Tårar. Om ni visste hur trött jag är på tårar. För varje dag som går så gör det allt ondare att gråta. För varje dag som går så läggs ytterligare en sten till i mitt hjärta. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen?
Jag får panik för jag vill hjälpa så mycket. Jag får panik när jag inte kan eller orkar så mycket som jag skulle vilja.
Imorgon är det onsdag. På torsdag åker min mamma iväg och stannar borta tills på måndag. Hur ska jag överleva? Det kommer jag alldeles säkert göra. Men, tårarna kommer vara fler. Som alltid när jag är ensam.
Mitt hopp rinner ur mig och jag vet inte hur jag ska orka leva vidare. Jag vet verkligen inte det. Men det är bara fortsätta kämpa, leva för alla andra. Annars är man egoist. Har jag hört.
Dagen igår tror jag att jag inte grät en enda gång. Kors i taket. Hade jag inte haft behandlingarna att tänka på så vet jag inte vart jag hade varit i nuläget. Om jag fallit tillbaka till frestelsen eller inte. Jag hoppas att jag inte gjort det, men jag kan inte säga att jag INTE gjort det. Nu har jag medicinerna och infektionsrisken att tänka på. Än så länge fungerar det. Vill inte bli av med Remicaden.
Jag försöker att kämpa vidare. Trots tårarna och trots att hjärtat känns som sten. Så får jag kämpa vidare. Ta en dag i taget. Inte lätt. Och jag säger inte att jag klarar det. Men jag kämpar.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar