Jag trivs att bo här ibland. Men det blir mer och mer att jag inte vill. Men jag vill heller inte bo ensam. Helst av allt vill jag inte bo alls. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag står inte ut. Jag vet heller inte hur jag ska lösa det. Och jag vet att det inte går att lösa. Det gör mig mer och mer desperat. Jag är fast.
Visst är det skönt med sällskap. Men även riktigt jobbigt ibland. Och ibland blir tyvärr oftare.
Nej, mitt liv blev inte som jag tänkt mig. Det blev betydligt sämre än vad jag tänkt mig i högstadiet. Då ville jag bli läkare, men våran SYO skrattade bara åt mig och sa att jag inte skulle klara det. Tryck ner eleven bara. Gör det. Jag hade, med min kunskap idag, blivit en grym läkare. Eller kanske inte. Äsch, varför drömma.
Jag vet inte hur jag ska klara den komma tiden, dom kommande åren. Jag vet ärligt inte.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar