Antabus

Känns svårt att skriva detta. Att erkänna att jag, som inte dricker alkohol, ska börja med Antabus. Och då kanske ni undrar varför jag skriver det om det nu är så jobbigt?! Jo, för att jag är en ärlig människa. Kanske för ärlig ibland.
Men, jag pratade med min kurator i måndags och berättade att jag hade börjat dricka varje helg. Inte mycket, inte så att jag däckar eller spyr. Men jag blir trött och tankarna slöare. Jag dricker för att domna bort och inte känna så mycket. Dvs i ett självskadande syfte. Det tyckte hon var oroväckande, och jag vill inte dricka, men jag orkar just nu inte känna heller. Men, hon pratade med min läkare på psyk och det blev bestämt att jag ska börja med Antabus. Jag är ju självklart med i det valet själv. En sporre i allt. Det kommer inte bli under lång tid. Utan jag måste bara få komma på fötter igen.
Jag behöver stöd just nu. Stöd av mina nära och kära. Stöd som jag inte kan säga rakt ut att jag behöver. Det är lättare att skriva det.

I fredags var jag och lämnade fullständigt leverstatus inför antabusbehandlingen. Den kommer troligtvis igång i veckan som kommer. Vet inte om det blir 2 eller 3 gånger i veckan. Men, jag får inte ta den hemma så det blir att gå till ångestmottagningen dom dagarna. Hur jag nu ska orka det. Men, jag måste.

Ta vara på er!