Utsättning av Norspanplåster

Jag har haft Norspanplåster sedan i Februari pga smärta. Detta är ett ämne som heter Buprenorfin och har för mig varit både bra och dåligt. Dåligt för att det verkar ha tagit bort effekten på mina antidepressiva. Det känns som att jag äter sockerpiller. Och min psykiatriker kläcker ur sig att så kan det bli med Norspan och Mao-hämmare. Så jag bokade direkt en telefontid med min reumatolog för att diskutera detta med honom. Han var helt med på noterna och skev ut Oxynorm istället. Men dessa endast vid svår smärta.
Så i tisdags tog jag av mig plåstret och har sedan dess känt av lite småmysko symtom i kroppen. Jag vet ju att utsättning av morfin inte är det roligaste. Så min psykiatriker skrev ut Atarax och Loperamid ifall det blir riktigt jobbigt. Idag är magen ur lag men inte mer än jag står ut med. Jag har huvudvärk och sover inte så bra. Imorgon är dygn 3 och det är det som kan vara värst. Men det måste gå. Jag klarar detta. Måste klara detta. Det som är, är ju att det blir ingen träning under dessa dagar. Behöver inte mer än vad jag redan får av träning.
Men nästa vecka räknar jag att vara tillbaka igen. Kanske till och med bättre. Vi får se. Det är dock inte roligt att sätta ut vissa läkemedel. Det kan vara ett helvete. Och då inte bara morfin.

Jag njuter av mina bebisar under tiden.

Översta bilden är Wimsa snart 6 månader. Nedersta Zaphire på 4 år. Mina älsklingar.

Ta vara på er!

Jag tog verkligen åt mig väldigt mycket

Jag tog åt mig mer av den anonyma kommentar än jag gett sken av eller ens trott själv. Det har fått mig att inte ens vilja blogga mer. En blogg handlar ju oftast om en själv. Ingen annan. Men jag vet inte. Jag kanske lägger ned här och nu. Jag kanske redan har gett upp den. Men vem är denna anonyma att bestämma över mig så pass?
Du har inte ens vågat ge dig till känna. Det är patetiskt. Jag är fortfarande inne på att det är någon som jag känner. Som uppenbarligen inte tycker om mig särskilt väl. Men denna person borde veta hur mycket tid jag lägger på andra även om jag inte orkar. Jag ringer upp, svarar i telefon osv när jag ser att någon av mina nära inte mår bra. Skulle jag göra det om det bara handlade om mig? Ja, kanske. Men jag pratar då inte bara om mig själv.

Just nu är jag svag också. Jag håller på och sänker mina vätskedrivande vilket ger mig ökad ostadighet. Jag har idag tagit bort mitt Norspanplåster och det kommer inte bli en dans att få dom utsättningssymtomen. Men jag byter gärna med någon. Faktiskt. Jag jobbar hellre heltid och är "normalt" trött än att vara så fysiskt utmattad att man orkar göra en sak om dagen. Och nej, det hjälper inte mig om jag gör fler. Det gör mig bara mer och mer utmattad. Utan Norspan kommer jag med största sannolikhet få mer smärta. Men det kan jag ta om vissa tankar lugnar ned sig och dom antidepressiva börjar verka igen.

Jag är helt slut. Jag är verkligen slut. Men jag finns där för mina närmaste ändå. Tro det eller ej.

Nu ska jag ta och se ett avsnitt av Teen Mom OG innan det är dags att försöka sova.

Ta vara på er!

Anonym kommentar

Det är lite spännande detta. Då jag tydligen enbart är intresserad av mig själv så tar vi och vänder på detta till denna anonym som verkar känna mig riktigt bra. Kommentaren lyder "Du skulle må mycket bättre om du någon gång intresserade dig för något utanför dig själv". Det är alltså Anonym som skriver detta. Ganska spännande när man spyr galla över någon annan att man inte vågar stå för att man gjort det med ett namn. Sen skriver jag i princip mellan 4-8 inlägg i månaden. Detta är min ventil. Har jag bara skrivit negativt? Inte vad jag ser. Mycket är det, men inlägg som "Mall Of Scandinavia" osv ser inte jag som inlägg med negativt innehåll. Är jag då en självupptagen människa som bara ser upp till mig själv? Enligt många runt mig så tänker jag alldeles för lite på mig själv, vilket gör att jag ventilerar mig här i min blogg. Men eftersom denna Anonym tycker detta så är det ju någon jag känner. Är det någon jag då vill ha att göra med? Absolut inte. Den personen får gärna försvinna ur mitt liv helt och hållet.

Jag hoppas denna Anonym kan förklara hur denna person menar med att jag bara är intresserad av mig själv. Det kanske är så, jag kanske har helt fel bild av mig själv och är fruktansvärt egoistisk? Och då skriva det i ett inlägg som handlar om att vården tar mig som självskadare trots att jag varit fri i dryga 10 år.

Tack Anonym för att du gjorde min kväll. Jag är mycket tacksam över detta.

Ta vara på er!

Jag har ett självskadebeteende som jag inte vet om själv

Besöksanteckning
Antecknad av Åsa Nordesjö (Läkare) på Primärvårdens jourverksamhet, Landstinget Västmanland, Jourmottagningen Västerås
2016-09-07
Nytt/Osignerat:
Denna anteckning är nyare än 14 dagar, vilket innebär att vårdpersonalen kanske inte hunnit kontakta dig om innehållet.
Kontaktorsak
Huvudvärk.
Anamnes
Aktuellt hälsotillstånd:
Har sedan många år tillbaka besvär med huvudvärk, nu senaste året blivit värre och nu efter träning för två dagar sedan fick hon en lite mer molande huvudvärk. Egentligen inget nytillkommet. Har besvär med reumatism och självskadebeteende. Blivit hänvisad hit av 1177. Har en synnedsättning sedan tidigare men inget nytillkommet nu med huvudvärken. Inget trauma. Inget illamående eller kräkningar.
Status
Psykiska funktioner:
Gott men lite orolig.
Hjärta, kärl:
Utan anmärkning.
Blodtryck:
110/80 mmHg 90-140 / 50-90
Neurologiskt:
Pupiller likstora. Utan anmärkning. Inga sensoriska eller neurologiska bortfall. Reflexer lättutlösta och liksidiga. Gång utan anmärkning.
Bedömning
Normalt status. Huvudvärk sedan många år tillbaka kopplat med psykisk oro samt reumatism. Får uppsöka vårdcentral för bedömning.
Diagnos- och åtgärdskod
R51--Huvudvärk-Huvuddiagnos M255-Ledvärk-Bidiagnos F419P-Ångesttillstånd-Bidiagnos

Jag försökte lägga in detta som en bild, men jag fick den inte stor nog så att det gick att läsa. Jag var på Jourmottagningen i onsdags förra veckan eftersom jag har sådan huvudvärk samt enorm utmattning flera dagar efter ensträning. Jag blev skickad dit efter att ha pratat med 1177. Hon började med att säga att jag inte skulle vara där. Att dom inte kan ta prover eller göra röntgen osv. Dock kan dom ta prover och skicka remiss till röntgen då jag varit där tidigare för en fallskada och blev då skickad till röntgen därifrån.
Hon frågade varken om diagnoser eller mediciner. Och ja visst, jag har ärr på armarna. Ärr som är 10 år gamla. Men läser man denna text så står det ju i princip att jag har ett pågående självskadebeteende. Detta är inte okej för mig. För alla kan läsa detta. Alla inom vården alltså. Detta gör att man blir sämre behandlad. Tyvärr.

Jag blev väldigt ledsen när jag läste denna journalanteckning. För den diagnos hon sa till mig var att jag hade feber och en infektion i kroppen. Det står ingenstans. Känner mig dömd. Jag är riktigt arg. Jourmottagningen vill inte prata med mig om detta så imorgon ringer patientnämnden mig. Sen om dom kan göra något eller inte vet jag inte. Men detta ska bort ur min journal. Jag skäms inte för att jag har ärr på armarna. Men jag tänker aldrig gå till läkaren utan att ha långärmat på mig. Även om det skulle vara 35 grader ute.

Nog om detta. Men jag ska kämpa för att få bort detta ur journalen. Det verkligen ska bort.

Ta vara på er!

Min viktresa

I januari 2015 började jag min viktresa. Eller jag vill snarare se det som att jag valde att ändra min livsstil. Jag har inte bantat. Inte alls. Jag har bara sett över mina vanor och börjat träna mer. Jag lider ju som ni kanske vet av Ankyloserande Spondylit, det är en form av reumatism. Just den formen, liksom alla spondartriter mår bra av träning. Man stelnar i ryggen av denna sjukdom och det gäller att se till att hålla sig så rörlig det går. Och samtidig stelna i en så rak position som möjligt. Så jag började räkna kalorier, jag såg till att äta tillräckligt för att gå ned långsamt. Jag ville absolut inte gå ned mer än 0,5 kilo i veckan. Jag började även promenera mer här. Efter några månader lade jag inte Zumba också. Jag körde hemma i vardagsrummet och gör fortfarande om jag kör det. Men tyvärr så ger ju all träning mig huvudvärk och Zumba ännu mer än promenader.

Januari 2015 helkropp

Januari 2015 ansikte

4 September 2016 helkropp

17 Augusti 2016 ansikte
Det har hänt lite. Dock inte så jättemycket med självförtroendet, men jag kämpar på att vara nöjd med det jag har gjort. Dock är min läkare på vårdcentralen inte nöjd. Jag har ju fortfarande inte normalt BMI. Det är det viktigaste för henne. Inte att jag gått ned över 25 kilo genom kost och motion samt blivit av med insulin. Nej, jag är fortfarande överviktig. Strunt detsamma om jag är nöjd. Nej, mitt BMI ligger ju på hela 26. Skandal.

Just nu så räknar jag kalorier sön-tors, sen äter jag vad jag vill fredag och lördag. Och då menar jag vad jag vill. Hur mycket godis och chips jag än vill. Lördagar blir det dock oftast någon god mat på kvällen. Jag försöker vara stolt. Men jag har svårt att vara det. Jag har gjort detta. Helt själv. Ingen annan. Jag kämpar mig till gymmet fast jag får fruktansvärd huvudvärk efteråt. Jag släpar mig ut och promenerar trots att huvudvärken sitter kvar. Jag har till och med börjat testa på Friskis & Svettis igen efter över 3 års uppehåll.

Jag skriver inte detta för att skryta. Jag är inte den typen av människa. Jag skriver detta för att minnas själv vad jag har gjort. Vilken resa jag gjort och fortfarande gör. Jag försöker vara stolt över mig själv. Men det är sådana som min läkare på vårdcentralen som får mig att känna mig missnöjd. Och nu är det snart dags för diabeteskontroll och jag vill inte. För jag kommer få höra att jag fortfarande är överviktig.

Ta vara på er! Och kom ihåg, vi duger som vi är.