Mitt val av rakblad är vad ni ser ovan. Hobbyknivar. Clas Ohlsson har storpack med hobbyknivar. Tror det är 10 i en burk. Inte helt säker. Nu är det så länge sedan. Men jag satte mig alltså på bussen och åkte ner på stan för att handla rakblad. Inte alltid. Men när jag hade gått runt i närområdet och dom inte hade något av det jag brukade använda. Ibland klarade jag mig hem. Ibland skar jag mig på en toalett inne i stan.
Tänk nu inte hur korkad jag var, utan jag var dissociativ just då. Jag handlade bara. Ett tag var jag inte välkommen till arbetsterapin på sjukhuset då jag 1 gång skar mig på deras toalett. Jo, jag var välkommen, men inte ensam. Inte för att dom trodde jag var farlig, utan för att det var obehagligt mot dom andra patienterna när jag blodig klev ut ur toaletten.
Det känns sinnessjukt att sitta och skriva detta. Har det här varit jag? Men det har det. Och jag hoppas verkligen inte att det blir så igen. Men, jag kan aldrig säga aldrig. För ibland saknar jag det. Jag dissocierar inte längre. Och då skadar jag mig inte heller. Jag har aldrig varit en fara för andra. Bara mot mig själv.
Hade det varit som det är i dagens samhälle så hade jag suttit på rättspsyk tror jag. Så dålig var jag.
Ibland hade jag inga pengar till rakblad. Då var det bara en längtan till den 18:e när jag skulle få pengar. Rakbladen var mitt missbruk.
Det jobbigaste är att mina syskon har fått se mig som värst under deras uppväxt. Men stygn på armarna, färska ärr. Osv. Mina älskade småsyskon!
Likaså mina syskonbarn. Isac vet jag inte hur mycket han förstod, men Evelina förstod en del. Jag svimmade och krampade av dissociation rätt ofta runt 2005. Det har Evelina varit med om en hel del. Tyvärr. När jag ramlade ned för min bror och hans dåvarande frus trapp. Dom bodde i etagelägenhet. Jag minns inte så mycket av det. Jag minns att det blev ambulans därifrån, men jag minns inte så mycket mer. Tror jag fick halskrage och låg på spineboard och det är det obehagligaste jag någonsin gjort.
Psyket har spelat mig många spratt. Riktigt många. Jag har skadad mig mycket när jag svimmat av för att hjärnan inte orkat med och stängt av. Hysterika heter det i vissa länder. Det är inte så vanligt i Sverige längre.
Jag har förlorat många år. Och jag vill verkligen ha tillbaka minnet av dom. Jag vill veta vad som hände då och vad jag gjorde.
Mina armar har 100 tals ärr. Jag har haft tusentals stygn. Och ibland lider jag verkligen över mina armar. Men, jag kan inte få bort dom. Inte snyggt i alla fall.
Kände att jag blev tvungen att dela lite av min mörka historia.
Ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar