Jag fick diagnosen diabetes typ 2 2006 endast 25 år gammal. Det är inte så jättevanligt. Men vi har stark ärftlighet, så jag visste att det egentligen inte var frågan om om, utan när. Trodde dock inte jag skulle få det som så ung. Visst, jag var överviktig. Men inte extremt.
Jag fick tabletter Metformin som jag tog en gång om dagen. Skulle ta två egentligen. Men jag skötte inte maten så bra då. Så det blev en gång. Mina långtidsvärden låg alltid på normalt. Och 2009 slutade jag med Metformin och gick endast som kostbehandlad.
Som ni vet så fick jag ju diagnosen Ankyloserande Spondylit 2011 och fick då Prednisolon, som är kortison, tyvärr gick vågen uppåt efter att jag hade gått ned 40 kilo. Inte snabbt och mina värden (som kan påverkas negativt av kortison) höll sig normala. Som en frisk människa. 2012 fick jag diagnosen Menieres sjukdom och behandlas med vätskedrivande. Här kommer då det jobbiga. Dom påverkar mitt socker negativt. Samt att jag är väldigt känslig mot kortison. Minsta tablett och det går upp i höjden. Ja, för mig.
Tar jag inte mina vätskedrivande tabletter så får jag svåra yrselanfall som leder till hörselnedsättning som är bestående.
Jag går nu på insulin. Att jag inte har tabletter är för att jag ska kunna ändra dosen lättare vid tex kortisonbehandling och så vidare. Jag lider. Insulinet är inte rätt inställt ännu. Det är blodsocker hit och insulin dit. Samtal med diabetessköterskan minst en gång i veckan. Insulin förstör kroppen. Jag har fått börja med insulin trots att vikten går nedåt igen.
Jag hatar min diabetes. Men jag är tacksam att det finns mediciner.
Dags att sova. Min läkare ringer imorgon, tidigt, angående prover jag lämnade i måndags.
Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar