Kuratorbesöket

Jag var ju till reumatologens kurator i fredags och det gick riktigt bra. Jag har bara (nästan) blivit bra behandlad på reumatologen. En läkare som ville lägga sig i min andra medicinering och det gillar jag inte. Men annars, alla har varit underbara.
Jag ska på en träff den 25 aug för nydiagnostiserade och sen kan man få gå på typ dagrehab ett par dagar i veckan. Där man tränar och har föreläsningar och sådant. Visste jag inte fanns, men det finns. Jättebra. Dock bör man inte vara ny i sin diagnos utan man ska ha accepterat och kommet en bit i sin sjukdom eller hur jag nu ska uttrycka mig.
Kuratorn och jag bestämde ingen ny tid utan jag behöver bara höra av mig. Sen träffas hon och jag även den 25 aug. Hon skulle skicka hem en del broschyrer om min diagnos och sen även om dom olika förbunden. Dvs, ska jag gå med i reumatikerförbundet eller i ett för bara dom med bechterews? Svårt att veta. Men jag tror på det med enbart patienter med samma diagnos som vad jag har tillsvidare och sedan kan man ju gå med i reumatikerförbundet också.

Nog om det.

Ta hand om er!

Målgång

Japp, nu har jag svalt full dos för första gången. 8 tabletter. Antar att allt går bra. Det har det ju gjort ända hit så. Kanske att jag har lite lågt hb då jag är så extremt trött. Men jag har nu fått tid till läkaren den 15 augusti. Så nu ska dom ta en massa prover igen veckan som kommer, sen veckan efter det så är det mina vanliga metotrexatprover. KUL, eller inte. Men det är så det är. Mitt nya liv. Det bästa är ju om värderna är stabila så blir det tillslut bara var tredje månad. Nu är det ju varannan vecka.

Det var väl allt om detta ämnet idag.

Ta hand om er!

Mina ärr

Hur länge ska jag behöva skämmas? Alltid? Jag har valt att inte dölja mina ärr. Men jag skäms varje gång någon slänger en blick på mina armar. Jag har inte skadat mig sedan 2006, men jag får blickar varje dag. Känns som att jag är mindre värd för att jag har ärr på armarna.
Jag och min psykiatriker har pratat om att jag ska få remiss för konsultation om ärren går att ta bort. Men nu är det svårt. Jag äter kortison som gör huden tunnare än vanligt. Till hösten börjar jag eventuellt med remicade och då får man inte ens tatuera sig så jag antar att ta bort ärr inte kommer på frågan. Sen går inte mina att ta bort med laser.

Jag gillar inte att visa mina armar i min blogg. Men var till affären och hon i kassan tittade. Jag säger inget om att titta. Men det är den fördömande blicken jag ogillar. Fråga hellre.

Aja, jag var ju till affären och köpte lördagsgodis. Så ska snart snaska på det.

Ta hand om er!

Varför går livet åthelvete

(Observera att denna text är skriven av mig 2002, så det är alltså ingen aktuell text. Men mitt liv var riktigt jobbigt psykiskt där.)

Ja det kan man fråga sig. Å för er som inte tror mig... Så går mitt liv åthelvete...
Räkningar... I massor.. Jag fick låna pengar av en riktigt vänlig själ (du vet vem du är), men pengarna räckte inte men jag får helt enkelt skylla mig själv.. *böla åt mina misslyckanden* Jag borde brännas på bål.. Eller inte få bo ensam eller ja jag vet inte..

Så känns det som jag e elak mot mina katter med... Bara för att dom inte äter den maten som jag ger dom.. E det elakt av mig? Jag har inte råd att ge dom Sheba varje dag =( Hur gärna jag än vill det så har jag inte det.. Förlåt för att ni får äta den tråkiga maten.. *känner mig elak*.. Men det e ju flera som säger att katter äter när dom blir hungriga.. Stämmer det? Jag hoppas det iaf..

Fan trodde aldrig jag skulle komma så här djupt igen. Det var ganska länge sedan jag hade panikattacker å sånt.. Ont i hjärtat, vill skära mig, svårt att andas/hyperventilerar, vill dö fast jag har ändå dödsångest..

Alla eller många iaf tycker att jag verkar bättre men det är ett spel.. Jag har lärt mig eller det blir bara så å det är inge bra att man spelar.. Då blir det så även när man är hos kuratorn.. Iaf jag.. Å det resulterar nu i att jag kanske måste börja jobba.. Men vafan jag mår sämre än på länge nu kan inge se det?

Ska man skära? NEJ LINA!! SKÄRP DIG NU!! alla kommer bara tycka du e jobbig..

Mitt hem håller på att förfalla.. Orkar inte nått.. Men jag måste.. Fattar nu vilken kraftansträngning det är att bara orka ställa sig att diska? Men jag måste.. Vill inte bo i en missär.. Varför? Jag mår bara sämre av det men jag orkar inte städa..

Hatar värmen å, fast jag fryser emellanåt för att jag har feber.. *sucka* Håller jag på att dö nu?? NÄÄÄ det kommer jag inte att göra jag vet det.. Men det känns fan som det..

Usch vad jag klagar.. Men jag måste få skriva av mig nånstans.. Ni som tycker detta e jobbigt kan ju sluta läsa eller ha gjort det redan från början..

Känner hur ångesten kommer, vad ska jag göra? Det är ju mitt på dagen.. Fan då ska jag inte nån ångest.. Hjärtklappningen kommer smygandes jag känner det.. Repet runt bröstet dras åt hårdare å hårdare.. Kvävs jag?? NEJ LINA!! SLUTA TÄNK...NUU!! Kan inte sluta tänka, men jag vet inte vad jag tänker på.. Ska jag börja krampa nu med?? Jag vill inte det.. Krampade en del igår.. Tror jag.. Vaknade upp på golvet med ont i varenda muskel.. Beror det på min ångest? Eller är det epilepsi? Ja dom tror ju att det beror på min ångest så då gör det nog det..

Försöker att tänka på något annat.. Hmm funkar det? Nä mina tankar återgår te ångesten hela tiden.. Försöker vara trevlig på ICQ.. Det kanske funkar? Har iofs inte gjort det förut..

Tankarna dras tillbaka till att skära mig... SNÄLLA SLUTA NU!! DUMMA TANKAR SOM INTE VILL LÄMNA MIG!! JAG SKA INTE SKÄRA MIG!!! Men jag vill.. Mer än gärna.. Så att ångesten försvinner..

Nu skulle någon behöva rycka tag i mig å säga åt mig att SLITA!! Jag kanske inte skulle sluta iaf...(inte för att jag ska skära mig, men jag menar mina tankar)

Fan vad jag känner mig taskig.. Mot mina katter.. Tänker på om dom kanske skulle ha det bättre nån annanstans?! Känns som jag sätter dom åt sidan fast jag inte gör det.. Många säger att jag inte gör det.. Att jag sätter mänskliga känslor på dom å att man inte ska göra det..

Ska te Gbg nästa vecka, ska blir kul, men kan jag verkligen lämna mina katter i 4 dagar, med bara en kattvakt som går hit 2 gånger om dagen? Det är inte så bara jag vet det... Men känns så för mig..

En sak som jag tycker är konstig.. Är att när jag somnar om jag väl somnar.. Å börjar drömma så drömmer jag in en kompis som jag varken sett eller hört av på över 1 år.. Får inte prata med henne för hennes pojkvän som verkar psyko.. Fattar inte vad jag gjort.. Men varför kontaktar hon mig i mina drömmar?? Eller är det nå annat? Jag fattar iaf inte varför... Jag gör inte det.. Kan nån svara mig på hur det kan vara så?

Fan dumma ångest försvinn.. Varför har jag ångest nu för? Vill inte ha det.. Nu kan jag inte andas snart.. KVÄVS!! Fast jag vet att jag inte kvävs så känns det som det.. Å så får man dödsångest...

Jag tror även att jag lider av social fobi, det är några som tjatar att få träffa mig men det går bara inte.. Så får jag skit för det. . Bara så att ni vet så har det inget med er att göra.. Jag bara klarar inte av det... Kan ni inte vara fatta det å ge mig tid? Ja jag vet att det har gått lång tid.. Men vafan jag mår inte bra.. FATTA DET!! Jag kan inte göra annat än att be om ursäkt.. Jag klarar bara det inte just nu.. Det blir för mye press när det tjatas.. Snälla förstå mig å ge mig tid.. Jag ber er, TID, det är det jag behöver just nu.. Inte press.. Snälla förstå det.. Om inte så antar jag att det är HEJDÅ!! För jag klarar inte pressen.. FÖRLÅT!! *gråter*

Jag har inte kunnat gråta på ett tag.. Men igår brast det loss.. Jag grät, å grät i nästan en timma.. Det var skönt.. Men hade iaf ångest efter det med..

Antar att det var allt för nu.. Återkommer senare

Klockan 21:32

Känns inge bättre..men jag har fått en del respons.. Bra respons, tack alla underbara själar som ställer upp...

Ångesten sakta kryper i kroppen hela tiden. Så här illa har jag inget minne av att det varit förut..

Aja propavan å sen sova e det som gäller nu..

Natti natti

(Snacka om dålig svenska och en massa tecken. Men jag har skrivit av det precis som det var skrivet. Det här är innan jag gick in i "dimman" av självskador helt. Den dimman varade från 2003-2006, när jag var helt inne i det.)

En vanlig dag

Idag har jag varit på stan med min goda vän Jenny. Jag var Lina, inte AS (ankyloserande spondylit). Visst, det gjorde ju ont. Men vad vi har skrattat. Vi skulle äta på Wayne's Coffe, jag visste ju att där finns det något jag kan äta. Men tyvärr så hade dom bytt ut toasten så det var sådant på som inte jag tycker om eller kan äta. Så, jag bestämde mig för att ta en bagel med skinka och tänkte att grönsaker får jag ju säkert till. Vad jag trodde fel. In kom en tallrik med en uppskuren varm bagel, 3 skivor rökt skinka och en liten skål med creme cheese. Och jag kunde inte sluta skratta. Skulle jag bli mätt på det? Dum som jag är så tänkte jag inte på att ta kort på denna jättetallrik med skinkan, brödet och osten innan jag hade "satt ihop" den. Jag lovar, det såg verkligen skrattretande ut. Både jag och Jenny skrattade. Så jag åt upp denna "jätte"måltid och tog sen bananen jag alltid har med mig i väskan. Kunde fortfarande inte sluta skratta. När Jenny ätit upp sin sallad så valde vi att gå därifrån utan att fika. För vi bara skrattade.
Shopping blev det lite av med, inte mycket. Men lite iaf. Sen bjöd Jenny på fika på Nancy's i Kvarteret Igor.

Jag har haft en toppendag idag. Jag har varit vanlig. Inte sjuk. Som jag skrev innan så fanns smärtan ju självklart där. Men jag kunde släppa allt och skratta. Så skönt.

Nu ska jag titta lite på TV innan det är dags att sova. Imorgon händer inte så mycket. Men ska över till min lgh och dammsuga min soffa som ska säljas.

Ta hand om er!

Tragedin i Norge

Så tragiskt, så fruktansvärt.

Göteborgsresa

Jag längtar så mycket till Göteborg. Jag har min kusin och hennes familj där bland annat. Jag har inte varit där sedan julen 2008 och jag saknar det något så det är inte sant. Jag och mamma skulle ha åkt dit under sista aprilhelgen men blev den gången avrådd av min reumatolog samma dag som vi skulle åka. Bilen var packad och allt planerat med kattvakt till älskade Zephyr och så vidare. Men jag skulle bara på ett första besök till reumatologen först, sen bar det av. Trodde jag. Visst, jag fick åka. Men jag kunde räkna med att bli sämre i kroppen av att sitta 40 mil i bil enkel resa. Så hon tyckte absolut jag skulle vänta.
Nu har jag iaf träffat min kusin och hennes familj när dom var här en helg för några veckor sedan. Det var helt underbart att träffa henne igen. Och träffa hennes man och dotter. Hade varken träffat Björn eller Alicia.
Nu är det så att min kära bror ringde mig nu ikväll och frågade om jag ville följa med till Gbg under vecka 32 med honom, mina brorsbarn, hans sambo och mamma. Dom skulle betala hotell och allt. Men, jag tror att jag måste tacka nej. Min smärta är inte märkbart bättre än av min behandling. Jag får ont av att vara still för länge, så sitta i bil 40 mil enkel resa och sen tillbaka igen dagen efter tror jag verkligen inte min kropp pallar som det är just nu.
Jag ska tänka tills imorgon, men jag måste troligen tacka nej. Det gör mig så ont. Nästa vecka skulle jag åkt med till Småland och sen till Gbg, men den resan klarar jag inte heller.
Jag vill bara kunna resa. Jag kämpar varje dag som går med mina smärtor. Jag biter ihop, gråter sällan. Men nu gråter jag och tycker synd om mig själv. Jag vill ju för fan bara kunna åka till Gbg på en minisemester. Men nej, jag får glatt stanna här i Västerås.

Till jul ska jag fan till Liseberg och träffa min kusin med familj igen. Jag bara ska. Medicinen måste hjälpa snart. Jag går miste om allt kul känns det som.

Aja, nu har jag spytt ur mig lite. Dags att göra mitt dagliga träningsprogram och sen lägga mig och läsa.

Ta hand om er!

Medicinlista

Dagligen:

Moclobemid 300 mg 2 gånger dagligen (Antidepp)
Folacin 5 mg 2 gånger dagligen utom söndagar (Folsyra)
Atenolol 25 mg 1 gång dagligen (Betablockerare)
Lyrica 125 mg 1 gång dagligen (Smärtstillande/ångestdämpande)
Cetirizin 10 mg 1 gång dagligen (Mot allergi)
Omeprazol 20 mg 2 gånger dagligen (Protonpumpshämmare)
Nitrazepam 5 mg till natten (Sömntablett)
Propavan 25 mg 1 tablett till natten (Sömntablett)
Prednisolon 10 mg 1 gång dagligen (Kortison)

Söndagar:

Metotrexat 6x2,5 mg och ska upp till 8x2,5 mg/vecka

Utöver det så får jag även B12 sprutor var annan månad.

Kanske inte så intressant att läsa om. Men, jag har gått ner i mediciner jättemycket iaf när det gäller den psykiska biten. Det är jag riktigt glad över. Dock ökar listan över dom mediciner för det fysiska, och det gillar jag inte riktigt, men jag kan inte göra något åt det just nu.

Nu ska jag strax lägga mig och läsa.

Ta hand om er!

Vill inte riktigt vara med mer just nu

Jag vill inte vara med. Inte just nu. Önskar jag bara kunde välja att trycka på paus för 24 timmar eller så. Men det kan jag ju tyvärr inte.
Idag har jag tagit metotrexatet igen. 6 tabletter, nästa vecka 8. Och då är jag uppe i maxdos. Hoppas verkligen att lever och blodstatus fortsätter vara bra så jag kan få den behandling som jag så väl behöver. Jag vill inte ha ont mer nu. Jag orkar inte ha ont mer. Men jag vet också att lättnad kan komma inom kort. Jag har ju ändå ätit metotrexat i 6 veckor. Inte fulldos, men ändå. Jag hoppas verkligen det. Kortisonet vet jag inte om det hjälper alls. Antar att man inte vet det innan man börjar sätta ut det?! Dock ger det mig (tror jag) humörsvängningar. Men jag får stå ut, mina anhöriga får stå ut. För jag behöver kostisonet lite till. Jag behöver det tills att medicinen börjat verka ordentligt. Jag har svullnat lite granna, smällar man får ta när man äter kortison dock.
Varje söndag när jag tar metotrexatet så har jag sådan grym ångest så jag vet inte riktigt. Men jag antar att när jag vet att det går bra, att jag tål det, så kommer det vara som att ta alla andra mediciner jag har. Bara att det bara är en gång/vecka.

Nog om detta.

Ta hand om er!

En önskan

På 90-talet så tränade jag väldigt mycket på Friskis & Svettis och var även funktionär där. Jag verkligen älskade att träna, dock gick det till överdrift med stressfrakturer och andra skador. Men, när jag började må dåligt psykiskt så tappade jag träningen helt.
Jag vill dock inte börja på Friskis & Svettis igen, utan snarare jogga. Jag vill kunna jogga några dagar i veckan. Men, smärtan i bäckenet sätter stopp för det. Vissa dagar kan jag inte ens gå utan att det hugger och smärtar som sjutton i mitt bäcken. Jag vill inte träna för att gå ner i vikt osv, utan för friheten. Att kunna träna.
Jag undrar om jag någonsin kommer kunna jogga mer?! Jag har ALDRIG tyckt om att jogga. Jag har sprungit Vårruset 1 gång i mitt liv. Jag klarade det, men det var inte roligt. Då gällde nämligen bara jympa i mitt liv.

Aja, vi får se till hösten om behandlingarna tar så jag kan motionera mer. Jag vet att det är bra med min sjukdom att röra på sig. Men det gör ju ont.

