See I just can’t find the right thing to say
I tried but all my pain gets in the way
Tell me what I have to do so you’ll stay
Should I get down on my knees and pray
And how can I stop losing you
How can I begin to say
When there’s nothing left to do but walk away"
"Don't walk away" - Michael Jackson
Jag har perioder när jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag är oftast inte ensam. Jag har min mamma. Men när jag ser att vänner och kära göra roliga saker och jag vet att jag inte har råd, inte kan för svimningarna eller sjukdom. Då känner jag mig ensam. Så ensam att jag ibland saknar mitt självdestruktiva liv, då var det massor av sjukhusbesök, inläggningar och psykinläggningar. Det må låta konstigt att man saknar det. Men har man levt länge med ett sådant leverne så är det en stor bearbetning att gå igenom. Man kan hamna i en identitetskris.
Jag har kommit väldigt långt och jag tvivlar att jag faller så långt som till självskada. Men jag kommer ALDRIG säga ALDRIG. Det kan jag inte göra om rökningen heller.
Jag älskar många. Men blir ledsen ibland.
Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar