Elaka människor

Jag förstår inte ibland varför folk är så elaka mot varandra? Kan man inte bara vara sig själv och trivs den andre inte med det så gå skilda vägar. Sen förstår jag mig inte på dom heller som bara tror på envägskommunikation? Tror dom verkligen att det fungerar så i verkliga livet? Att man bara finns kvar där när det passar dom? Jag kommer snart inte finnas kvar. Jag måste gå vidare med mitt. Skaffa nya vänner om så behövs.
Visst, jag är 32 år. Men för det så vill jag att man hörs emellanåt i alla fall. Träffas osv. Jag vet att många i min ålder har familj osv, men hindrar det dom från att träffa andra? Svar, negativt. Jag får snart börja inse att jag är ensam. Att mina vänner gått vidare i sina liv och att jag inte riktigt passar in där. Inte duger, längre.
Nej, när det blir så här, så är jag nästan hellre ensam. Ibland så känner jag mig oduglig som människa som inte kommit någon vart. Vet att folk säkert tycker det också. Men faktum är att jag kommit längre än så många andra.
Jag har klarat mig ur ett svårt självdestruktivt leverne. Jag har fått en hel del fysiska diagnoser som skulle kunna knäcka den starkaste. Visst, jag har inte barn och karl. Men jag har en styrka som inte är att leka med. Kanske ni inte tror det. Men, testa mig.
Ja, jag delar lägenhet med min mamma. Men tro mig, jag klarar mig själv. Jag kommer sätta ner foten snart. Och då smäller det hårt. Det finns tyvärr dom som sätter sig på mig. Kanske inte medvetet. Men jag känner det.

Nu blev jag mest ledsen. Måste sluta skriva. Men jag har gått igenom mer än dom flesta andra, och jag lever.
God Natt