Det var längesedan jag besökte psykjouren innan i måndags. Tror det var 2006. Men just nu är allt ohållbart. Jag orkar inte leva. Jag kommer inte ta livet av mig eller så. Men faller jag död ner så gör det mig inget.
Så i måndags pratade jag med en sköterska på mottagningen jag tillhör och hon tyckte jag skulle åka till jouren. Sagt och gjort så gjorde jag det och mamma var snäll nog att följa med.
Vi kom dit klockan 16.00. Det var en före och 2 läkare. Klockan 18 kom jag in. 20.30 åkte jag därifrån. Väntan i väntrummet var helt okej. Det får man räkna med då dom även går till avdelningarna och så. Men sen, oj, läkaren mumlade och pratade väldigt dålig svenska. Han tyckte min mamma skulle förlåta allt jag gjort mot henne när jag varit arg. Tänker inte skriva ut vad här. Men det är saker som inte bara är att förlåta. Sen skulle han kolla mina mediciner. Där började det roliga. Jag äter en antidepressiv medicin som heter Aurorix. En gammal medicin som är en så kallad MAO-hämmare. Den är svår att passa in med andra läkemedel. Då tänker han sätta in Cymbalta också. Det är tyvärr förenat med livsfara. Man ska ha varit utan Aurorix i minst 14 dagar innan någon annan antidepressiv sätts in. Likaså med många smärtstillande läkemedel. Han hade även synpunkter på min vikt och det har inte han med att göra över huvudtaget. Tyckte att jag skulle äta ett läkemedel man går ned i vikt utav. Jag vet att jag har en del övervikt, men när man under vissa perioder inte kan röra sig på grund av svår smärta så är det svårt. Samtidigt som man då äter kortison. Han fick mig verkligen att känna mig som en dunderklump. Jag har storlek large på kläder. Och han tjatade om denna medicin så jag höll på gå åt. Till slut så hade vi varit där i 4 timmar och höll på att bli galna. Mer galen än jag redan är. När han kom in för sista gången så erbjöds jag att läggas in för ECT. Jag vill dock inte ligga inne man tackade jag till ECT. Men jag tror inte att jag får det dock. Fick nej i januari. Så vi får se.
Jag har tid till min läkare 19 augusti. Då kanske det händer saker.
Jag mår helt enkelt inte bra. Så är det. Jag känner mig ensam.
Ta vara på er!
5 kommentarer:
Gör mig ont att höra att du mår så dåligt...
Det måste bli bra. Någon gång. Kram
När jag åt på kortison gick jag upp så snabbt i vikt att jag fick blålila bristningar på låren. Gick upp 8 kg på en månad.
Men vikten var mest vatten tror jag, för när jag slutade med medicinen gick jag snabbt ner till orginalvikt igen. Dom lila ränderna fick jag dock behålla :p
Så jobbigt att han tjatade om din vikt, det var väl knappast det mest relevanta. Kusligt att han hade så dålig kunskap om vilka mediciner som är kompatibla med varandra och inte =O huh
Marie
Ja kortison är en mycket bra medicin men med jobbiga biverkningar. Jag går dock inte ner det jag gick upp. Men alla är vi olika.
Läkaren var hemsk. Jag kräver ingen snabb lösning. Då hade jag valt att bli inlagd. Men det är jobbigt när dom inte lyssnar.
Ta vara på dig.
Skicka en kommentar