Jag känner mig ensam. På sin höjd ringer min mobil 1 gång per dag. Jag kanske får ett sms om dagen. Oftast är det från Landstinget som påminner på om en tid. Tragiskt? Kanske inte enligt er. Men med tanke på hur "många" jag har omkring mig så är det tragiskt enligt mig.
Varför skriver jag ens det här? Det är ju ingen direkt som kommenterar. Som gör sig hörd. Jag ser att jag har läsare. Men jag orkar inte leta reda på vilka som läser. Jag fiskar inte efter kommentarer. Men när någonting är positivt, här, på instagram eller facebook så får man hejarop och så. Men, när man mår dåligt så är det inte många som skriver. Jag har några underbara själar som gör det. Tack för det. Det värmer. Dock gör det fruktansvärt ont när det är tyst.
Jag vill dö. Jag orkar inte kämpa mer. Varför? Vem bryr sig om jag dör? Kommer inte ens bli saknad om jag dör. Skit i mig bara. Jag kämpar som fan för att överleva. För att orka en minut till. Och ett samtal kanske skulle göra det hela lite drägligare. Ett sms. Men, jag syns inte. Det är som i affären när man står i kö och folk ställer sig framför en. Fast man står i kö. Osynlig, inte värd det och så vidare.
Vill bara skrika ut att "JAG ÄR SJUK, MEN JAG ÄR FORTFARANDE LINA". Snälla stötta mig. Men, ni har tröttnat. Jag förstår det. Jag existerar inte längre. I am invisible. I am nothing. I am not worth it. So don't bother.
Jag väljer att sluta detta inlägg här. Jag är ledsen att jag fått mina sjukdomar och ofta är dålig. Men, jag har inte valt dom själv. Jag gör allt för att orka leva med dom.
3 kommentarer:
Tröttnar på en vän?? Hur normalt är det? Å varför bara kommentera när livet är bra?? Ditt inlägg ger så otroligt många tankar. Känner igen mig i en del, dock inte allt kanske. Finns här å bryr mig om dig.. Kram <3
Älskade underbara Lina, jag finns här!! I med och motgång, i vått och torrt, genom glädje och tårar. Ja, hela livet vill jag ska få rymmas i vår vänskap! Jag ser dina sjukdomar, men jag ser också LINA, Du är så mycket mer än sjukdom!! Jag vet att det är jävligt jobbigt att leva ibland, att man bara vill ge upp, och ingenting jag säger kan egentligen lätta det. Men jag hoppas sååå innerligt att du ska fortsätta kämpa!! Jag bryr mig. Jag känner med dig. Jag förstår ensamheten, men jag vill finnas här för dig!! Jag vill att du ska orka välja livet!! Du är så himla bäst! DU betyder jättemycket för mig, verkligen!! För mig är du långt ifrån osynlig, kom ihåg det!! KRAM och KÄRLEK i massor <3
Jag läser. Kram
Skicka en kommentar