Nej, nu ska jag göra mitt dagliga träningsprogram och sen se lite på TV.

Ta hand om er!

Tid till kurator

Nu har den äntligen dimpt ner i brevlådan. Kallelsen till kuratorn på reumatologen. Jag är som jag skrivit tidigare nydiagnostiserad. Var första gången hos reumatologen den 29/4 och inte ens då fick jag den slutgiltiga diagnosen. Så nu har jag äntligen kommit igång med sjukgymnastik (dock gick hon på semester efter bara 2 veckor, men har fått ett program att träna hemma). Och nu får jag då träffa en kurator. Dom vet inte hur det kommer bli sedan, om jag får fortsätta gå hos henne då jag redan har en kurator inom psykiatrin. Men för mig är det 2 helt skilda saker. Men vi får se.
Jag ska till kuratorn på reumatologen den 29/7 klockan 10.00.
Trodde inte jag skulle få kommer förens efter sommaren, så det tackar jag för.

Nej, nu blir det lite mer Gordon Ramsay. Har precis tittat på "Hell's Kitchen" och nu går "Gordon's kitchen nightmare".

Ta hand om er!

Prednisolon

Sen jag var till reumatologen första gången 29/4 så har jag ätit prednisolon. Jag började på 5 mg då hon var rädd att jag skulle må dåligt psykiskt av dom. Men det hjälpte föga och jag märkte inte av någon förändring i humöret så hon höjde det till 10 mg inom bara några veckor. Sedan dess har jag ätit 10 mg. En liten dos enligt vad jag trodde. Men, nu har jag börjat gå upp lite i vikt. Jag har varit kraftigt överviktig innan så när jag gått upp 7 kilo nu sen i april så får jag lite panik. Kommer jag gå upp 30 kilo till? Nej, det tror jag föga. Men ändå. Är lite svullen. Men märker inte av det så mycket mer än så. Jag antar att hon till hösten börjar sänka dosen då jag kommit upp i fulldos metotrexat och börjat med biologiskt läkemedel.
Jag äter inte mer än vanligt. Så jag antar att det har med kortisonet att göra. Jag rör på mig mer också.

Någon som har erfarenhet av typ 10 mg prednisolon eller mindre?

Ta hand om er!

Snart så

Idag har jag ökat min metotrexatdos till 6 tabletter. Så om 2 veckor går jag upp i full dos om allt går som det ska. Jag kan bara tala om att jag har svår ångest varje söndag när jag ska ta tabletterna. Men än så länge inga andra biverkningar än trötthet. Men det hade jag räknat med. Cellgifterna kämpar ju i kroppen, så inte så konstigt om man blir trött till en början. Men snart så är jag uppe i full dos. Mina värden är bra än så länge och jag hoppas att dom fortsätter vara det så att jag kan börja med Remicade så fort hösten kommer. Som jag förstått det så måste man äta metotrexat för att få remicade. Jag vet inte varför. Men enligt min reumatolog så är det så. Så jag litar ju självklart på henne. Hon är en av dom bästa läkare jag träffat. Synd bara att hon har semester ända till augusti. Men jag skulle ju få komma till henne då.
Snart ska jag gå och sova och då är dagen till ända. Hoppas att ni alla får sova gott.

Ta hand om er!

The big bang theory

Jag måste bara skriva att jag verkligen älskar den serien. Precis i min smak. Totalt i min smak. Kanske tycker ni nu att jag är en stor tönt, men tyck det då.

Frustrerad

Just nu är jag grymt frustrerad på min sjukdom. Jag vill inte ha den. Jag vill verkligen inte det. Jag kan vakna upp och tänka att 1 sekund utan smärta, snälla ge mig 1 sekund. Men nej, jag får aldrig ens 1 sekund utan smärta.
Jag blir arg ofta numera också. Ilska som jag inte vill känna, men som jag känner lite väl ofta. Men jag har inte bearbetat min diagnos. Jag har en jättebra reumatolog, men sommaren kom och med det semestrar. Så det var bara okej, MRT:n visar typiska förändringar i SI-lederna och du har Bechterews sjukdom. Samtidigt så har ditt diskbråck försämrats något. Jodu, tack för den.
Utan vidare så sitter jag nu och trappar upp Methotrexat och jag vet inte ens om jag vill det. Men jag vet att jag måste. För inflammationen måste minska. Har en sänka på 87 som vägrar gå ner.
Just nu är jag inte glad över att vara jag. Jag vill inte ha den sjukdom som jag nu fått. Jag kan inte ens förstå att jag kommer vara sjuk resten av mitt liv. Jag käkar cellgifter.
När jag äntligen såg en ljusning psykiskt så drogs fötterna undan en gång till. Nu är jag sjuk för resten av mitt liv. Tack! Livet är inte alltid rättvist.
Hoppas jag snart får träffa en kurator på reumatologen. Jag behöver spy ur mig en del saker.

Nä, nu ska jag lägga täcket över huvudet och gråta en skvätt.
Ta hand om er!

1 år av sorg och saknad

Älskade Musse

Min älskade vän. Jag har nu varit utan dig nästan på klockslaget 1år. Jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont. Mattes älskling jag hoppas du har det bra där du är nu.

De 6/7 2010 så ville inte Musse komma fram och äta. Han ville alltid ha mat. Han var mitt lilla matvrak. Efter någon timma så blev jag riktig orolig och började leta efter honom. Jag hittade honom under soffan, livrädd. Jag tog fram honom och bar honom till matskålen där han äntligen åt mat. Men han tittade sig omkring hela tiden. Jag förstod rätt snart att han inte hörde mig. Jag visslade och han reagerade inte. Jag klappade med händerna ovanför huvudet på honom utan att han reagerade. Jag insåg då att han blivit hastigt döv.
Jag hade året innan bestämt att han inte ska behöva utstå mer veterinärvård då han hade varit riktigt sjuk i toxoplasmos året innan och åkt ut och in till Strömsholm. Efter toxoplasmosen så hade han fortfarande ont i ryggen och sommaren 2009 sa vet i strömsholm att just nu lider han inte, men det går så länge det går.
Så, när jag insåg att han var döv, och att han var livrädd så ringde jag och bokade tid för avlivning den 7/7 2010. Älskade vän, jag vet inte om jag gjorde det rätta. Men jag tror det, men jag saknar dig så.

Dagen för hans insomnande glömmer jag ALDRIG. Han kom fram och åt som vanligt på morgonen. Och då försöka vara som vanligt. Det var så jobbigt. Tog 2 primperan och 1 atarax för att klara allt. Var livrädd att kräkas av ångest.
När jag kom till djurkliniken här i V-ås så fick jag direkt ett rum. Jag fick skriva på papper att det var min katt jag valde att ta bort. Sen undrade dom om jag ville vänta lite, men jag hade ju redan väntat 1 dygn. Jag ville bara få bryta ihop. Så veterinären kom in och gav honom sprutan i magen. Sen gick hon ut.
Mamma var med mig tack och lov. Musse buffade och hade sig. Efter 40 minuter hade han fortfarande inte somnat in och lyfte fortfarande på huvudet. Så mamma gick ut och frågade hur lång tid det brukar ta. Hon sa 20 minuter, men det hade ju gått 40. Så veterinären kom in och gav honom spruta nr 2 i magen. Tiden gick och han släppte inte taget.
Efter ytterligare 20 minuter kom veterinären in igen. Han var då medvetslös men andades fortfarande. Då valde hon att ge honom ett stick i hjärtat. Jag tittade bort när hon stack och helt plötsligt så var han bara borta.
Musses kamp var över efter ca 60 minuter. Det vill jag ALDRIG mer vara med om. Så lång tid ska det inte behöva ta. När han väl var borta så kunde jag bryta ihop.

Musse jag kommer alltid att älska dig!

The Zephyr song

Min Zephyr


Har alltid tyckt om denna. Men inte lagt märke till att den heter som min katt :D.
Min älskade lilla gumma heter ju Zephyr!

The big 4

Just nu sitter jag och väntar på Metallica live på svt1. Jag hade verkligen velat vara där. Men detta är ju näst bäst. Eller nå. Jag har sett dom några gånger live och det är grymt häftigt. Metallica ligger mig varmt om hjärtat.
Väntar nu på att "Ecstasy of gold" ska dra igång. Då kommer gåshuden och nästan tårarna.

Nej, nu vet ni vad jag gör. Väntar :).
Har höjt cellgifterna nu också. Så nu är dom intagna. 4 tabletter nu och jag ska upp i 8 tabletter. Men jag är på god väg.

Ha en bra kväll nu. Vare sig ni ser på Metallica eller inte