Sned nackkota

Det blev diagnosen hos läkaren igår. Så imorgon så ska jag till en sjukgymnast med OMT-3 utbildning. Det var viktigt. Vet inte varför och kan inte allt sådant.
Det är i samband med fallet och huvudvärken kommer därifrån.
Berättar mer om det när jag vet hur dom går tillväga för att få den tillrätta.

Imorgon börjar jag även med Antabus. Så nu är det slut med alkoholen! Tack och lov!

Ta hand om er!

Huvudvärk sedan 3 veckor

På fredag är det 3 veckor sedan jag snubblade och for med huvudet in i en vägg. Fick endast lite huvudvärk då och lite yrsel. Tänkte inte mer på det, yrsel kan jag ju ha ändå. Men huvudvärken fortsatte. Och fortsatte. Nu har det snart gått 3 veckor och i morse var huvudvärken värre än värst. Så nu sitter jag på vårdcentralen och väntar på min tur, som var för 6 minuter sedan och hon tog precis in en annan patient. Sådant tycker jag är så drygt. Jag hatar att vänta. Men man kan inte göra så mycket åt det.

Annars händer rätt mycket i mitt liv. Jag får skriva mer när jag skriver från datorn och inte via mobilen.

Ta vara på er!

Forskningsprojekt AS/Bechterews

För någon vecka sedan fick jag ett meddelande från någon som heter Richard Green i London. Han utför ett lingvistiskt forskningsprojekt som handlar om Ankyloserande Spondylit / Bechterews sjukdom i Sverige och undrade om jag kunde skriva lite om projektet på min blogg.

Han är i behov av fem till sex deltagare som bor i närheten av Stockholm eller Malmö. Deltagarna skall lida av sjukdomen själva och behöver läsa en text om AS/Bechterews. Texten är inte så lång - ungefär 1200 ord. När deltagarna har läst texten hemma så behöver de kommer till en personlig intervju i Malmö eller Stockholm där textens stil m.m ska diskuteras.

Deltagarna ska ersättas för deras tid naturligtvis och projektet kan leda till bättra kunskap om dem som lider av sjukdomen.

Om ni är intresserade i att delta så är ni välkommna att kontakta Richard direkt per e-post (richard@thenordicword.com) eller telefon (+44 7983 340 721 / +46 7639 78355).

Jag är mycket tacksam att jag fick meddelande från honom och jag känner att jag hade velat göra detta. Men jag klarar det varken psykiskt eller fysiskt just nu. Så, hör av er till Richard om ni vill deltaga i detta.
Ta vara på er!

Antabus

Känns svårt att skriva detta. Att erkänna att jag, som inte dricker alkohol, ska börja med Antabus. Och då kanske ni undrar varför jag skriver det om det nu är så jobbigt?! Jo, för att jag är en ärlig människa. Kanske för ärlig ibland.
Men, jag pratade med min kurator i måndags och berättade att jag hade börjat dricka varje helg. Inte mycket, inte så att jag däckar eller spyr. Men jag blir trött och tankarna slöare. Jag dricker för att domna bort och inte känna så mycket. Dvs i ett självskadande syfte. Det tyckte hon var oroväckande, och jag vill inte dricka, men jag orkar just nu inte känna heller. Men, hon pratade med min läkare på psyk och det blev bestämt att jag ska börja med Antabus. Jag är ju självklart med i det valet själv. En sporre i allt. Det kommer inte bli under lång tid. Utan jag måste bara få komma på fötter igen.
Jag behöver stöd just nu. Stöd av mina nära och kära. Stöd som jag inte kan säga rakt ut att jag behöver. Det är lättare att skriva det.

I fredags var jag och lämnade fullständigt leverstatus inför antabusbehandlingen. Den kommer troligtvis igång i veckan som kommer. Vet inte om det blir 2 eller 3 gånger i veckan. Men, jag får inte ta den hemma så det blir att gå till ångestmottagningen dom dagarna. Hur jag nu ska orka det. Men, jag måste.

Ta vara på er!

Det där med blodsockret

Som ni vet och jag skrivit om tidigare så har jag Diabetes typ 2. Haft det sedan jag var 25 år gammal och har även haft tabletter för det. Tabletterna togs bort 2009 då jag inte alls mådde bra i magen av dom. En vanlig biverkan av Metformin tyvärr. Det är en medicin som sänker blodsockret, men inte för lågt.
Nu är det ju så att jag börjat få högt blodsocker igen. Absolut inte lika som förra veckan när det helt plötsligt var 20.7 och jag fick åka till akuten. Men, jag ligger för högt. Det är en sorg för mig. För diabetes är inte att leka med. Varken typ 1 eller 2.
Boven i dramat tror jag är den vätskedrivande medicinen Esidrex som jag började med i november förra året. Och det misstänker läkaren med på VC, så jag var beredd att sätta ut den. Men, det var inte ett alternativ. Eftersom jag har Meniérès Sjukdom så behöver jag den medicinen för att inte få yrselanfall. Men, jag var villig att ta några per år eller fler bara jag slapp högt socker. Men då sa min läkare på VC att då blir min hörsel sämre och sämre. Det hade jag inte ens tänkt på. Men så blir det ju såklart. När jag börjar tänka.
Så, jag ska på diabeteskontroll den 4 februari och då skulle vi diskutera vad som händer. Jag behöver behandlas. Men dom läkemedel som finns kan sänka blodsockret så man går för lågt. Och det är inte behagligt.

Nu vet ni lite om det. Jag hatar att vara kroniker. Jag hatar det verkligen.

Ta hand om er!

Osäker i mig själv

Jag är så fruktansvärt osäker i mig själv. Ibland är det nästan så jag snubblar på mina egna fötter för att jag är så osäker. Många nämner att dom inte märker det. Att jag inte alls kan vara blyg, eftersom jag är så social som jag är.
Ja, jag är social. Men jag har fruktansvärd ångest i början av ett samtal med någon som jag inte känner. Men, det syns inte alltid. Att träffa läkare osv är fruktansvärt jobbigt tycker jag. Då kan jag bli så stressad att jag svettas lättare osv.

Jag vet inte varför det här svamlet kom upp. Jag är egentligen för trött för att skriva något. Vet inte ens varför jag började.
Så jag ber om ursäkt för detta usla inlägg.

Sov gott och ta hand om er!

iPhone 4S

Vet inte, men jag tror inte jag har nämnt det här. Men jag har blivit med en svart iPhone 4S. Ville inte ha en vit. Känns som alla har vit numera. Så jag valde svart. Valde inte en iPhone 5 för abonnemangen är fortfarande sjukt dyra med den telefonen. Och jag har varit så emot iPhone innan. Fick den för exakt 1 vecka sedan och tycker den är bra. Är inte sjukt nöjd, än. Men lär nog bli.
Den telefonen jag hade innan, en Samsung Galaxy SII var jag sådär nöjd med. Den är bara från september men den står på mammas abonnemang så hon tar över den.
Men iPhonen är tung. Riktigt tung. Vänjer mig nog.

Lite onödigt vetande såhär en måndagskväll. Vill inte gå och lägga mig, men är bara snällt att göra det.

Ta hand om er!

Imagine Dragons

Jag är sådan som blir kär i en låt åt gången ungefär. Länge var det Somebody that I used to know av Gotye. Älskar den fortfarande och den ger mig fina minnen. Just nu älskar jag denna låt. Live, studio eller akustisk spelar ingen roll. Hans röst är störtskön enligt mig.

Kaos i mig

Känner bara kaos. Inget lugn knappt alls. Bara ett kaos. Varför hade jag så högt socker? Jag får ingen hjälp känns det som och allt blir till ännu mera kaos i mig. Jag behöver ordning och lugn ett tag för att orka kravla mig upp en bit. Men det blir bakslag på bakslag.
Hoppas ni mår okej, ni som läser.

Ta vara på er!

Jag har inte mycket ork kvar

Som jag skrev igår via mobilen så var jag på akuten under kvällen/natten. Jag hade högt blodsocker och det är ju inte direkt hälsosamt.
Väl på akuten hade det sjunkit från 20.7 till 16 som fortfarande räknas som högt då man ska ligga under 7.7. Efter drygt 3.5 timmar fick jag träffa medicinläkaren och hon var toppen. Bedömningen gick mycket snabbt och jag slapp läggas in. Tack och lov. Men jag fick 4 enheter snabbverkande insulin och sen fick jag gå hem för att idag då gå till vårdcentralen. Var hemma sent och kom i säng vid 2 och somnade nog inte fören vid 03. Sen skulle jag upp 07.30 för att ringa vårdcentralen. Fick första tiden och dom skulle ringa tillbaka 08. Kvart över ringde dom. Det gör mycket när man sovit riktigt dåligt.
Fick i alla fall tid till lab 10.15 och tid till läkaren 10.40. Träffade på min diabetessköterska (jag har diabetes typ2 om ni missat det, dock har mina värden varit perfekta sedan 2009 utan behandling) och hon ville prata med mig lite efter läkarbesöket.
INGET blev bestämt. Absolut inget alls. Jag var där i 2 timmar i onödan känns det som. Dom hade ju kunnat tagit det på telefon och säga att min läkare var ledig idag och att dom inte kunde ta beslut utan henne. Snacka om sur. Orken tryter allt mer. Bakslagen blir allt fler och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här. Fick jag över 15 ikväll så skulle jag ringa 1177. Men, det skulle jag inte göra. För det skulle resultera i timmar på akuten, insulin och inget mer. Jo, kanske en inläggning. Men i alla fall.

Alla bakslag som kommer gör så jag snart inte orkar mer. Jag har tillräckligt. Fick diagnosen Ankyloserande Spondylit i maj 2011 men en massa jobbiga behandlingar som följd. Fick diagnosen Meniérès Sjukdom i november 2011 och nu så jävlas mitt blodsocker som bara den. Det skrämmer mig.
Jag har inte haft så högt ens innan jag började med behandling 2006. Och just att det varit så bra sedan 2009 och även under 2011 när jag åt kortison nästan hela året. Det om något höger ju blodsockret. Men, inte då inte. Nu, NU ska ALLT jävlas med mig. Ge min smocka på smocka och snart blir det knock out.

Får se om VC ringer mig imorgon förmiddag som dom lovat när min läkare är tillbaka. Jag tvivlar på det. Och jag orkar inte ringa och tjata. Orkar inte kämpa.

Hoppas ni har det bättre därute. Idag har jag inte haft normalt blodsocker på hela dagen. Jag vill inte mer.
God Natt

Remicade nr 3 och akutbesök

Idag fick jag Remicade igen. Behandling nr 3. Och jag fick den 2 dagar för tidigt då jag är såpass smärtpåvärkad i bröstryggen. Fick som vanligt allergitablett innan och kortison intravenöst. Det var sista gången som jag behövde medicineras innan. Nästa gång, om åtta veckor, så går det mycket snabbare. Nu har det tagit 4.5 timmar och det går ner till ca 2 timmar. Allt gick jättebra. Har dock fått kissa hela dagen. Ofta och mycket.
På kvällen fick jag hjärtklappning och mådde dåligt, så strax före åtta tog jag blodsocker, har kostbehandlad typ 2 diabetes, och det var 20.7. Skyhögt!!! Så nu är jag på akuten. Berättar mer när jag kan skriva via datorn. Händer inte mycket här just nu.

Ta hand om er!

VARNING! Inlägget kan vara känsligt

Jag har varit väldigt självdestruktiv under en del år av mitt liv. Men det var värst mellan 2003 och 2006 då jag var på akuten 1 eller 2 gånger i veckan för självskada. Antingen via rakblad eller överdos. Eller både och. Jag ville inte leva. Just då. Men hade jag verkligen velat dö, så hade jag dött. Men jag trodde jag ville dö då.
Mitt val av rakblad är vad ni ser ovan. Hobbyknivar. Clas Ohlsson har storpack med hobbyknivar. Tror det är 10 i en burk. Inte helt säker. Nu är det så länge sedan. Men jag satte mig alltså på bussen och åkte ner på stan för att handla rakblad. Inte alltid. Men när jag hade gått runt i närområdet och dom inte hade något av det jag brukade använda. Ibland klarade jag mig hem. Ibland skar jag mig på en toalett inne i stan.
Tänk nu inte hur korkad jag var, utan jag var dissociativ just då. Jag handlade bara. Ett tag var jag inte välkommen till arbetsterapin på sjukhuset då jag 1 gång skar mig på deras toalett. Jo, jag var välkommen, men inte ensam. Inte för att dom trodde jag var farlig, utan för att det var obehagligt mot dom andra patienterna när jag blodig klev ut ur toaletten.
Det känns sinnessjukt att sitta och skriva detta. Har det här varit jag? Men det har det. Och jag hoppas verkligen inte att det blir så igen. Men, jag kan aldrig säga aldrig. För ibland saknar jag det. Jag dissocierar inte längre. Och då skadar jag mig inte heller. Jag har aldrig varit en fara för andra. Bara mot mig själv.
Hade det varit som det är i dagens samhälle så hade jag suttit på rättspsyk tror jag. Så dålig var jag.

Ibland hade jag inga pengar till rakblad. Då var det bara en längtan till den 18:e när jag skulle få pengar. Rakbladen var mitt missbruk.
Det jobbigaste är att mina syskon har fått se mig som värst under deras uppväxt. Men stygn på armarna, färska ärr. Osv. Mina älskade småsyskon!
Likaså mina syskonbarn. Isac vet jag inte hur mycket han förstod, men Evelina förstod en del. Jag svimmade och krampade av dissociation rätt ofta runt 2005. Det har Evelina varit med om en hel del. Tyvärr. När jag ramlade ned för min bror och hans dåvarande frus trapp. Dom bodde i etagelägenhet. Jag minns inte så mycket av det. Jag minns att det blev ambulans därifrån, men jag minns inte så mycket mer. Tror jag fick halskrage och låg på spineboard och det är det obehagligaste jag någonsin gjort.

Psyket har spelat mig många spratt. Riktigt många. Jag har skadad mig mycket när jag svimmat av för att hjärnan inte orkat med och stängt av. Hysterika heter det i vissa länder. Det är inte så vanligt i Sverige längre.
Jag har förlorat många år. Och jag vill verkligen ha tillbaka minnet av dom. Jag vill veta vad som hände då och vad jag gjorde.

Mina armar har 100 tals ärr. Jag har haft tusentals stygn. Och ibland lider jag verkligen över mina armar. Men, jag kan inte få bort dom. Inte snyggt i alla fall.

Kände att jag blev tvungen att dela lite av min mörka historia.
Ta vara på er!

Människoöden

Denna låt är en underbar låt av Alice Martineau. Som tyvärr dog av Cystisk Fibros. Hon väntade på transplantation av hjärta, lungor och lever. Hon dog den 6 mars 2003 i sitt hem i England.
Hennes skiva "Daydreams" gavs ut hösten 2002 och jag älskar den. Jag beställde den kort efter att den släpptes, trodde aldrig jag skulle få den. Tog jättelång tid. Men, snigelpost från England tar tid. Alice blev 30 år gammal.

Att jag tog upp just det här, det vet jag inte riktigt. Sitter och lyssnar på hennes skiva och är berörd. Jag har det inte så illa om man ska tänka på alla runt en som har det värre.
Unga människor som dör i cancer. Blir mördade och försvinner och hittas döda. Jag har inte hälsan. Inte det minsta. Med 3 kroniska fysiska sjukdomar så vill jag inte kalla mig frisk. Men, det finns dom som har det mycket värre.
Jag kan dock inte tänka så hela tiden. Då går jag sönder. Jag måste få hata mina sjukdomar och min kropp utan att tänka på alla som svälter i Afrika bland annat.

Ta hand om varandra!

Orkar inte mer just nu

Facebook är nu borta. För ett tag i alla fall. Jag orkar inte vara den enda bland mina vänner som hela tiden mår dåligt. Jag orkar inte med att fler tar bort mig för att jag just nu inte orkar vara äckligt positiv. Det gör ont när en gammal vän tar bort en. Likaså när någorlunda nya vänner tar bort en. Jag behöver vänner och har, just nu när jag egentligen behöver det som mest, knappt inga alls. Jag kan inte säga vad jag tycker och känner känns det som. Nej, ensam är vad jag känner mig just nu. Vi får se vad som händer. Vi får se.
Men, jag orkar inte med Facebook just nu i alla fall. Vill ni prata med mig så finns det telefon.

Ta hand om er!

Tusentals tårar och stenar i hjärtat

Tårar. Om ni visste hur trött jag är på tårar. För varje dag som går så gör det allt ondare att gråta. För varje dag som går så läggs ytterligare en sten till i mitt hjärta. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen?
Jag får panik för jag vill hjälpa så mycket. Jag får panik när jag inte kan eller orkar så mycket som jag skulle vilja.
Imorgon är det onsdag. På torsdag åker min mamma iväg och stannar borta tills på måndag. Hur ska jag överleva? Det kommer jag alldeles säkert göra. Men, tårarna kommer vara fler. Som alltid när jag är ensam.
Mitt hopp rinner ur mig och jag vet inte hur jag ska orka leva vidare. Jag vet verkligen inte det. Men det är bara fortsätta kämpa, leva för alla andra. Annars är man egoist. Har jag hört.
Dagen igår tror jag att jag inte grät en enda gång. Kors i taket. Hade jag inte haft behandlingarna att tänka på så vet jag inte vart jag hade varit i nuläget. Om jag fallit tillbaka till frestelsen eller inte. Jag hoppas att jag inte gjort det, men jag kan inte säga att jag INTE gjort det. Nu har jag medicinerna och infektionsrisken att tänka på. Än så länge fungerar det. Vill inte bli av med Remicaden.
Jag försöker att kämpa vidare. Trots tårarna och trots att hjärtat känns som sten. Så får jag kämpa vidare. Ta en dag i taget. Inte lätt. Och jag säger inte att jag klarar det. Men jag kämpar.

Ta vara på er!