Känns som det är lika bra att bestämma dag och metod så man slipper detta. Jag vill inte leva mer. Jag tänker inte leva mer för andra. Varför skulle jag? Livet tog slut för en väldig massa år sedan. Sista 14 åren ca har jag levt för andra.
När man inte längre kan respektera mig och min diagnos Borderline/Emotionell instabil personlighetsstörning. Då kan jag lika gärna dö. Jag är den jag är. Jag har den personlighet jag har. Jag kan inte bli bättre än jag redan är i min personlighetsstörning. Jag har jobbat med den i många år. Jag är långt ifrån lika dålig som förr. Men ändå får jag skit för den personlighet jag har.
Jag kan inte ändra mer på mig. Då känner jag inte igen mig själv. Jag kan finslipa vissa saker. Men jag orkar inte mer. Varför är det bara jag som ska ändra på mig? Varför ska jag alltid behöva förklara mig? 2015 blir nog det år mitt liv tar slut. Istället för att bli mitt år, så blir det mitt slut.
Att leva med psykisk och fysisk ohälsa är bland det svåraste man kan göra. Vad det än handlar om. Och jag, ja, jag har kämpat klart.
Jag ska bara ordna med allt. Göra klart så att säga. Sen får vi se vad som finns i livet efter detta.
Det här är inget självmordsbrev, det är mina tankar och känslor om hur jag inte orkar kämpa mer.
Oroa er inte, när dagen är kommen så kommer ni inte sakna mig. Jag kommer nog fortsätta blogga fram tills det blir tyst. Och när det blir, tänk på att jag har det bättre där jag är då. Om jag kommer så långt.
Kram på er som fått mig att kämpa så här långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar