The Unnamed Feeling

Ibland vet jag inte varför jag mår som jag gör. Ja, visst, jag har fått en ny diagnos och det har hänt en del annat. Men jag kan inte helt hundra sätta fingret på varför jag bara vill gråta.
Därför passar denna låt så bra in.
Jag är så extremt tacksam för min fina familj. Och mina bebisar (katterna). Visst tycker jag det är drygt när Zaphire klampar omkring på mig om nätterna. Men, egentligen så tycker jag det är underbart. Jag försöker kämpa mig uppåt hela tiden. Sakta, sakta, sakta.
Under hela sommaren har jag varit isolerad, inte vetat varför jag svimmar och blivit ombedd att helst inte gå ut ensam. Och så har det varit. Och nu ska jag försöka leva som vanligt. Eller ja, som vanligt för mig. Det är inte som alla andra. För jag har typ 10% energi. Men, jag försöker i alla fall. Jag fattar inte varför jag är så extremt trött. Det är inte normalt att känna sig så här energilös. Visst, jag har ju anledningar. Jag vet. Men jag vill inte ha det. Jag vill inte ha anledningar. Jag vill kunna jobba som alla andra. Jag vill kunna orka vara social. Vara 33 år gammal. Inte 100!!!
Men, jag försöker. Det gör jag verkligen.

Lyssna på låten. Tänkt efter och bry er om varandra.

Ta hand om er!