Dags att ta tag i det här

Bjuder på en bild på hur mitt knä ser ut idag. Gjorde illa mig i fredags. Om ni undrade.

Nej, jag ska ta tag (försöka) i mitt liv. Måste få bort den gnagande oron. Måste försöka komma in i rutiner. För inte så längesedan hade jag någorlunda rutiner. Men det har varit så mycket med svimningar (dom finns kvar), skador, utredningar och läkarbesök.
Men, på onsdag så ska jag till gymmet igen. Inte varit där sedan i mars. Ska bli kul. Ska säga till personalen som jobbar där att jag kan svimma. Men, det är ju inom landstingets regi så dom förstår nog bara man är ärlig.

Har en älskad katt bredvid mig i soffan när jag skriver det här. Hon ligger och tvättar sig. Snacka om att hon slaskar när hon gör det. Det får en att dra lite på smilbanden. Undra hur dom kan få till så mycket saliv.
Nu kom den andra älskade kissen och glodde på mig. Tror ni hon vill ut en sväng på balkongen kanske?
Så, nu är den öppen. Skönt att bli lite kall innan man ska krypa ner i sängen och lyssna på ljudbok. Lyssnar på en av John Ajvide Lindqvist "Låt de gamla drömmarna dö". Det är en bok med noveller. Och hittills så gillar jag den. Det är han själv som läser boken och han är väldigt bra som uppläsare.

Båda katterna är nu på balkongen. Och jag råkade ha mitt headset till min iPhone i fickan på ett par byxor när dom tvättades idag. Fungerar det? Svar: Nekande. Jo, hörlurarna fungerar. Men det hörs inte när jag pratar. Suck. Men, får köpa nytt från 24.se. Men dom fanns inte inne. Men, jag har inte råd just nu heller. Men när jag får pengar nästa gång.
Fy vad jag svamlar. Haha. Men, jag är trött efter att jag tog min cellhämmande medicin igår. Ja, det är cellgifter, men inte i så hög dos så dom direkt kallar det cellgifter, utan cellhämmande. Det lärde jag mig när jag var på föreläsning om Reumatologi. 7

Nej, ha en bra vecka. Ska försöka orka skriva. Men, det är tungt just nu. Och vill inte bara verka som att allt är negativt.

Ta vara på er!

Tack för responsen

Jag vill tacka för dom kommentarer jag fick i förra inlägget. Jag kan inte svara på kommentarer via min iPhone av någon anledning. Inte ens när jag går in via Safari. 

Dieter har funnits så länge jag kan minnas. Men jag har aldrig tyckt om det. Jag har visserligen gått på Viktväktarna  när jag var yngre och då var jag normalviktig. Fattar inte hur man kunde. Inte när man var tonåring, vältränad och inte ens överviktig. Men, det har nog alltid sett ut så. Men, det kommer mer och mer skruvade metoder. 

Som Syster skrev så är LCHF rent livsfarligt och på sikt ger det sämre minne. 

Och som kommentar nr 2 skrev. Undra om män verkligen sitter och pratar dieter på samma sätt som kvinnor?

Jag ska försöka vara mig själv och den jag är för jag tror jag har utstrålning. I alla fall tror jag det. 

Ta vara på er!

LCHF, 5:2 osv

Jag är så less på alla nya dieter som är så fantastiska. Att man mår så mycket bättre och att en och samma diet passar ALLA. ALLA. Kyss mig i arslet att dom gör. 5:2 ökar risken för ätstörningar för dom som redan ligger i farozonen för det. Hur hälsosamt är det? LCHF som dom går ut med just nu som den bästa för dom som lider av fetma. Men på lång sikt då? Det går inte att säga hur det ser ut om 20 år om man lever på LCHF, 5:2 eller ananasdieten. Man vet inte.
Jag tror på tallriksmodellen. Jag har alltid fått höra att frukt är bra att äta. Men, nu är det onyttigt och en massa socker och kolhydrater. Visst, frukt innehåller fruktsocker som omvandlas till kolhydrater i kroppen. Men kroppen behöver det också.
Jag är inte smal, jag har nog aldrig varit smal. Jag har varit grymt vältränad. Men, jag var inte smal då heller. Inte i andras ögon. Jag har aldrig haft storlek 32. Och jag kommer aldrig, även om jag skulle bli väldigt smal kunna ha storlek 32. Jag är inte bygd så. Jag är 178 cm lång.

Visst, dom som vill leva på dieter så gör det. Men säg inte att det är så bra. Att det passar alla. Det passar verkligen inte alla. Tyvärr. Det är som viktväktarna inte passar vem som helst.
Det jobbigaste är när en normalviktig människa säger att "Oj, jag är så fet, måste gå ner i alla fall 3 kilo till".
Jag är överviktig, har diabetes typ 2. MEN, det har jag haft sedan jag var 25 år gammal. Och jag har det ärftligt så det bara skriker om det. Jag gick ned 40 kilo för några år sedan. Höll den vikten, men började äta kortison. Och, nej, jag ändrade inte min kost. Kortison gör så att man går upp i vikt. Utan att man äter mer. Den vikten, den sitter kvar. Vare sig jag tränar 4 dagar i veckan på gym och med Step Up, så sitter vikten kvar.

Vill bara kräkas på allt viktprat. När jag gick ner i vikt fick jag höra hur fin jag blivit. Och att jag borde ha jättebra självförtroende. Hur tror ni det känns nu? Jag känner mig som en förlorare. Jag har dock kvar alla kläder från när jag gick ned i vikt. Och jag kan ha dom.

Förlåt. Men jag är sjuk, kroppen jävlas och jag orkar inte med bantningar. Att äta rätt är en sak. Men snälla.
Nej, jag orkar inte ens förklara mig. En dag kanske ni också blir sjuka och behöver kortison.

Ta vara på er!

Tidiga tider och sömnlösa nätter

Jag ogillar verkligen tidiga läkartider eller andra tidiga besök. Speciellt när man knappt sovit nå natten innan. La mig strax efter 22 igår kväll. Somnade efter 00 och har vaknat varannan timme fram till 05.30 när jag inte kunde somna om alls. 

Sömnen är riktigt dålig just nu och när jag sen måste iväg tidigt så känns det bara pannkaka av allt. 

Jag har två läkarbesök idag. Orkar inte gå på något av dom. Men, jag måste väl för mitt eget bästa. Jag är bara less att varje dag känns som en kamp. Vill bara att det ska stanna upp och jag kan vara någorlunda tillfreds med allt. Vet att det är jag som måste göra förändringen. Men inte kommit på hur än. 

Dags att göra sig klar nu. 

Ta vara på er!

Hänger med än

Jag finns här. Även om jag inte uppdaterar så mycket just nu. Känns som att det är nedförsbacke nu och jag vill skriva om lite roligt också. 

På tisdag får jag träffa min psykiatriker äntligen. Behöver prata med henne om allt. Alla svimningar. Alla motgångar. Ja, allt. Har inte pratat med henne på många månader nu. Och inte träffat henne sedan mars tror jag. Allra senast i början av april. 

Hoppas ni har det bra därute. Jag kämpar på och tar ett andetag åt gången. 

Ta vara på er!

En fin människa lämnade jordelivet igår

Jag har under något år läst bloggen I kroppen min skriven av Kristian Gidlund.
Igår, den 17/9 lämnade han detta livet efter en tids kamp mot cancer. Han var trummis i bandet Sugarplum Fairy och även en duktig journalist.
Hans texter berör verkligen.
Kristian blev endast 29 år gammal. Må han vila i frid.

Ta vara på er. Man vet aldrig när det är försent!

CAT IT vattenfontän 2l

När Zephyr blev dålig i mars i år så var hon även lätt uttorkad. Eftersom båda mina katter bara äter torrfoder så behöver dom ju dricka mer vatten. Dom vägrar nämligen blötmat.
Jag köpte då en vattenfontän från märket CAT IT. Har andra aktivitetsleksaker därifrån som är toppen. Men denna fontän har varit ett fiasko. Visst, hon drack mer. Men idag fick jag lämna tillbaka fontän nummer 3 av samma märke. Alla har börjat läcka från där sladden till pumpen går ur fontänen då den går på ström. Så idag valde jag att inte byta fontän. Jag valde att köpa annat för det priset. 449:- kostar den på Arken Zoo, medan den finns på vissa sidor på nätet för 199:-.

Jag vet att jag behöver en fontän. Just nu dricker hon bra ur skål. Har på olika ställen i lägenheten. Men, jag kommer köpa ny fontän en vacker dag. Men, det blir ingen CAT IT. Funderar på en Drinkwell, men dom är mycket dyrare. Så, får vänta med det.

Denna fontän får 5 av 5, ända tills den börjar läcka efter ca 2 månader. Då får den knappt 1 i betyg. Tråkigt då båda mina katter tyckte om den.

Ta vara på er!

Hade tänkt skriva ett vettigt inlägg

Men efter denna dagen så orkar jag inte. Svimmade på väg till frissan. I värsta spöregnet. Klippte mig, ringde 1177 och sen blev det 4 timmar på ortopedakuten. Ingen fraktur i armen tack och lov. Men ont gör den i alla fall. Hur mycket längre till ska detta vara? Jag vet att neurologen tycker att jag ska testa att sätta in Lyrican igen. Men, inte utan utredning och inte Lyrica.

Försöker vara positiv, men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Jag vill bara gråta.

Ta vara på er!

Julkryssning

På Julafton åker jag, min mamma och min moster på kryssning med Silja Galaxy. Det blir en lyxkryssning med svit och så.

Ska bli så mys. Sen hur det går ihop sig med Herr Meniérè det får vi se.
Men det ska bli skönt att slippa julbestyren hemma. Med mat och en massa sådant. Katterna får bo lyxigt på Kattpensionat R4 dom dagar som vi blir borta.
Sen tänkte jag försöka spara till att ha råd med en ansiktsbehandling eller något sådant. Har aldrig gjort det. Så det skulle nog vara skönt. Och kanske lite bubbelbad. Nu verkar jag inte hitta just relax när jag söker på Galaxy, men något borde det ju finnas. Det fanns bastu och pool på däck 2. Så vi får se.
Men härligt ska det blir i alla fall.

Vad ska ni göra till jul?

Ta vara på er!

Börjar rinna ut

Känns som att min ork och min kamp börjar ta slut. Jag kämpar allt jag har. Det lovar jag. Jag har kämpat i månader nu. Men orken börjar rinna ur mig. 

Tog bort Lyrican i april. Idag ringde neurologen och sa att hon vill att jag börjar igen. Jag mår så mycket bättre utan den. Så mycket klarare i huvudet och inte lika förändrad personlighetsmässigt. Samt att man blir som en zombie av dom. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte alls. 

Nej, klarar inte skriva mer. 

Ta vara på er!

Hur ska man bete sig?

Ibland är det så svårt att veta. Och ibland så blir det fel hur man än gör. Och man får inte rätta till det. Jag vet inte hur öppen jag kan vara på min blogg när det gäller just detta. Jag vet ju inte vilka som läser min blogg. Och jag vill ju inte göra det värre än vad det redan är. Känns som att mig kvittar det egentligen. Jag är less redan. It's over. Så känns det. När man börjar tro att allt är bra så, PANG, ett skott i nacken och så är helvetet igång igen. FAAAAAAN! Jag orkar inte mer. Jag är över det. Gråter gör jag. Det kommer jag göra länge. Och mycket. Men jag orkar inte mer nu. Mitt psyke klarar inte mer. Det räcker med det kroppen håller på med. Med nya mediciner. Dödsfall. Inte veta vad som händer via neurologen. Jag har bara lust att skrika, JAG ORKAR INTE MER. Men nej, det får man inte göra. För det möts med tystnad.
Jag vill flytta. Seriöst. Fan ska jag bo kvar här i denna jävla stad för? Finns knappt några kvar. Vill flytta närmare Stockholm. Men, jag vill inte byta sjukvård. Det är den ENDA nackdelen med en flytt.
Jag är så ledsen på att se en annan person ledsen med. För det vet jag att personen är. Även om h*n inte vill prata om det. Jag får ju respektera det. Antar att det blir lite sömn dom närmsta dagarna. Och mycket tårar. Men, jag får sörja klart och sen inte se tillbaka mer. Men, dum som man är så gör man väl det.

Det fungerar inte mer. Hoppas neurologen ringer imorgon så jag vet om jag ska till Uppsala eller inte. Och det blir en lumbalpunktion eller inte. Om som ska hjälpa mig överhuvudtaget. Vi får se.

Ta vara på er.

Livet och döden

Jag följer ganska många bloggar och många av dom har jag följt i många år. Idag gick jag in på en av mina vanliga bloggar och ser att hennes sambo skrivit att hon somnade i natten mot den 4:e september. 

Det gör ont, och när man följt en blogg så länge som jag följt hennes så blir man chockad och ledsen. Jag tänker på hennes nära. Sambo och barn. Föräldrar och syskon. 

Det gör att man känner hur skört livet egentligen är. 

Petra, jag hoppas du har det bra där du är nu. Mina tankar går självklart till dina nära och kära. 

Ta vara på varandra. Man vet aldrig när det är försent. 

Vad är detta?

Jag blir så här av värme. Det kliar inte och det är inte av solen. Av värme. Jag ber seriöst om hjälp om vad detta kan vara för slags utslag? Får även petekier av värme. Aldrig upphöjda eller kliande. Någon som vet. Svara bland kommentarer. Tack på förhand!

Bara en massa prat om veckan som varit

Ta vara på er!