En gång i tiden var jag liten. Jag visste inte hur grym världen därute kunde vara. Och det är väl tur. Jag var ju bara en liten tjej. Ovetandes. Jag har alltid varit känslig. Gråtit mycket och haft ångest. Speciellt separationsångest. Vi var på mycket resor när jag var liten. Till släkten i Åbo och släkten i Göteborg. Var hos pappa ofta. Eller, jag var tyvärr inte där så ofta när jag var liten. Jag vet inte varför. Men jag hade sådan separationsångest från mamma så ja. Och det vet jag inte heller vad den kommer ifrån. Jag vet ju att mamma behövde egentiden. Men, jag och min kurator kom aldrig så långt innan hon slutade.
I gymnasiet blev allt värre. Jag hade svårt att klara av praktiken vi hade i varje årskurs. I 2:an på gymnasiet så skulle jag vara på kirurgavdelning 6. Det var mage/tarm. Jag gick dit första dagen och sa att jag inte skulle klara av det så gick jag därifrån. Fick då prata med kuratorn på skolan och efter en vecka så gick jag tillbaka. 6 veckor skulle vi praktisera för att sen ha sportlov. Jag fick praktisera hela sportlovet för att klara den praktiken. Jag tyckte det var hemskt med alla som hade cancer, stomiopererade osv att jag hade konstant panik i 6 veckor. Jag ville hoppa av skolan. Men mamma ville inte det. Och det är jag tacksam för idag. Jag har ju ett slutbetyg och är undersköterska.
Kan dock skryta om att jag hade MVG i Idrott och Hälsa A, valde tillvalsämne Idrott och Hälsa B och fick VG i den kursen. Visst, jag har inga superbetyg. Och jag har några IG, men jag har ett slutbetyg.
Efter studenten så jobbade jag på ett korttidsboende över sommaren och hösten. Men fick inget anställningsbevis och när jag sen skadade knät och blev sjukskriven så fanns min anställning inte kvar helt plötsligt. Men, utan anställningsbevis så var det svårt att bevisa att jag hade ett vikariat. Men lika bra var det. För det var ett riktigt hemskt ställe. Personalen var bra, men inte ledningen. Värdelös.
Efter det så började jag som kanslist på Ögonmottagningen. Det var ett roligt jobb enligt mig. Speciellt när jag fick lära mig receptionen och ta emot patienterna. Jag jobbade där från hösten 1999 till sista augusti 2001 då jag fick ett vikariat på Kvinnokliniken som kanslist. Här började helvetet. Alla var hur snälla som helst, jobbet var bra. Men efter hur det hade varit innan så var jag rädd. Att det var en dröm att alla var så snälla. Att dom uppskattade mitt jobb. Jag kunde inte sova och fick Propavan och blev sjukskriven 50% för att kunna ta igen mig. Inte visste jag att helvetet skulle dra igång.
Under 2000-2001 delade jag lägenhet med en kompis. Och i slutet på oktober eller i början av november 2001 flyttade jag till min egen lägenhet. En 1:a på 43 kvm. Jag kom efter det här aldrig tillbaka till jobbet. Livet rämnade och allt blev mig övermäktigt. Jag fick kämpa för att få sjukskrivning och allt var bara rent helvete. Min älskade Musse (katt) var sjuk under denna tiden med. Så blev en del veterinärbesök och i allt detta köpte jag Ville från Huskatten. Västerås Katthem. Musse började återhämta sig och Ville och han var så goa med varandra.
Året 2001 tog slut. 2002 tog sin början. Det är ett år som jag vill radera ur mitt liv. Jag har här redan opererat min hand och lillfinger 3 gånger. Vad dom än gjorde så blev det inte rakt. Lillfingret alltså. Fick följa min handkirurg till Täby när han började jobba där. Fick botox i muskeln som går till lillfingret några gånger. Kom ihåg att den sista gången så hade jag rispat mig rätt mycket. Jag hade gjort det några gånger innan. Men inför detta besök blev jag ju tvungen att berätta för mamma, eftersom jag skulle in på operation och jag kanske inte fick göra det på grund av mina sår. Det gick dock. Tror detta var efter första våldtäkten. Få visste något. Mamma visste inget.
År 2002 blev jag våldtagen i mitt hem vid 3 tillfällen. Första gången är den gång som jag minns tydligast. Då var jag inte i en dimma av mediciner. Den 17 april 2002 förändrades mitt liv för alltid. Jag hade chattat med en kille via ICQ, som var liknande MSN Messenger, men populärare då. Han var supergullig på chatten. Så tillslut fick han mitt hemnummer. Ett hemnummer som inte är hemligt. Vad kan man göra med det? Jo, hela min adress osv. Jag låste bara dörren när jag skulle sova. Han kom in i mitt hem, och våldtog mig. Jag var vid det här laget oskuld. Jag hade kniven mot strupen. Här försvann jag. Lina försvann. Det hände återigen i juli och sista gången var den 5 augusti 2002. Jag anmälde aldrig. Jag vågade inte.
Tror jag har sett honom på Efterlyst för några år sedan. Sen dess så kan jag inte titta på Efterlyst. Dom ville ha kontakt med offer om det fanns fler. Jag ringde aldrig.
Känner paniken
Känner dina äckliga händer
Skriker, men ingen hör mina skrik
Gråter, men ingen ser mina tårar
Utom du, men du bryr dig inte
Orkar tillslut inte kämpa emot mera
Känner kniven mot min strupe
Paniken ökar, paniken gör mig lam
Jag bara finns där när du förstör mitt liv
Du tog min glädje, du tog min själ
Du tog mitt liv
Copyright Lina 17/4 2004
Efter allt det här blev jag allt mer självdestruktiv, skar djupare och djupare. Mer och oftare. Fick sy minst 1 gång i veckan. I februari 2004 så ville jag inte leva mer. Då tog jag min första överdos. Jag skar mig och tog överdoser. Jag dissocierade och jag var helt enkelt riktigt sjuk. Jag fick mediciner och var inlagd över 30 gånger på ett par år. Jag fick Apo-dos och jag ville inte mer. Hade jättebra stöd av mamma och min storebror. Vi hade vårdmöten 1 gång i månaden. Och tillslut så var det bara så att man skulle medicinera mig så jag inte skadade mig själv längre. Det gick inte längre.
I slutet av 2005 fick jag ECT (elchocker) och dom antidepressiva Aurorix. Det började sakta vända. Det gick långsamt, men sen 2008 så fanns det hopp. Jag fick börja ta hand om mina egna mediciner. Dock så hade fått svåra problem med ryggen och i slutet av 2008 så sa min mage upp sig. Jag mådde konstant illa och var alltid dålig i magen. Jag gick ned 40 kilo i vikt och man började misstänka Crohns eller Ulcerös Kolit. Men jag klarade inte av undersökningarna. Men läkaren jag träffade på medicin trodde inte det.
2009 fick jag bekräftat att jag hade ett stort diskbråck L5-S1 åt vänster med nervrotspåverkan. Sommaren 2009 fick jag droppfot och allt var eländigt eftersom magen fortfarande krånglade. 2010 så började jag få grymt ont i ryggen och det blev allt värre. Jag trodde det var diskbråcket som bråkade igen eftersom det började på vänster sida. Men det växlade och jag började få ont högre upp också. Jag ignorerade allt. Hade ingen bra Vårdcentral och jag orkade inte söka mer.
I den här vevan så valde min psykiatriker att skicka mig på en sömnutredning i Uppsala. I januari 2011 blev jag kallad för ett första besök och lämnade då en mängd prover. Sov där en natt en vecka senare. Mina prover var åt skogen. Hon sa åt mig att söka för dom. Det var inte akut, men ringde min nya Vårdcentral och fick tid några veckor senare. Allt gick väldigt snabbt. Proverna var fortsatt dåliga och det började misstänkas att jag hade Ankyloserande Spondylit (Becterews sjukdom). Jag var HLA B27 positiv och blev skickad till reumatologen. Dit fick jag komma väldigt snabbt. Sänkan var närmare 100. Var på reumatologen den 29 april 2011, började med kortison och fick tid för Magnetröntgen av ryggen inom 2 veckor. Den visade inflammationer i nästan hela ryggen samt att mitt diskbråck återigen blivit större. Diagnosen var klar. Jag fick börja med Metotrexate för att i augusti börja med Remicade.
Efter det har jag fått diagnosen Menieres sjukdom och även Melkersson Rosenthals Syndrom.
Önskar att jag fortfarande var den där lilla tjejen. Som var ovetandes om hur livet skulle bli. Men det fortsätter bråka.
Grattis om ni orkat läsa allt. Och ta vara på er!
4 kommentarer:
Älskade syster. <3
Saknar dig kära syster <3
Mitt älskade barn vad livet har varit grymt mot dig men trots detta är du en riktig kämpe!! Du får vara ledsen och arg på allt och alla. Du får känna att andra sviker när du behöver dem som mest. Den som går starkast ur detta är du i slutändan!! Älskar dig mest!
Åh älskade mamma! Detta var ett riktigt jobbigt inlägg att skriva men det behövdes. Kanske inte visas för hela världen. Men det är mitt sätt att skriva. Jag har skrivit det så många gånger inom mig. Jag har kommit till det läget där jag känner mig väldigt sviken av dom som inte håller kontakten. Men som du skriver, det är jag som går starkast ur det i slutet. Älskar dig och tack för allt!
Skicka en kommentar