Rädsla. Dygnet runt. Året om. Kamp mot ångesten när fobin får sitt grepp om mig. Jag menar självklart min svåra emetofobi. Den blir allt värre ju mer åren går. Ju fler diagnoser jag får, ju fler mediciner jag får. Desto mer rädd blir jag för allt runt omkring mig. Jag har ju Ankyloserande Spondylit, ryggreumatism. Jag har haft cellgifter mot den, biologiska läkemedel som ger biverkningar vi inte ens ska tala om. Malariamedicin. Jag har klarat allt det. Sen fick jag diagnosen Menieres sjukdom. En fruktansvärd yrselsjukdom som ger kraftiga yrselanfall som kan komma när som. Mer mediciner och sen mediciner för att medicinen jag tar mot Menieres ger lågt kalium. Ännu mer rädsla. Biverkningarna är sällsynta. Men rädsla.
Detta gör att jag blir obeskrivligt rädd för allt som kan ha med smitta att göra. Observera ordet KAN. Jag blir hispig när någon säger att den har ont i magen. Huvudet osv osv osv. Jag kan fortsätta i all oändlighet. Men det tänker jag inte göra.
Jo, jag fick ju sen även Menieres på det andra örat med. Så jag har dubbelsidig. Why not liksom.
För vissa är det ett under att jag fortfarande orkar. Men jag vet inte om jag verkligen gör det. Eller om jag just nu bara finns.
Jag går i KBT för min fobi, men min psykolog är pappaledig just nu. Får se om den slutar göra mitt liv ännu mer pest än vad det är med sjukdomarna jag fått. Inte är. Jag är inte mina diagnoser.
Nu är det snart dags att sova.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar