Kroppen blir sämre

Är inne i en period när kroppen är riktigt illa. Har så ont i bröstrygg och nacke att det ger migränliknande huvudvärk. Men det får gå. Jag vet att det ger med sig. Någon gång. Det kommer och går.
Trots detta så tvingar jag mig ut på promenader i raskt tempo. Idag så var det så jobbigt att jag nästan inte kom hem. Jag är så fysiskt trött i hela kroppen. Får se om det blir så mycket mer denna vecka. Jag tänker inte känna tvång när kroppen är så svag. Men ändå känner jag tyvärr ett tvång. Hjärnan säger emot kroppen.

Jag hoppas att ni mår bra därute. Jag är mest bara så trött.

Ta vara på er! Och tro mig. Jag kämpar

Menieres och träning

Jag har ju Menieres sjukdom som är en yrselsjukdom. Och jag har fastnat för Zumba. Tyvärr har jag märkt en klar försämring i mitt sämsta öra av just Zumban. Jag körde det sist för en vecka sedan och efter 5 minuter så slog det lock för örat. Ett tecken på försämring i sjukdomen. Varit småyr hela tiden och knappt kunnat åka bil.
Nu har jag varit utan en vecka och mår bättre. Tyvärr. För jag älskar verkligen Zumba. Man blir glad av det.
På grund av detta så är det enbart promenader just nu. Eller powerwalk kanske man ska skriva. Men det är inte alls lika roligt. Men det är ju motion.

Försökt med att jogga också, men då fick jag så ont i rygg, nacke och huvud så det var inte värt det. 3 dygns helvete. Nej. Jag har ju mina begränsningar så jag får ta det. Just nu.

Kunde jag välja bort en diagnos så skulle jag välja bort Menieres sjukdom utan att tveka. Visst att ha Ankyloserande Spondylit är inte roligt. Men den knockar mig inte som yrselanfallen gör.

Ta vara på er!

Åter till Humalog Mix 50

Detta med diabetes alltså. Det är inte en trevlig sjukdom som kan ge mycket följdsjukdomar så man bör ha ett så jämt blodsocker som möjligt. Hade Humalog Mix 50 men dom på VC var inte nöjde med att mitt fastesocker låg över 6 men under 7. Det bör ligga strax under 6. Så då fick jag börja med NovoRapid (snabbverkande insulin) 3 gånger dagligen samt Lantus (dygnsinsulin) till natten. Mina värden hoppade från lågt till högt och sen till lågt igen. Fastesockret gick inte ned heller. Så i fredags när min diabetessköterska ringde sa jag att jag ville ha tillbaka Humalog Mix 50 (50% snabbverkande och 50% långtidsverkande). Hon tyckte att jag inte gett dom andra en chans. Men i måndags ringde min läkare mig. Och det var tack och lov inga problem att byta tillbaka. Så idag var dag 1 med Humalog igen. Gick i princip aldrig över 8 med den. Det är normalt. 8 alltså när man ätit. Så nu hoppas jag att det ska bli bra igen. 

Rädslan är stor då min mormor fick sjukdomen senare än mig och hon dog när hon var 62. Så där vill jag inte hamna.
Ta vara på er!

Det var lättare förr (Varning för utlämnande inlägg)

Året var 2002 när jag började rispa mig själv. Det var en skön känsla och ångesten lättade för stunden. Men 2002 var också ett helvetesår. Jag blev våldtagen 3 gånger. Jag blev av med oskulden vid första våldtäkten. Jag blev hotad med kniv och inte ens grannarna hörde mitt gråt och när jag bad för mitt liv. Första gången skedde 17 april 2002. Hemma i min egen lägenhet, där man ska känna sig som säkrast. Ja men tjena. Jag hade en kniv mot halsen när han våldtog mig. Det är det vidrigaste som någonsin hänt mig. Och dom 2 andra gångerna då. Men första var nog värst. Ingen hörde mina gråt. Ingen utom han. Mitt liv ändrades så fruktansvärt den dagen. den 17 april 2002.
Efter det började jag rispa mig. Hittade ett rakblad som min bror och hans dåvarande hade lämnat kvar i min lägenhet när dom hjälpte mig att tapetsera i köket. Så det var ett rostigt slött rakblad. Känslan saknar jag än idag.
Köpte sen nya rakblad. Såg dom glida igenom huden som en kniv glider genom smör. Känslan var enorm. Ångesten släppte. Om än tillfälligt, men den släppte. Tyvärr räckte det inte med att rispa särskilt länge. Jo, ett år cirka.
Den juni 2003 så skar jag mig ordentligt för första gången och fick sy. Den 6 juni var det dags igen. Då blev jag sydd 31 stygn utan bedövning. Detta var av ren förnedring. Allt blev bara värre och värre.
i februari 2004 tog jag min första överdos. Magpumpades, syddes och sen psykakuten då det inte var någon allvarlig intox. Efter det så eskalerade allt. Jag skar mig, tog tabletter, låg på MAVA, låg på psyk och så började vi om från början.

