Det finns dom med känslor. Och så finns det dom med extrema känslor. Åt alla håll. Jag tillhör tyvärr den senare sortens människa. Idag blev jag ledsen när jag pratade med min storebror och fick höra att pappa bjudit dit dom på söndag. Det gjorde ont. Grät en skvätt och ringde pappa, men vågade så klart inte säga något. Han bjöd in mig. När jag ringde. Kanske är löjligt. Men jag känner allt kanske 10 mer. Jag är emotionellt instabil. Det finns en massa exempel, sedan att det råder kemisk obalans i min kropp gör ju inte saken bättre. Att jag har 25 mg mindre Lyrica i kroppen känns. Jag har ätit Lyrica i nästan 7 år nu. Vore konstigt om det inte kändes. Ledsen, uppgiven och allmänt bara blä. Tjafs med mamma är det också. Men vad ska man göra? Vara som vanligt. Hoppas att man kan gråta tyst innan man somnar. Jag hatar situationen som jag är i. Jag klarar snart inte av den mer. Försöka tänka innan man öppnar käften hela tiden så det inte hoppar ut en groda eller två. Försöker att gråta tyst. Men snyftningarna hörs nog ändå.
Fan rent ut sagt. Fan fan fan fan fan fan fan.
Och förresten Glad Påsk på er!
By the way så älskar jag min mamma (som gör allt för mig) och pappa. Bara att jag är så extremt känslig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar