Året var 2002 när jag började rispa mig själv. Det var en skön känsla och ångesten lättade för stunden. Men 2002 var också ett helvetesår. Jag blev våldtagen 3 gånger. Jag blev av med oskulden vid första våldtäkten. Jag blev hotad med kniv och inte ens grannarna hörde mitt gråt och när jag bad för mitt liv. Första gången skedde 17 april 2002. Hemma i min egen lägenhet, där man ska känna sig som säkrast. Ja men tjena. Jag hade en kniv mot halsen när han våldtog mig. Det är det vidrigaste som någonsin hänt mig. Och dom 2 andra gångerna då. Men första var nog värst. Ingen hörde mina gråt. Ingen utom han. Mitt liv ändrades så fruktansvärt den dagen. den 17 april 2002.
Efter det började jag rispa mig. Hittade ett rakblad som min bror och hans dåvarande hade lämnat kvar i min lägenhet när dom hjälpte mig att tapetsera i köket. Så det var ett rostigt slött rakblad. Känslan saknar jag än idag.
Köpte sen nya rakblad. Såg dom glida igenom huden som en kniv glider genom smör. Känslan var enorm. Ångesten släppte. Om än tillfälligt, men den släppte. Tyvärr räckte det inte med att rispa särskilt länge. Jo, ett år cirka.
Den juni 2003 så skar jag mig ordentligt för första gången och fick sy. Den 6 juni var det dags igen. Då blev jag sydd 31 stygn utan bedövning. Detta var av ren förnedring. Allt blev bara värre och värre.
i februari 2004 tog jag min första överdos. Magpumpades, syddes och sen psykakuten då det inte var någon allvarlig intox. Efter det så eskalerade allt. Jag skar mig, tog tabletter, låg på MAVA, låg på psyk och så började vi om från början.
Livet var inte värt att leva, men ändå överlevde jag. Var väl någon mening med det kanske. Att jag skulle få fortsätta lida.
Jag orkar inte skriva mer. Jag längtar otroligt mycket tillbaka. Känns som att väldigt många försvinner från mig.
Ta hand om er, eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar