Det har varit en väldigt jobbig vecka. Jag är så dränerad att jag inte ens orkar vara positiv. Jag försöker verkligen, men det går inte just nu. I måndags hade vi ju tid för Miina på AniCura Djursjukhuset Albano i Danderyd. Vi skulle vara där klockan 15.00. Hon skulle sövas för en gastroskopi. Vi lämnade henne och veterinären skulle ringa innan dom väckte Miina om dom hittade tumörer i magen. Dock så var dom tveksamma att det skulle vara det då hon bara är 1.5 år gammal. Jag och mamma åkte till Kistagallerian för att fördriva tiden. Dom trodde vi skulle få hämta henne vid 18.00 om allt gick som det skulle. Jag var så glad att dom inte ringde och jag gick och tänkte att nu är hon nog vaken och dom har inte ringt än. Klockan 17.00 ringde dom från Aros VeterinärCentrum för Zaphires ögonprover. Dom visade inget och vi skulle börja med Terracotril för att se om ögat blev bättre.
Mamma och jag gick till Burger King för att äta. När det var beställt så ringde ett 08-nummer och jag förstod att det var Albano som ringde. Veterinären började med att säga att det var bland den fulaste magslemhinnan hon sett på en sådan ung katt. Den var förtjockad och skrovlig. Inga synliga tumörer men det kunde tyda på lymfom så hon ville att dom skulle göra ett ultraljud klockan 20.00. Miina var vaken och mådde bra. Så visst, skönt att dom kunde göra det samma dag. Vi skulle få hämta henne 20.30 och då åka hem.
När vi kom dit så satt vi en stund och väntade. Då hade jag gått runt i Kistagallerian och gråtit redan. Jag trodde verkligen inte det skulle vara så illa. Jag trodde verkligen inte det. När djursjukvårdaren kom med Miina så pratade vi lite om ultraljudet och det visade samma sak som gastroskopin men inga förstorade lymfkörtlar, ett gott tecken, men hon sa också att vi inte skulle ropa hej än. Biopsisvaren skulle dröja 10-14 dagar. Hemresan var hemsk och Miina var så arg. Hon försökte slita sig ur buren och jag ville bara hem.
Hon var riktigt hungrig när vi kom hem så hon fick lite blötmat. Hon fick även recept på Prednisolon som är kortisontabletter.
Tisdagen gick som i ett töcken. Jag orkade liksom inte ta mig ur bubblan jag var i.
Onsdagen var jag hos psykologen och pratade och grät om allt som varit och är. Min kropp gör grymt ont och jag orkar inte kämpa just nu med allt.
I torsdags hade jag tid på ögonmottagningen för uppföljning av mitt synfält. Jag skulle till en vän efteråt men jag mådde inte alls bra så jag fick återbuda det. Inte alls roligt, men kroppen höll på att lägga av. Jag visste inte ens hur jag skulle orka besöket. Det visade sig att mitt synfält redan visat små förändringar i mars 2014, men jag har inte märkt det och man har inte sett det som onormalt eftersom det inte var så mycket. Men det är precis där som det har blivit ett större bortfall. Jag har gjort magnetkameraundersökning av hypofysen och den visade inget. Men nu ska röntgen kontaktas igen för att få granska bilderna noggrannare för att se så att den verkligen ser bra ut. Jag ska få göra en angiografi av ögat samt att neurologen ska kontaktas för att se om det kan ha med min Melkersson Rosenthals syndrom att göra eller ej. Det är mycket nu. Känslor och kroppen som inte alls vill som jag vill. Idag (fredag) ställde jag in en träff igen med en annan vän. Men jag måste vila denna helg för att orka.
Mitt liv är inte lätt just nu, men jag försöker se det positiva i det. Nu väntar jag hem mamma som varit på 25-årsjubileum på landstinget. Blir "Hem till gården" och sen sängen.
Ber om ursäkt om texten är osammanhängande, men jag är helt slut.
Ta vara på er!
