Som det står på bilden så är den till höger tagen i Januari i år och den till vänster är tagen för ca en vecka sedan
Jag har klarat en enorm resa. Jag har sedan Januari i år gått ned 20,5 kg. Detta utan operation, LCHF, 5:2 eller liknande. Jag hittade mitt sätt och det är räkna kalorier, inte ha några som helst förbud och motion. Detta har passat mig och så med allt annat så passar det inte alls. Så jag klankar inte ned på dom som gör operation (fast jag tycker det görs för lätt idag, kirurgernas fel inte patienternas), jag ogillar dock LCHF fråga mig inte varför men jag gör det. För alla som kör LCHF verkar tro att det passar alla. Det gör ingen metod. Alla är vi olika och väljer själva hur vi vill hantera viktnedgång. Om man ens vill gå ned i vikt. Jag tycker nästan alla människor är vackra. Alla är vackra på utsidan så länge dom har fin insida. Annars så, nej. Så för mig är det insidan som räknas.
En sak som är lite tragiskt med mig och min viktnedgång är att jag nästan enbart gör den för att andra ska vara nöjda. Att jag ska passa in i samhället, inte få höra att jag är tjock varje gång jag går till läkaren osv. Jag borde göra det för min egen skull och min hälsas. Men tyvärr har jag inte enbart gjort det.
Jag har svårt när folk talar om för mig hur fin jag blivit. Var jag inte fin innan? Tänk på vad ni säger ibland. Hör hellre att jag varit duktig och kämpat bra än att vad fin du har blivit.
Detta gör ju dock inte så jag inte är stolt över vad jag åstadkommit. Att jag orkar fortsätta. Visst, jag har gjort så att lördagarna är mina dagar som jag inte behöver träna och jag får äta precis vad jag vill och hur mycket jag vill. Så där är jag inte lika hårt som innan. Då blev jag tvungen att träna till mig kalorierna jag skulle äta extra.
Jag har 4,5 kg kvar innan jag når min målvikt. Kanske inte är så lågt som folk kanske vill att jag ska väga. Men jag vill trivas med mig själv också. Jag är ändå 178 cm.
Det har inte varit lätt. Och när jag stod still på en och samma vikt under ett par månader så blev jag så frustrerad och tänkte att jag aldrig skulle klara av detta. Men det gjorde jag. Det var en lång platå efter nedgång på ca 8 kilo. Men tillslut så släppte det.
Fördelar med min viktminskning är att jag inte längre behöver insulin mot min diabetes typ 2. Jag kommer troligen behöva det igen någon gång i livet då jag var så ung när jag fick diagnosen. Var inte ens 26 år fyllda. Men jag är glad så länge jag får vara utan. På slutet var det jobbigt för jag gick ned så lågt så ofta. Så nu är det utsatt helt sedan ca 1 månad tillbaka.
Jag vet att det inte är många som vill läsa om ens viktnedgång och att vissa verkligen hatar dessa inlägg. Jag skriver det för att jag trodde aldrig jag skulle klara det. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna motionera i princip varje dag på grund av mina sjukdomar. Jag tycker inte det är roligt, men jag gör det. Helst skulle jag vilja gå på Friskis & Svettis, men jag har inte råd att köpa kort om man inte tar det på autogiro. Tar man det på autogiro så binder jag upp mig på ett år och jag vet aldrig när jag kommer in i ett skov.
Nog om detta. Det blev ett längre inlägg än jag tänkt. Men så blir det ibland.
Jag ska försöka skriva mer ofta och lägga in fler bilder. Dock så fungerar inte appen så bra med att lägga in bilder. Så det får jag passa på att göra när jag väl startar datorn, som inte är så ofta tyvärr. Bloggar oftast från mobilen.
Ta vara på er!
