Den där kvicksanden gör att jag sjunker till och från. Och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Jag håller huvudet ovanför, men inte mer. Jag försöker glömma vissa personer. Hoppas att inte träffa på dom. Hur ska jag då göra? Vända om och gå? Lättast vore att flytta härifrån. Jag vill inte bo i Västerås mer. Men jag kommer ju ingenstans. Sitter fast där jag sitter. Sen vill jag ju självklart att mamma ska flytta med i så fall. Och det lär aldrig hända.
Jag vet inte riktigt vart jag skulle vilja flytta, och jag förlorar ju den delen av vården som är bra. All vård är ju inte bra. Men har ganska så bra läkare just nu. Och flyttar jag så är det inte självklart med biologiska läkemedel mot min AS.
Sen mitt hår. Fy, vad jag lider av att jag klippte av mig det. Hoppas det växer snabbt. Vill kunna göra mer än en och samma frisyr. Mådde bättre när jag hade längre hår. Nu sitter ju inte allt dåligt mående i håret. Men, det gör att jag känner mig ännu mer osäker.
Som sagt, jag vet inte hur jag ska komma upp ur denna spiral. Vill bara vara glad. Men jag är inte glad. Tacksam är jag dock. Men, ja allt är så svårt.
Ta vara på er nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar