Jag fortsätter att trappa ut Lyrican. Med 25 mg i veckan. Det går väl okej tror jag. Jag vet inte riktigt. Men jag är inget monster än i alla fall. Sänker igen imorgon, då till 25 mg så då har jag bara 1 kapsel kvar. Jag hade tänkt att vänta några veckor och ha kvar 25 mg, men jag har tänkt om. Varför skulle jag det? Lika bra att ta allt när jag ändå håller på. Eller vad tycker ni? Jag har redan trappat ned 3 gånger. Då borde dom 2 sista också gå bra. Eller hur?
Jag känner av en del utsättningssymtom. Speciellt dom första dagarna. Jag gråter lättare, min mage mår inte allt för bra. Jag är slut och orkar nästan ingenting. Det är jag visserligen annars också, men ännu mer. Jag vill inte att dom ska kunna skylla t.ex ansiktsförlamningarna på Lyrican bland annat. Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig. Att jag inte behöver någon annan medicin än Lyrican. Jag har ju Aurorixen som är antidepressiv. Den borde räcka som det är just nu. Visst, jag är deprimerad. Men Lyrican är ett rävgift och jag har länge velat ha bort den.
Jag försöker skriva vettigt. Jag försöker verkligen skriva så att ni läsare tycker att det är intressant att läsa. Visst, jag är en klagande, ledsen klump i bland. För det mesta kanske. Men det här är min ventil. Räcker med att jag bromsar mig själv på Facebook så det bara skriker om det. Jag måste få ha en ventil. Bara måste. För jag vet inte annars vart jag ska ta vägen. Känns som att världen utanför går i 190 och jag endast i 10. Jag hinner inte med och jag orkar inte allt som jag vill. Jag får panik över att dagarna går och jag inte har orkat mer än att kliva upp. I princip. Jag vill inte ha det så. Men jag orkar inte med saker. Jag orkar inte träna fast jag borde för ryggens skull. Jag orkar inte städa. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag är så trött. Jag är så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Snälla, hjälp mig. Och, nej. Jag blir inte piggare ju mer jag gör. Tyvärr inte. Önskar det vore så. Jag önskar verkligen det. Jag skulle göra saker hela tiden då. Jag skulle jobba. Jag skulle gå ut och gå, träna på gym. Vara social med dom få jag har. Men jag orkar inte.
Nu rinner tårarna igen. Dags att ta Metojecten. Så jag blir ännu tröttare.
Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar