Vila i frid älskade Zephyr

Igår (söndag) så började Zephyr bli lite sämre. Och framemot sena kvällen fick hon ingen ro alls. Hon sprang omkring, det ryckte i rygg och svans på henne. Hon mådde inte alls bra. Försökte med lek, kel, ja allt. Men hon gömde sig. Inte likt henne. Jag bestämde mig att så här ska hon inte behöva ha det. Hon har lidit tillräckligt.
Megacolon är ju tyvärr något man bara kan försöka lindra genom lactulos för att dom ska kunna bajsa alls.

Att hon var piggare i fredags och i lördags tror jag var för att hon var så uppvätskad när vi hämtade henne i Strömsholm.

Så, i alla fall, sen igår kväll bestämde jag mig att hennes lidande skulle vara över. Hon hade även magrat.
Natten var så jobbig, hon kom inte till ro. Jag kom inte till ro. Mamma kom inte heller till ro. Väntan fram till 08.00 och AVC öppnade kändes som en evighet.
Jag ringde prick 08.00 och kom fram nästan direkt. Det var bara att komma in.
Våran veterinär, vi har samma till Zaphire också, sa direkt att Zephyr magrat mycket. Ändå har hon ätit. Men, det måste ha runnit igenom henne. Eller så tog hon inte upp näringen.
Klockan 09.07 så bekräftas det att hon är borta. Hon hade somnat in. Det gick snabbt och hon led inte det minsta.

Nu finns ingen smärta mer för Zephyr. Desto mer smärta får vi som är kvar. Det var ett korrekt beslut. Men ändå så jobbigt.

Zephyr *1/3 2008 +16/6 2014 Älskad och saknad.