Dagen har varit en riktig gråtdag

Liksom regnet öser ned just nu har mina tårar runnit. Jag vet inte riktigt vad det är som tynger mig mest? Visst, jag sörjer fortfarande den vänskap som nu är över. Det kommer jag göra ett tag, det är inget som jag bara låter rinna av mig. För jag är inte sådan. Då är man kall enligt mig.
Jag försökte få respons i en grupp också på Facebook, men som vanligt är jag helt osynlig. Jag vill ju inte att det ska vara så. Jag försöker svara på inlägg i gruppen osv. Men jag kommer inte in i gemenskapen. Jag passar helt enkelt inte in.

Jag är dock så tacksam över dom vänner jag vunnit på att vara mig själv. Som tar mig för den jag är. Som förstår att jag är dålig till och från. Sen är jag så tacksam över min mamma som står ut med mig. Och självklart är jag tacksam över katterna och en massa annat.
Men jag kommer alltid ha dagar när tårarna tar överhanden. När jag sätter på låtar som får mig att gråta. En film som får mig att gråta. Nej, livet är inte lätt. Det kommer nog aldrig bli lätt.
Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Så lika bra jag ger upp här.

Men jag är tacksam.
Ta vara på er!

Denna trötthet förstör så mycket

Haft en riktigt trevlig dag. Stan med en god vän. Sedan hem så kom mammas en väninna och det var jättetrevligt. Men nu är jag så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen?!
Denna förlamande trötthet skulle jag kunna göra allt för att slippa. Nästan så jag skulle kunna ta droger. Nej, jag ska inte ta det. Men ibland så vill man bara få vara pigg. Inte bli så trött av så lite. Det sätter tyvärr lite negativt på det positiva. Men, jag får inse att det är så här. Jag måste vila. Vila vissa dagar för att orka vara social. Tröttheten är ingen vanlig trötthet, det är en förlamande trötthet.

Nej, efter en mycket trevlig dag så är det dags att sova.
Ta vara på er!

A lost friendship

Jag är så trasig över allt skit du gav mig. Att du fick det till att allt var mitt fel. Att det bara var jag som gjorde så att vi bara sågs en gång om året. Vad jag vet är man 2 om en vänskap. Att det även var jag som skulle ringa och tala om när ni skulle komma. Du lade allt på mig. Sen slänger du borderlinekortet i ansiktet. Men hade du lyssnat på mig senaste året så hade du kanske vetat ett och annat om min "borderline" som inte ens heter så.
Du har aldrig heller erbjudit att ni ska komma hit istället för att jag skulle komma till er. Jag må ha ställt in träffar men detta på grund av sjukdomar som jag lider av.
Det gör så ont i mig att du sen slänger på luren och kallar mig självisk för att jag tar bort dig från Facebook.
Och jo, du betydde massor för mig, och du gör det idag också. Men det är över. För jag orkar inte vara den som ska hålla vänskapen vid liv. Och få skit när jag sen ställer in för att jag mår dåligt i någon av mina sjukdomar. Det gick från hjärtan i sms till ett avslut.
Jag kommer ur det. Jag kommer sakna dig ett tag. Men sen tänker jag på allt du sa och då blir jag arg och ledsen.
Om du läser detta så har jag alltid brytt mig om dig. Alltid mått dåligt när jag varit för dålig för att orka åka som bestämt. Men det är inte bara jag.

Ta vara på er!

En trött dag blev en väldigt bra dag

Jag har varit så extremt trött den här veckan. Att det krävs så lite för att jag ska krascha. Men det är så. Jag måste kanske acceptera det? Men i alla fall så väntade jag besök klockan 15 av en vän från Facebook. Vi hade aldrig träffats innan så det var ju lite nervöst. Men hon är urtrevlig. Så genuin och så go. Att vi båda har ett helvete med sjukdomar är en annan sak. Jag var glad hela tiden. Längtat efter denna dag. Vi har försökt att ses länge nu, men det har alltid kommit något i vägen.
Helt plötsligt var klockan 18 och hennes parkering gick ut kvart över, så vi gick ut till hennes bil. Helt plötsligt så var klockan 19.45!!! Då hade vi stått där i 1 h 30 minuter. Oj. Ja tiden går fort när man har trevligt.
Hoppas ni alla haft en bra dag.

Ta vara på er!

Det närmar sig

I början av december beställde jag biljetter till Metallica den 22/8. Så den 21/8 bär det av till Göteborg för att bo i Skyrum på Gothia Towers. Kan ni tro att jag längtar?
Gothia Towers och Metallica på samma vistelse? Ska bli så himla underbart. Det enda som sätter lite svart kant på allt är min oro över min Menieres. Inget behöver hända och jag kommer ta det lugnt veckan innan så att kroppen får vila.

Det ska bli så kul. Snart bara en månad kvar.
Ta vara på er!

Zephyr 1/3 2008 - 16/6 2014

Zephyr
Min älskade bebis Zephyr kommer detta inlägg handla om. Zephyr somnade in 16/6 2014 endast 6 år och 3 månader gammal. Detta är ett inlägg som kommer göra ont att skriva. Ta tid att skriva. Krävas mycket tårar att skriva.
Varför var då Zephyr så speciell för mig? Första gången jag såg namnet Zephyr så fastnade jag för det. Det var en huvudkaraktär i en bok av Jodi Picoult. Sen fanns det ju förr en bil som hette Ford Zephyr, detta visste jag dock inte innan jag skaffade Zephyr.
Men i alla fall. Fick jag en dotter så skulle hon hetat Zephyr. Nu kommer jag aldrig att skaffa barn, men det är ett annat inlägg. Så när jag fick veta att det bara blev honor i kullen av kattungar jag skulle ta en från så fick hon namnet Zephyr. Därav att hon var väldigt speciell för mig. Hon var tjurig, hårig och väldigt speciell. Hon kunde till och med se tjurig ut. Mattes älskade bebis.

Hon älskade att busa. Det var alltid fart och fläkt på den lille kroppen på 2.9 kg. Hon snuttade på min hals från första stund hemma hos mig. Vad mer ska jag skriva? Jag kan bara skriva att jag älskade henne och gör fortfarande. Allt blev så hastigt.
Men jag börjar från början av hennes sjukdomshistoria.

I februari 2013 så började hon jama på nätterna. Jag märkte att hon fick svårt att gå på lådan och bajsa. Det var inte ofta direkt. I mars så pratade jag med Djursjukhuset i Strömsholm. Dom frågade om hon var kastrerad och det var hon ju. Dom frågade om hon brukade känna av mars och löpa utan att löpa. Det hade hon aldrig. Vissa raser känner av löpet fast dom är kastrerade. Jag fick en tid veckan efter och rådet att ge henne Microlax så hon fick bajsa. Det var vidrig att utsätta henne för det, men det var ju för hennes eget bästa.

Nu minns jag inte datumet som hon var i Strömsholm första gången. Men det var i mars 2013 i alla fall. Dom tog prov på sköldkörteln och röntgen av buken som visade att hon var ganska kraftigt förstoppad. Hon fick en del vätska i nackskinnet och b-vitamin. Hon fick ordinerat Laktulos 2 gånger dagligen för sin förstoppning. Provsvaret kom en vecka senare och det låg på gränsen och nya prover efter 3 månader.

Hon fungerade ganska bra på Laktulos men behövde dock Microlax emellanåt. Det var en plåga varje gång att ge henne det. Det var riktigt vidrigt för henne och oss. Mamma led och jag led jag också. Men det var ju för hennes skull. Att hon skulle få må bättre.
Vi skulle på ett återbesök i Juni till Strömsholm för uppföljning och nytt prov för sköldkörteln. På Midsommarafton 2013 så var hon inte sig själv. Jag försökte ignorera det. Men på Midsommardagen så kunde jag inte ignorera det längre och vi åkte in akut med henne till Strömsholm. Det blev en lång väntan, röntgen och vätska i nacken igen. Vi hade ett planerat återbesök måndagen efter. Så hon behövde inte stanna.

På måndagen när vi kom dit så hade hon fortfarande inte bajsat och hon var väldigt uttorkad. Här valde dom att lägga in henne med dropp och ge parafin samt Toilax för att få igång magen igen.

Zephyr med venflon och redo för inläggning
Det var jättejobbigt att lämna henne. Det var ju min bebis. Och vi hade ju Zaphire hemma. Hur skulle hon reagera? Vi lämnade Zephyr och dom trodde hon skulle få komma hem dagen efter. Och så blev det. Inte helt pigg men ändå okej för att åka hem. Hon hade bajsat och skulle fortfarande ha Laktulos 2 gånger dagligen samt att vi bytte foder till Royal Canin Fibre Response.
Vi fick en återbesökstid för ultraljud av buken för att se vad som orsakade hennes ständiga förstoppning. Så vi skulle tillbaka igen någon vecka senare.

Hemma fungerade det rätt så bra. Hon återhämtade sig och tyckte om det nya fodret. Hon kom igång att leka igen med Zaphire. Men alla veterinärbesök tärde på henne. Men hon det gick ändå bra. När det var dags för ultraljud så var vi där när det var våran tid. Hon blev sederad eftersom hon hade varningstriangel i sin journal. Sen fick vi vänta. Oj vad vi fick vänta. Jag förstår att det kommer akutfall. Men att ha ett djur sederat är alltid en risk. Dom kan förlora blodtrycket helt och sluta andas.
Väl inne på ultraljudet så gick allt bra. Hon reagerade dock när dom gick över levern. Då ryckte hennes lilla sederade kropp till. När hon var klar så var hon så torr i ögonen så dom fick lägga salva i dom.
In på ett undersökningsrum och där kom veterinären in och sa att hon hade något på levern så dom ville ta lite prover innan dom gav henne sprutan så hon skulle vakna.
Här hade hon så lågt blodtryck så det kom inget blod. Då fick hänga henne över kanten så tyngdlagen gjorde så dom fick blod. Det gick bra tillslut tack och lov. Efter det fick hon sprutan för att vakna. Trodde hon skulle flyga upp. Det gjorde hon inte. Hon var seg nästan hela den dagen. Efter detta så tyckte dom att hon skulle ta prover för sköldkörteln var tredje månad. Tarmarna var fina på ultraljudet. Tyvärr kanske man ska säga?

I Juli så öppnade en ny veterinärklinik här i Västerås. Aros VeterinärCentrum. Jag ringde samma dag som dom öppnade och pratade med dom om Zephyr och vi fick en tid dit. Det togs nya prover på sköldkörteln samt ett prov på bukspottkörteln. Veterinären vi fick, Eva, var helt underbar. Hon tyckte inte Zephyr skulle behöva lämna prover var tredje månad då hon låg precis på gränsen. Så efter sex månader ville hon ha ett nytt prov.

Zephyr njöt av sommaren
Det var nu ganska lugnt och Zephyr fungerade mycket bra med Laktulos. Vi bytte även foder till Royal Canin Gastro Intestinal för att se om det var skonsammare för hennes tarmar. Det gick bra. 2013 förblev lugnt.

I mars 2014 var Zephyr plötsligt borta en morgon när hon skulle få sin medicin. Jag letade och letade. Pratade med mamma och frågade om hon verkligen inte hade gått ut på loftet kvällen innan och mamma var säker på att hon inte hade gjort det. Ju mer jag tänkte på det desto konstigare blev det. För jag hade inte sett Zephyr sedan jag gav henne Laktulos vid 22.00 kvällen innan. Jag letade och var helt säker på att jag skulle hitta henne död. Jag rev ut klädkammaren flera gånger för att se om hon var därinne. Jag lockade allt jag hade. Jag öppnade till loftet för då brukade hon komma. Jag letade i timmar och jag visste att jag skulle hitta henne död. Tillslut så gick mamma från jobbet. Klockan var då ca 14.00. Vi gick ut för att leta. Jag frågade en granne om han sett min Sköldpaddsfärgade katt, då kommer han med ett fånigt svar, har du en grön katt?, jag grät och han slänger ur sig en sådan sak. Det gjorde inte saken bättre. Hemma var hon inte. Var hon ute? Ensam? I snön? Rädd? Mamma behövde bara titta in i buskarna vi har vid loftet och då lyfte Zephyr huvudet så mamma såg hennes ögon. Annars hade hon inte synts till alls eftersom hon låg i en lövhög som var av samma färg som henne. Så jag försöker försiktigt krypa under det understa loftet (med min reumatiska rygg) livrädd att hon skulle bli rädd och sticka. Men jag fick tag i henne. Och jag grät och skrek. Jag tryckte hennes kropp mot min och bara grät. Väl hemma så verkade hon okej. Men jag ringde ändå Aros VeterinärCentrum för att rådfråga och dom tyckte vi skulle åka in till Strömsholm då man inte kan vara säker på om dom har invärtes skador. För hon har ju på något sätt hamnat 3 våningar ned.
Väl där fick vi träffa sköterskan snabbt och hennes temp var bra. Så lövhögen var nog bra för henne att hålla värmen i. Hon verkade okej, men jag valde en röntgen för att se så hon var okej invärtes och det var hon. Veterinären sa att hade hon varit tyngre så hade hon nog gjort sig rejält illa.
Vi åkte hem och hon fick ganska mycket spott och fräs av Zaphire efter ett dygn borta. Det är inget konstigt egentligen. Hon luktade väl konstigt.
Efter detta var vi återigen till Eva på AVC (Aros VeterinärCentrum) för att lämna sköldkörtelprov. Det visade sig vara normalt, dock på gränsen men normalt. Jag skulle nu släppa det. Vi skulle inte ta några fler prover om det inte var så att hon visade på problem.
Inte visste jag här att hon skulle vara borta inom 3 månader. Nu blir det jobbigt. Nu får ni höra om hennes sista månader i livet.

Vi bytte tillbaka till fodret RC Fibre Response. Jag blev så glad för jag kunde minska ned på hennes Laktulos. Jag trodde allt gick framåt inte tvärtom. I Juni 2014 började jag märka att hon såg magrare ut än innan. Och då var hon ändå liten normalt. Den 10 juni kräktes hon och återhämtade sig inte riktigt. Så jag ringde AVC och dom hade inte tid förens dagen efter och dom tyckte hon skulle in direkt då hon även var uttorkad. Så ännu en gång blev det Strömsholm akut. Hon hade något som störde i magsäcken när dom kände på henne så dom valde att göra en röntgen då ultraljudet var upptaget hela dagen. Där såg dom tyvärr något som jag inte ville höra. Hon hade megacolon (en del av tarmen blir uttänjd och nerverna slutar fungera i den delen av tarmen), samt att dom såg någon form av kalcifiering i ena njuren. Om det berodde på en tidigare propp eller något annat kunde dom inte säga. Hon blev inlagd återigen för bland annat ultraljud dagen efter. Jag var förkrossad men dom lovade mig att hon kunde leva ett tag till med megacolon. Så länge hon kunde bajsa så var det okej. När vi kom in så hade hon gått ned från 2.9 till 2.7. Ganska mycket för en så liten katt. Detta var en tisdag. På onsdagen väntade jag hela dagen på samtal. När dom ringde hade hon varit på ultraljud som bekräftade megacolon samt det på njuren som dom fortfarande inte visste vad det var. Bifynd trodde dom. Jag behövde fortfarande inte tänka på avlivning. Men dom ville ha kvar henne till på torsdagen.
På torsdagen ringde dom mig relativt tidigt. Dom hade begått ett stort misstag och Zephyr låg på intensiven för observation. Dom hade gett henne Laktulos!!! intravenöst. Alltså direkt i blodet. Det är inte sterilt och det är extremt mycket socker. Dom tog blodsocker på henne konstant för att observera henne. Och sa hela tiden att självklart ska du inte betala för detta dygn. Nej, tacka fan för det när ni ger henne osteril laktulos rakt in i blodbanan!!! Det är egentligen oförlåtligt. Vid 23.00 på kvällen ringde dom igen. Jag höll på att avlida där och då. Trodde allt gått åt helvete. Hon hade gått ned kraftigt i socker så hon hade legat med glukosdropp hela kvällen. Och så ringer dom klockan 23!!! Men låg hon normalt i socker under natten så skulle jag få hämta henne på fredag eftermiddag. Och så blev det. Jag och mamma kom dit. Så hon såg ut. Mager och eländig. Men det var fortfarande inte tal om avlivning och hon kunde leva ett tag till med detta. Möjligen flera år. Vi betalade och åkte hem. Zephyr var medtagen och öronen var sönderstuckna. Dom tar blodsocker i örat på katt. Hennes öronsnibbar var bara sårskorpor.

