Jag mår egentligen inte sämre psykiskt. Men det fysiska drar ned mig riktigt kraftigt i humöret. Jag är så trött konstant att jag till och med tycker det är jobbigt att gå och lägga mig. Ställer jag mig upp så rusar hjärtat iväg och dundrar verkligen på känns det som. Hur mycket orkar ens kropp med? Psyket är jag inte direkt orolig för, för det är inte i närheten så illa som det har varit. Men kroppen. Jag vill bara göra långtids-ekg:t nu. Inte om några månader. Men, det är ju inte direkt akut. Jag är dock less på att ingen tidigare har talat om för mig att jag har t-vågsförändrningar och vad det innebär. Jag läste det själv i min medicinjournal och sen pratade jag med läkaren om det i torsdags efter svimningen. Och jag har det fortfarande. Inget som var avvikande 1 gång utan vid varje EKG gjorda senaste åren. Och att det inte var normalt. Vad mer är fel liksom? Min kropp är ett måndagsexemplar, så är det bara. Haha, undra vad jag har gjort för ont i världen.
Men Gud ger oss ju inte mer bördor än vi orkar bära. Asgarvar. Hade jag varit troende så hade jag tappat tron för länge sedan. Livet är orättvist för väldigt många, så jag tvivlar på att en Gud finns. Det är min åsikt, så ni som tror. Tro vidare.
Idag har jag inte gjort något alls. Dagen efter Metojectsprutan så är jag mer trött än annars. Så istället för dödstrött så har jag varit död. Utan att ha kallnat.
Tjipp för det.
Nu ska jag orka ta mig till sängen. Eller vänta här. Jag ska orka borsta tänderna, busa med katterna och sedan gå och sova.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar