Zephyr
Min älskade bebis Zephyr kommer detta inlägg handla om. Zephyr somnade in 16/6 2014 endast 6 år och 3 månader gammal. Detta är ett inlägg som kommer göra ont att skriva. Ta tid att skriva. Krävas mycket tårar att skriva.
Varför var då Zephyr så speciell för mig? Första gången jag såg namnet Zephyr så fastnade jag för det. Det var en huvudkaraktär i en bok av Jodi Picoult. Sen fanns det ju förr en bil som hette Ford Zephyr, detta visste jag dock inte innan jag skaffade Zephyr.
Men i alla fall. Fick jag en dotter så skulle hon hetat Zephyr. Nu kommer jag aldrig att skaffa barn, men det är ett annat inlägg. Så när jag fick veta att det bara blev honor i kullen av kattungar jag skulle ta en från så fick hon namnet Zephyr. Därav att hon var väldigt speciell för mig. Hon var tjurig, hårig och väldigt speciell. Hon kunde till och med se tjurig ut. Mattes älskade bebis.
Hon älskade att busa. Det var alltid fart och fläkt på den lille kroppen på 2.9 kg. Hon snuttade på min hals från första stund hemma hos mig. Vad mer ska jag skriva? Jag kan bara skriva att jag älskade henne och gör fortfarande. Allt blev så hastigt.
Men jag börjar från början av hennes sjukdomshistoria.
I februari 2013 så började hon jama på nätterna. Jag märkte att hon fick svårt att gå på lådan och bajsa. Det var inte ofta direkt. I mars så pratade jag med Djursjukhuset i Strömsholm. Dom frågade om hon var kastrerad och det var hon ju. Dom frågade om hon brukade känna av mars och löpa utan att löpa. Det hade hon aldrig. Vissa raser känner av löpet fast dom är kastrerade. Jag fick en tid veckan efter och rådet att ge henne Microlax så hon fick bajsa. Det var vidrig att utsätta henne för det, men det var ju för hennes eget bästa.
Nu minns jag inte datumet som hon var i Strömsholm första gången. Men det var i mars 2013 i alla fall. Dom tog prov på sköldkörteln och röntgen av buken som visade att hon var ganska kraftigt förstoppad. Hon fick en del vätska i nackskinnet och b-vitamin. Hon fick ordinerat Laktulos 2 gånger dagligen för sin förstoppning. Provsvaret kom en vecka senare och det låg på gränsen och nya prover efter 3 månader.
Hon fungerade ganska bra på Laktulos men behövde dock Microlax emellanåt. Det var en plåga varje gång att ge henne det. Det var riktigt vidrigt för henne och oss. Mamma led och jag led jag också. Men det var ju för hennes skull. Att hon skulle få må bättre.
Vi skulle på ett återbesök i Juni till Strömsholm för uppföljning och nytt prov för sköldkörteln. På Midsommarafton 2013 så var hon inte sig själv. Jag försökte ignorera det. Men på Midsommardagen så kunde jag inte ignorera det längre och vi åkte in akut med henne till Strömsholm. Det blev en lång väntan, röntgen och vätska i nacken igen. Vi hade ett planerat återbesök måndagen efter. Så hon behövde inte stanna.
På måndagen när vi kom dit så hade hon fortfarande inte bajsat och hon var väldigt uttorkad. Här valde dom att lägga in henne med dropp och ge parafin samt Toilax för att få igång magen igen.
Zephyr med venflon och redo för inläggning
Det var jättejobbigt att lämna henne. Det var ju min bebis. Och vi hade ju Zaphire hemma. Hur skulle hon reagera? Vi lämnade Zephyr och dom trodde hon skulle få komma hem dagen efter. Och så blev det. Inte helt pigg men ändå okej för att åka hem. Hon hade bajsat och skulle fortfarande ha Laktulos 2 gånger dagligen samt att vi bytte foder till Royal Canin Fibre Response.
Vi fick en återbesökstid för ultraljud av buken för att se vad som orsakade hennes ständiga förstoppning. Så vi skulle tillbaka igen någon vecka senare.
Hemma fungerade det rätt så bra. Hon återhämtade sig och tyckte om det nya fodret. Hon kom igång att leka igen med Zaphire. Men alla veterinärbesök tärde på henne. Men hon det gick ändå bra. När det var dags för ultraljud så var vi där när det var våran tid. Hon blev sederad eftersom hon hade varningstriangel i sin journal. Sen fick vi vänta. Oj vad vi fick vänta. Jag förstår att det kommer akutfall. Men att ha ett djur sederat är alltid en risk. Dom kan förlora blodtrycket helt och sluta andas.
Väl inne på ultraljudet så gick allt bra. Hon reagerade dock när dom gick över levern. Då ryckte hennes lilla sederade kropp till. När hon var klar så var hon så torr i ögonen så dom fick lägga salva i dom.
In på ett undersökningsrum och där kom veterinären in och sa att hon hade något på levern så dom ville ta lite prover innan dom gav henne sprutan så hon skulle vakna.
Här hade hon så lågt blodtryck så det kom inget blod. Då fick hänga henne över kanten så tyngdlagen gjorde så dom fick blod. Det gick bra tillslut tack och lov. Efter det fick hon sprutan för att vakna. Trodde hon skulle flyga upp. Det gjorde hon inte. Hon var seg nästan hela den dagen. Efter detta så tyckte dom att hon skulle ta prover för sköldkörteln var tredje månad. Tarmarna var fina på ultraljudet. Tyvärr kanske man ska säga?
I Juli så öppnade en ny veterinärklinik här i Västerås. Aros VeterinärCentrum. Jag ringde samma dag som dom öppnade och pratade med dom om Zephyr och vi fick en tid dit. Det togs nya prover på sköldkörteln samt ett prov på bukspottkörteln. Veterinären vi fick, Eva, var helt underbar. Hon tyckte inte Zephyr skulle behöva lämna prover var tredje månad då hon låg precis på gränsen. Så efter sex månader ville hon ha ett nytt prov.
Zephyr njöt av sommaren
Det var nu ganska lugnt och Zephyr fungerade mycket bra med Laktulos. Vi bytte även foder till Royal Canin Gastro Intestinal för att se om det var skonsammare för hennes tarmar. Det gick bra. 2013 förblev lugnt.
I mars 2014 var Zephyr plötsligt borta en morgon när hon skulle få sin medicin. Jag letade och letade. Pratade med mamma och frågade om hon verkligen inte hade gått ut på loftet kvällen innan och mamma var säker på att hon inte hade gjort det. Ju mer jag tänkte på det desto konstigare blev det. För jag hade inte sett Zephyr sedan jag gav henne Laktulos vid 22.00 kvällen innan. Jag letade och var helt säker på att jag skulle hitta henne död. Jag rev ut klädkammaren flera gånger för att se om hon var därinne. Jag lockade allt jag hade. Jag öppnade till loftet för då brukade hon komma. Jag letade i timmar och jag visste att jag skulle hitta henne död. Tillslut så gick mamma från jobbet. Klockan var då ca 14.00. Vi gick ut för att leta. Jag frågade en granne om han sett min Sköldpaddsfärgade katt, då kommer han med ett fånigt svar, har du en grön katt?, jag grät och han slänger ur sig en sådan sak. Det gjorde inte saken bättre. Hemma var hon inte. Var hon ute? Ensam? I snön? Rädd? Mamma behövde bara titta in i buskarna vi har vid loftet och då lyfte Zephyr huvudet så mamma såg hennes ögon. Annars hade hon inte synts till alls eftersom hon låg i en lövhög som var av samma färg som henne. Så jag försöker försiktigt krypa under det understa loftet (med min reumatiska rygg) livrädd att hon skulle bli rädd och sticka. Men jag fick tag i henne. Och jag grät och skrek. Jag tryckte hennes kropp mot min och bara grät. Väl hemma så verkade hon okej. Men jag ringde ändå Aros VeterinärCentrum för att rådfråga och dom tyckte vi skulle åka in till Strömsholm då man inte kan vara säker på om dom har invärtes skador. För hon har ju på något sätt hamnat 3 våningar ned.
Väl där fick vi träffa sköterskan snabbt och hennes temp var bra. Så lövhögen var nog bra för henne att hålla värmen i. Hon verkade okej, men jag valde en röntgen för att se så hon var okej invärtes och det var hon. Veterinären sa att hade hon varit tyngre så hade hon nog gjort sig rejält illa.
Vi åkte hem och hon fick ganska mycket spott och fräs av Zaphire efter ett dygn borta. Det är inget konstigt egentligen. Hon luktade väl konstigt.
Efter detta var vi återigen till Eva på AVC (Aros VeterinärCentrum) för att lämna sköldkörtelprov. Det visade sig vara normalt, dock på gränsen men normalt. Jag skulle nu släppa det. Vi skulle inte ta några fler prover om det inte var så att hon visade på problem.
Inte visste jag här att hon skulle vara borta inom 3 månader. Nu blir det jobbigt. Nu får ni höra om hennes sista månader i livet.
Vi bytte tillbaka till fodret RC Fibre Response. Jag blev så glad för jag kunde minska ned på hennes Laktulos. Jag trodde allt gick framåt inte tvärtom. I Juni 2014 började jag märka att hon såg magrare ut än innan. Och då var hon ändå liten normalt. Den 10 juni kräktes hon och återhämtade sig inte riktigt. Så jag ringde AVC och dom hade inte tid förens dagen efter och dom tyckte hon skulle in direkt då hon även var uttorkad. Så ännu en gång blev det Strömsholm akut. Hon hade något som störde i magsäcken när dom kände på henne så dom valde att göra en röntgen då ultraljudet var upptaget hela dagen. Där såg dom tyvärr något som jag inte ville höra. Hon hade megacolon (en del av tarmen blir uttänjd och nerverna slutar fungera i den delen av tarmen), samt att dom såg någon form av kalcifiering i ena njuren. Om det berodde på en tidigare propp eller något annat kunde dom inte säga. Hon blev inlagd återigen för bland annat ultraljud dagen efter. Jag var förkrossad men dom lovade mig att hon kunde leva ett tag till med megacolon. Så länge hon kunde bajsa så var det okej. När vi kom in så hade hon gått ned från 2.9 till 2.7. Ganska mycket för en så liten katt. Detta var en tisdag. På onsdagen väntade jag hela dagen på samtal. När dom ringde hade hon varit på ultraljud som bekräftade megacolon samt det på njuren som dom fortfarande inte visste vad det var. Bifynd trodde dom. Jag behövde fortfarande inte tänka på avlivning. Men dom ville ha kvar henne till på torsdagen.
På torsdagen ringde dom mig relativt tidigt. Dom hade begått ett stort misstag och Zephyr låg på intensiven för observation. Dom hade gett henne Laktulos!!! intravenöst. Alltså direkt i blodet. Det är inte sterilt och det är extremt mycket socker. Dom tog blodsocker på henne konstant för att observera henne. Och sa hela tiden att självklart ska du inte betala för detta dygn. Nej, tacka fan för det när ni ger henne osteril laktulos rakt in i blodbanan!!! Det är egentligen oförlåtligt. Vid 23.00 på kvällen ringde dom igen. Jag höll på att avlida där och då. Trodde allt gått åt helvete. Hon hade gått ned kraftigt i socker så hon hade legat med glukosdropp hela kvällen. Och så ringer dom klockan 23!!! Men låg hon normalt i socker under natten så skulle jag få hämta henne på fredag eftermiddag. Och så blev det. Jag och mamma kom dit. Så hon såg ut. Mager och eländig. Men det var fortfarande inte tal om avlivning och hon kunde leva ett tag till med detta. Möjligen flera år. Vi betalade och åkte hem. Zephyr var medtagen och öronen var sönderstuckna. Dom tar blodsocker i örat på katt. Hennes öronsnibbar var bara sårskorpor.
På fredagen kom hon upp och ville kardas. Jag var så glad så jag grät efteråt. Hon hade fått med sig antibiotika som hon skulle ha i 2 dagar på grund av felbehandlingen. Lördagen var hon ganska okej. Men inte pigg och sprang inte efter leksaker som hon brukade. Men hon kom upp igen och ville bli kardad. Jag trodde verkligen att hon skulle återhämta sig. När hon bajsade så var det dock enormt löst på grund av dosen Laktulos hon skulle ha. Men det var en gång om dagen och det var okej. På söndagen började man märka att hon var medtagen. Jag antar att vätskan hon fått började sina här. Hon åt som hon skulle men såg bara magrare och magrare ut. Vid 23.30 på söndagskvällen så började hon bete sig konstigt. Hon kutade omkring. Hon fick ingen ro alls i kroppen, det ryckte i den och man märkte att hon hade ont. Hon sprang under soffan i panik och ja, hon fick inte alls någon ro. Där bestämde jag att det fick vara nog nu. Nu led hon för mycket. Det var inte humant. Jag väckte mamma och berättade om vad jag bestämt och att jag skulle ringa AVC 08.00 på måndagen. Jag ville inte att hon skulle behöva åka till Strömsholm mitt i natten för att avlivas. Jag ville inte att hon skulle behöva komma dit mer.
Natten blev så jobbig. Jag fick ingen ro. Zephyr fick ro kortare stunder och Zaphire undrade ju så klart vad som hände. Jag började ringa några minuter innan 08.00 och kom fram direkt när dom öppnade. Jag berättade med gråten i halsen om att hon var jättedålig och att jag kände att hon inte kunde vänta. Vi fick komma direkt. Jag tog fram buren och då hade hon lagt sig under mammas täcke. Jag tror hon la sig där för att dö. Jag drog fram henne, hon var helt slut. Jag la henne i buren och det var inga protester alls. Inte ett ljud på hela vägen. När vi kom till AVC så sa dom bara att hon står på Evas lista och så fick vi ett rum direkt. En djurskötare följde med in och så kom Eva in, Eva reagerade direkt på hur mager Zephyr hade blivit. Hon fick en spruta i magen och blev lealös nästan direkt. Eftersom jag varit med om en hemsk upplevelse med en annan avlivning så berättade jag att det tog en av mina andra katter över 60 minuter att dö och jag klarade inte av det en gång till. Vi blev lämnade efter sprutan. Efter ca 5 minuter kommer Eva in igen och frågar om vi vill att Zephyr får en till spruta så det går snabbare. Hon var på väg bort, men för att skynda på allt. Och det vill både jag och mamma. Djurskötaren var underbar. Vi tog ut Zephyr ur buren och lade henne på handduken. Jag ringde AVC 08.00 och klockan 09.07 hade hon somnat in. Älskade bebis. Älskade dotter min. Älskade Zephyr.
Megacolon på människor opererar man och vi föds oftast med det. Men vi har lite längre tarm än katter. Att sätta en stomi på katt är rent vansinnigt och görs inte i Sverige.
Jag har frågat Eva i efterhand om jag gjort nå fel så hon fick megacolon. Men nej, oftast är det medfött att nerverna är svagare och det kan komma när som.
Det har gått över ett år. Jag har Zaphire kvar och vi har skaffat Miina. Inte som substitut för Zephyr. Men Zaphire är så ung så hon behövde någon. Och det gick mycket bra.
Zephyr, älskad och grymt saknad. Du kommer alltid fattas mig.
Hoppas ni har orkat läst hela texten. Jag förstår om ni inte har gjort det. Men som sagt. Hade jag fått barn och fått en flicka skulle hon ha hetat Zephyr. Därför var Zephyr så speciell för mig. Jag kommer aldrig få barn. Jag kommer aldrig mer få en Zephyr.
Ta vara på er!
