Suicid

Suicid betyder självmord. Jag har under många år tänkt på självmord. Jag har gjort självmordsförsök och jag har skurit mig så mina armar är fulla med ärr. Jag har inte gjort ett suicidförsök sedan 2006. Men tankarna finns där. Tyvärr kanske jag ska skriva. Jag vill inte aktivt ta livet av mig, men jag vill heller inte leva. Jag är snart 36 år och borde jobba. Leva ett liv. Vad gör jag om dagarna? Kämpar för att orka med. Kämpar mot smärta och mediciner. Tar mediciner som kan ge mig cancer för att slippa ha ont. Få sprutor rakt in i lederna för att dom är inflammerade. Utöver detta kämpar jag mot yrsel, hörselnedsättning och tinnitus. Jag kämpar för att hålla vikten jag har gått ned och det är svårt just nu. För jag är så nere så jag vill bara äta allt.

Idag var en sådan dag när jag var till Reumatologen och fick sprutor rakt in i SI-lederna. Dom sitter mellan ryggrad och bäcken. En smal led på varje sida av ryggraden. Är det skönt? Nej, det är fruktansvärt vidrigt. Smärtan är inte att tala om. Dygnen efter så har man oftast ondare än innan sen kanske man har tur och dom tar och det blir bättre och bättre. Är jag suicid nu? Det kanske jag inte är, men jag vill inte leva. Jag vill inte leva detta liv. Jag har ingen emalj kvar på mina tuggytor. Jag har en mörk skugga i mitt synfält. Jag har yrsel och jag börjar isolera mig mer och mer. Är jag rädd för mig själv? Ja, ibland så är jag faktiskt det. Jag har inga planer. Men jag blir rädd att det ska bli som förr. Det orkar jag inte med. Jag känner mig mer och mer ensam. Jag känner mig bortstött. Jag känner mig utanför.

Kanske har jag mig själv att skylla? Jag vet inte. Men att hela tiden ha ont eller ha yrsel är så extremt påfrestande så jag tror jag blir galen.
Sen skrev jag ju för ett tag sedan att jag skulle till neurologen. Men dom tyckte jag var så väl utredd av dom att dom inte ens tog ett blodprov. Då utredde dom mig 2012. Inget kan ju ha tillkommit sedan dess!!! Jag har domningar i underlivet, i benet, i armarna, extrem trötthet och svårt att komma ihåg saker. Jag har även en svart jävla suddig prick i mitt synfält. Många tror nog att jag inte tänker på det då jag inte pratar om det längre. Men det stör mig hela tiden. Det gör mig orolig med alla mina symtom. Men jag inbillar mig nog bara. Jag är rädd över att jag mår som jag gör. Jag vet att jag är utredd väl. Men jag är rädd ändå.

Sen har jag en annan oro som jag inte tänker skriva om här. Jag orkar inte ta tag i det riktigt. Just nu är det bara för mycket och jag vet inte längre om jag vill detta. Nej, det är inget hot. Det är min känsla. I am not good enough. I know that. I am not.

Jag kanske passar bäst i en annan dimension? För jag vet att jag inte passar in här i alla fall. Jag känner mig ledsen och jag kan inte sluta gråta. Jag orkar inte göra mig ordning för att sova. Jag orkar inte vara vaken. Jag orkar inte. Vad ska man göra när man inte orkar?
Egentligen ska jag göra en mindfullnessövning varje dag. Men jag kan inte fokusera på den alls. Det går inte. Jag klarar det inte. Så då struntar jag i det helt enkelt.

Jag behöver komma igång på gymmet igen. Måste! Dom har ju stängt 2 veckor snart. Så jag ska väl släpa mig dit på torsdag antar jag. Men dom har ju bara öppet till 12.
Äsch, nu ska jag sluta älta och tycka synd om mig själv.

Ta vara på er!