Zephyr ville ha borst, här ser man hur tunn hon är
På fredagen kom hon upp och ville kardas. Jag var så glad så jag grät efteråt. Hon hade fått med sig antibiotika som hon skulle ha i 2 dagar på grund av felbehandlingen. Lördagen var hon ganska okej. Men inte pigg och sprang inte efter leksaker som hon brukade. Men hon kom upp igen och ville bli kardad. Jag trodde verkligen att hon skulle återhämta sig. När hon bajsade så var det dock enormt löst på grund av dosen Laktulos hon skulle ha. Men det var en gång om dagen och det var okej. På söndagen började man märka att hon var medtagen. Jag antar att vätskan hon fått började sina här. Hon åt som hon skulle men såg bara magrare och magrare ut. Vid 23.30 på söndagskvällen så började hon bete sig konstigt. Hon kutade omkring. Hon fick ingen ro alls i kroppen, det ryckte i den och man märkte att hon hade ont. Hon sprang under soffan i panik och ja, hon fick inte alls någon ro. Där bestämde jag att det fick vara nog nu. Nu led hon för mycket. Det var inte humant. Jag väckte mamma och berättade om vad jag bestämt och att jag skulle ringa AVC 08.00 på måndagen. Jag ville inte att hon skulle behöva åka till Strömsholm mitt i natten för att avlivas. Jag ville inte att hon skulle behöva komma dit mer.
Natten blev så jobbig. Jag fick ingen ro. Zephyr fick ro kortare stunder och Zaphire undrade ju så klart vad som hände. Jag började ringa några minuter innan 08.00 och kom fram direkt när dom öppnade. Jag berättade med gråten i halsen om att hon var jättedålig och att jag kände att hon inte kunde vänta. Vi fick komma direkt. Jag tog fram buren och då hade hon lagt sig under mammas täcke. Jag tror hon la sig där för att dö. Jag drog fram henne, hon var helt slut. Jag la henne i buren och det var inga protester alls. Inte ett ljud på hela vägen. När vi kom till AVC så sa dom bara att hon står på Evas lista och så fick vi ett rum direkt. En djurskötare följde med in och så kom Eva in, Eva reagerade direkt på hur mager Zephyr hade blivit. Hon fick en spruta i magen och blev lealös nästan direkt. Eftersom jag varit med om en hemsk upplevelse med en annan avlivning så berättade jag att det tog en av mina andra katter över 60 minuter att dö och jag klarade inte av det en gång till. Vi blev lämnade efter sprutan. Efter ca 5 minuter kommer Eva in igen och frågar om vi vill att Zephyr får en till spruta så det går snabbare. Hon var på väg bort, men för att skynda på allt. Och det vill både jag och mamma. Djurskötaren var underbar. Vi tog ut Zephyr ur buren och lade henne på handduken. Jag ringde AVC 08.00 och klockan 09.07 hade hon somnat in. Älskade bebis. Älskade dotter min. Älskade Zephyr.

Megacolon på människor opererar man och vi föds oftast med det. Men vi har lite längre tarm än katter. Att sätta en stomi på katt är rent vansinnigt och görs inte i Sverige.

Jag har frågat Eva i efterhand om jag gjort nå fel så hon fick megacolon. Men nej, oftast är det medfött att nerverna är svagare och det kan komma när som.
Det har gått över ett år. Jag har Zaphire kvar och vi har skaffat Miina. Inte som substitut för Zephyr. Men Zaphire är så ung så hon behövde någon. Och det gick mycket bra.

Zephyr, älskad och grymt saknad. Du kommer alltid fattas mig.
Hoppas ni har orkat läst hela texten. Jag förstår om ni inte har gjort det. Men som sagt. Hade jag fått barn och fått en flicka skulle hon ha hetat Zephyr. Därför var Zephyr så speciell för mig. Jag kommer aldrig få barn. Jag kommer aldrig mer få en Zephyr.

Ta vara på er!

Helgmys eller bara ren ensamhet?

Jag har tänkt att mysa hela helgen. Är solo hela helgen. Känns både och just nu. Men tror det ändå blir skönt. Jag ska titta på film, titta på film och titta på film. Eller kanske inte. Vi får se. Tar dagarna som dom kommer.
Lite motion blir det också. Men efter förra veckan så får jag nog ta det lite lugnt iaf. Jag vill inte vara sjuk och få ont när jag anstränger mig för mycket. Få yrsel om jag gör fel övningar. För att inte tala om migränen som kan komma som ett brev på posten.
Förra veckan blev det 7 timmar och 8 minuter ren motion. Det är väldigt mycket för mig. Powerwalks samt Zumba.

Men helgen kommer gå i lugnets tecken. Haha säger jag nu. Men jo, det måste det nästan göra.

Dags att sova nu. Ta vara på er!

Jag passar verkligen inte in

Jag är en utböling. Jag är den enda i min släkt som inte jobbar eller pluggar. Jag är det svarta fåret. Ja, det känns så.
Jag har varaktig sjukersättning på grund av Emotionell instabil personlighetsstörning, Ankyloserande Spondylit, Menieres sjukdom. Sen har jag andra sjukdomar som inte går in i min sjukersättning.
Jag önskar så att jag klarade av ett jobb. Tro mig. Skulle byta i ett nafs. Jag är inte hemma för att det är bekvämt. För det är det verkligen inte. Ständig oro när nästa yrselanfall ska komma. När nästa kortisonsprutor i bäckenet behövs. Ta mediciner som kan ge cancer, MS, autoimmun hepatit osv. Att vissa dagar knappt komma upp ur sängen. Tror inte någon som inte varit där förstår. Ändå så försöker jag hålla kontakten så gott det går. Varför kan man tycka ibland. Gör det någon skillnad? Har jag inte hört av mig? Nej då har jag heller inte ditt nummer sedan jag bytte mobil och fick nytt simkort. Jag har efterlyst nummer på Facebook. Fått ett fåtal. Mer kan och orkar jag inte göra. Jag försöker allt jag kan. Men hoppet rasar. Jag tappar ork.
Finns ni där? Trots att jag är det svarta fåret i släkten?

Denna natt kommer avslutas med tårar.
Ta vara på er!

Diabetes typ 2

Jag har som sagt tidigare Diabetes typ 2. Jag har haft den sedan 2006 och hade inte fyllt 26 än när jag fick den. Jag var överviktig, men den största delen för mig är ärftlighet.
Jag började med tabletter som heter Metformin och levde mitt liv som vanligt, det vill säga med mycket chips och vanlig Coca-Cola.
2008 fick jag problem med magen och klarade längre inte av att äta chips, jag blev tvungen att äta regelbundet för att inte må illa och detta gjorde så jag rasade i vikt.
2009 så började man utreda varför magen var som den var och man misstänkte inflammatorisk tarmsjukdom. Mådde illa dagligen samt hade diarréer till och från. Här valde man även att avsluta min behandling med Metformin då den kan ge magbesvär som biverkan. Jag levde på hoppet, men det var inte det som gjorde min mage så kass. Ändå så höll sig mina värden riktigt bra och jag behövde ingen behandling för min diabetes. Självklart gick jag på kontroll 2 gånger om året. Allt fortsatte att se bra ut.
2011 fick jag min reumatiska diagnos och då även kortison i tabletter, Prednisolon. Det är en ganska vanlig biverkan av kortison att man får höga värden. Men trots nästan ett års behandling med kortison så såg allt fortfarande bra ut utan behandling.
2013 började jag med ny omgång av Remicade som är för min reumatiska sjukdom, och eftersom jag haft det innan så ville man ge mig premedicinering med Betapred, som också är kortison. Detta fick jag intravenöst 30 minuter innan dom startade droppet. En av gångerna så märkte jag att jag blev så kissnödig hela tiden. Jag blev trött och mådde inte alls bra. Hemma fortsatte jag må konstigt samt kissa mycket. Tog då ett blodsocker och det låg på 20.7. Ska ligga under 8.0 när man ätit. Det blev akuten och insulin för att få ned sockret.
Här fick jag sen recept på NovoRapid som är ett snabbverkande insulin att ta vid kortisonanvändning. Det behövdes sällan dock.
Förra sommaren, 2014, var jag på diabeteskontroll. Från att ha legat på 42 i långtissocker (det är normalt) till att ha gått upp till 57 (ej normalt) så fick jag börja med insulin. Denna gång Humalog Mix 50. Ett insulin som både är snabbverkande och långtidsverkande. Detta tar jag än idag. Bytte under en kort period, men det gick inte alls bra.
Nu har jag sänkt mina doser och allt går åt rätt håll.
Men jag är 34 år och insulinbehandlad typ 2:a.

Detta är en kort version av min diabeteshistoria. Kanske intressant, kanske inte.

Ta vara på er!

Angående mitt inlägg innan

Att jag skrev om att avsluta livet när jag känner att det är tid för det är inget jag bara skrev.
Det är verkligen så jag tänker och känner. Det som är det värsta i mitt liv är den där jävla Menieres sjukdom. Den är oberäknelig, vidrig och det finns inga bra läkemedel för den. Därav att jag känner att jag kanske inte orkar leva livet fullt ut. Sen har jag ju tyvärr dubbelsidig Menieres också. Så båda öronen kan ge mig anfall. När som helst.
Nu är det inte så att jag går och väntar på anfall. Men när man dagligen känner av det sämsta örat så blir jag less. Jag har 10 mg Salures, SPC flakes samt rör i det sämsta örat.
Så det är inte så att jag har självmordstankar, jag orkar bara inte leva detta liv.

Jag har bra dagar också. Faktiskt. Men jag skriver sällan om det här. För detta är min ventil.
Jag kommer på sikt att även skaffa en fotoblogg då jag numera äger sen Systemkamera. Men det blir när jag klarar av att sitta mer framför datorn.
Just nu bloggar jag alltid från mobilen. Och appen vill inte lägga upp bilder.

Jag hoppas ni mår bra därute.
Ta vara på er!

Att välja när det är slut

Ni som läser detta får ta det här. Ni kan välja att sluta läsa nu. Det blir inte ett glatt inlägg.
Jag orkar inte kämpa mer med alla jävla sjukdomar och allt skit runt om mig. När man till och med saknar sitt självskadebeteende för att då slapp jag känna som jag gör numera. Slapp känna ångesten för jag tog bort den med rakblad. Blod och rakblad. Och så klart. Överdoser. Flummade iväg till ett ingenstans för att vakna upp och bråka med psykiatrin. Jag saknar den biten. Men ändå inte. Ambivalens kallas det.

Men till saken hör att jag kommer inte välja att leva livet fullt ut. Jag kommer inte välja att dö "naturligt". Jag kommer välja själv när det är dags. Det är inte nu. Inte snart. Vet inte när. Men jag vet att detta är ett liv jag inte vill leva. En ständig kamp mot ångest, yrsel, smärtor och livssituationen överlag. Jag vill inte ha det såhär.
Den jävla yrselsjukdomen som kan sätta igång ett anfall när som helst. Finns inga garantier överhuvudtaget. Kanske jag kommer till Göteborg men ligger däckad dagen efter när vi ska på Metallica? Jag vet inte. Ja, jag erkänner. Den sjukdomen styr mitt liv och har gjort sedan anfallen började även på det högra örat.
Så därför kommer jag att välja bort livet innan det egentligen är min tur att gå.
Förlåt. Det kommer inte bli nu. Inte snart. Men det kommer att bli så.

Sovdags.
Ta vara på er!