Livet var inte värt att leva, men ändå överlevde jag. Var väl någon mening med det kanske. Att jag skulle få fortsätta lida.

Jag orkar inte skriva mer. Jag längtar otroligt mycket tillbaka. Känns som att väldigt många försvinner från mig.

Ta hand om er, eller inte.

It doesn't matter

Imorgon har jag varit rökfri i 5 år. Inte brukat nikotin alls sedan den 12 maj 2010. Men vad spelar det för roll? Jag vet att jag borde vara sjukt stolt över mig själv. Men besvikelsen är större. Önskar jag vågade vara helt öppen och ärlig i bloggen. Men det går inte. Jag kan inte. Vill väl inte såra andra. Men jag sårar mig själv istället.

Jag blev rökfri för min egen skull. Jag borde fira. Men jag sitter här och gråter. Vad fan då för? Jag är bara så besviken.

Ta vara på er!

Oro, alltid denna oro

Man får aldrig känna sig lugn. Det är alltid något som oroar mig. Är det inte det ena så är det de andra. Och det gör mig så stressad. Är det inte pengar så är det katterna. Eller hur jag ska orka. Orka med vardagen alltså. Inte hur jag ska orka leva. För där har jag inget val direkt. Eller, det har man ju. Men ett elakt val.
Det är så mycket att tänka på eller oroa sig över hela tiden så jag blir galen. Det är jag ju redan, men mer galen än innan. Så ska man orka motionera också. Jo, men tjena. Så less på att vara så trött hela tiden. Och less på att vara orolig. Önskar jag bara kunde ta det lite lugnt. I hjärnan. För lugnt tar jag det allt som oftast. Ett chillpill skulle inte vara helt fel, speciellt inte för hjärnan.
Nej, jag har inget vettigt att skriva. Jag har ingen aning varför jag började skriva ens.
Men ta hand om er!

NovoRapid och Lantus

Imorgon (idag) börjar jag med nya insulinsorter. Har haft Humalog Mix 50 fram tills nu ikväll. Men, den är inte långtidsverkande nog. Så jag har högt socker på morgonen. Mix 50 betyder att det är 50% snabbinsulin och 50% mer långverkande. Men inte som Lantus.
Så imorgon blir det NovoRapid som är ett måltidsinsulin alltså snabbverkande. Det ska jag ta 3 gånger om dagen. Lantus tar man innan sänggående och verkar ca 24 timmar. Vi får se om vi får ordning på allt. Jag har bra värden, utom mitt fastesocker så därav bytet.
Så imorron och några dagar framåt blir det blodsockerkontroller 8 gånger dagligen. Detta för att se hur det går. Jag har inga jättedoser så det är ju skönt.
Håll tummarna att allt kommer gå bra. Att det fungerar direkt. Så jag slipper justera en massa.
Nu dags för sängen. Ska träffa min psykiatriker imorgon (idag)

Ta hand om er!

Kaleorid

Kaleorid. Kalium. Ja jag har fått börja med kaliumtabletter. Äter ju tiaziddiuretika (Salures) för min Menieres. Jag äter maxdos på 10 mg. Tiazider kan göra så att man fäller ut mer kalium med urinen än med andra vätskedrivande läkemedel. Så sedan i torsdags äter jag Kaleorid och nya prover ska tas en månad efter start. Eftersom jag inte kan sänka min dos Salures utan att bli dålig så kommer jag nog behöva stå på en underhållsdos i alla fall.
Men fyll mig med mer tabletter vet ja. Jag är 34 men har en dosett som en som är dubbelt så gammal eller mer. Men, jag är ju sjuk. Det är bra att det finns mediciner mot det. Bara kämpa på.

Nu blir det sängen. Ta vara på er!

För vem kämpar man?

Just nu kommer jag inte på någon. Faktiskt inte ens mina katter. Må låta hårt. Tänkt då min känsla. Känslan av att vilja ta nästa steg, men få dåligt samvete och fortsätta leva för andra än mig själv.
Det är många sådana här inlägg just nu. Men ser inget att leva för.

Hade jag bott ensam hade jag tagit en promenad. För jag orkar inte heller vara hemma. Vill inte vara hemma. Men vem bryr sig?
Kanske ska jag släppa tyglarna och ta till rakbladen igen? Tabletterna? När man frågar något men sen inte vill veta svaret. Fråga inte då. Låt bli.
Vill du att jag ska finnas där när du har tråkigt kan du glömma det. Jag vill finnas för dig annars också. Annars kan du strunta i att höra av dig.

Jag vet att dom flesta andra lever ett helt annat liv än mig. Med familj och barn. Eller utbildning osv. Jag är 34 år och har ingen partner. Då duger jag inte.

När inte ens dom närmaste finns där. Nej, önskar det är kört. Finito. Done. Over. Men nej, jag lever ju fortfarande.

Ta vara på er!