Idag var det pinsamt dock. Jag skulle lämna Rickettsiaprov på vårdcentralen idag. Jag promenerade dit. Gick igenom väntrummet och tog en nummerlapp. Jag han se att det var nummer 85 och sen är det svart. Vaknade med benen upp i vädret mot en vägg och 2 sköterskor och en läkare som glodde ner på mig. Wierd! Obehaglig känsla. Mina första ord var "Inte igen". Och jag hoppade att dom inte skulle tillkalla ambulans.
Efter ett tag fick jag resa mig och lägga mig på en brits i ett behandlingsrum. Dom tog blodsocker, det var lite högt, blodtryck och puls och det var normalt. Medan jag låg där så letade dom som galningar efter remiss för Rickettsiaprovet. Så dom fick ringa kem.lab och fråga. Det är ett prov som ska skickas till Smittskyddsinstitutet för analys så det är lite speciellt. Inte så att jag smittas, men ändå. Det är inte så vanligt.
Dom hade berättat för min läkare hur jag såg ut. Jag krampade inte, men mina ögon ryckte tydligen väldigt. Och min läkare tyckte det var "tur" att det hände där så att dom verkligen vet hur det ser ut. En anhörig tänker inte på allt.
Jag hoppas verkligen jag får komma till neurologen snarast. Nu har det hänt 6 gånger och vi har ingen förklaring till varför.
Snart dags att sova. Ta vara på er!
2 kommentarer:
Ska det inte räck med bekymmer för dig? Hur mycket ska man tåla? Ja ghar sagt det förut, Lina du är en bland dem starkaste jag känner.Jag vet att du klarar även detta. Ha nu en riktigt bra midsommar. Kramkram Lena.A
Ibland börjar man att fundera när det räcker. Men det verkar inte göra det?! Jag hoppas få komma till neurologen snarast. Men, det är ju semestertider från nästa vecka, så vi får se.
Tack för dina värmande ord. Och jag menar verkligen att dom värmer.
Varma kramar
Skicka en kommentar