Tror det är väldigt få som vet hur mycket jag skulle vilja ha barn. Att vara gravid och till och med att föda barn. Det är inget jag pratar om särskilt ofta. Om jag ens pratar om det. Det är väldigt plågsamt för mig då jag är asexuell och även så sjuk att jag av dom skälen får välja bort ett barn. Gråter ofta på grund av detta. Sen en sak till, jag klarar inte av att ha mens. Jag blir så fruktansvärt psykiskt dålig att jag orkar inte ha det. Också något jag sällan pratar om. Det är väldigt få som vet om det. Jag har enbart därför haft Depo-Provera i över 10 år. Dom rekommenderar att man använder det max i 2 år på grund av risken för benskörhet. Men jag får ju nytt recept så då fortsätter jag. Och jag mår ju inte dåligt av den.
Men åter till detta dilemma. Jag är jätteglad för alla runt mig som får barn. Men jag känner mig allt mindre och mindre själv. Jag kommer aldrig få känna första sparken. Aldrig känna första värken. Aldrig se mitt barn le. Aldrig.
Jag säger alltid att jag inte vill ha barn. Tror det är något sorts skydd. Att slippa förklara varför jag aldrig kommer bli mamma eller min mamma bli mormor.
Det finns sätt att blir gravid på utan att ha sex, så att vara asexuell är inget hinder. Men jag kan inte ta bort min Meniere som kan ge mig ett yrselanfall på många timmar där jag måste ligga helt stilla. Jag kan inte ta bort min ångestproblematik bara så där. Eller min oro.
Jag älskar barn. Men jag visar det sällan. Jag vill inte komma nära. Samtidigt så har jag min svåra kräkfobi. Jag är samtidigt rädd hela tiden.
Tårarna rinner och jag har lätt ångest. Jag vill verkligen vara gravid. Må låta konstigt. Då måste jag ju sluta med alla mina mediciner. Men, det kommer inte hända. Tänk inte ens tanken Lina. Göm denna känsla och tankarna igen. Lås in dom och kasta bort nyckeln.
Ikväll kommer jag gråta mig till sömns. Jag är ledsen.
Ta vara på er!
2 kommentarer:
Åh jag känner så igen mig i mycket av de känslor du beskriver. Jag tycker det är jättestarkt av dig som ändå delade med dig av dessa känslor även om det känns tungt och jobbigt.
Jag har själv inte Meneire men jag har läst lite om det då jag vart nyfiken vad det var för något. Men trots denna sjukdom så måste du kunna få stöd av någon som är påläst och kunna hjälpa dig ta dig igenom en graviditet. Jag tycker inte alls att du ska skjuta bort dina tankar om barn jag tror det kan ge dig mycket även om du försöker "trycka bort tanken", jag gör de själv också och tänker precis som du gällande alla dessa rädslor och medicin behov osv. Jag tycker det är ett känsligt ämne att prata om inför läkare osv men när man väl kanske tagit steget så kanske man får nya sätt att tänka och agera. Du verkar i alla fall vara medveten om saker och ting så jag tror att du med hjälp av lite stöd kan ta dig igenom detta. Man lever bara en gång Lina, gör det du egentligen vill och önskar. En dag i taget. Du fixar det! Nyckeln kan jag ta hand om tills vidare. Stor kram <3
Gaaah skrev ett långt svar som försvann. Suck.
Mycket motgångar dock för att skaffa barn. Jag är jättetacksam för dina kommentarer. Dom värmer massor.
Varma kramar <3
Skicka en kommentar