Jag skrev senast i januari. Nytt år och nya möjligheter. Jag skrev även att jag skulle blogga oftare. Nästan kul ju. Eller, kanske inte. Livet har varit en plåga större delen av tiden tyvärr.
Men det jag tänkte skriva idag handlar mer om senaste dagarna. Jag har haft jobbiga magproblem i ungefär ett år. Men sista 6 månaderna har det eskalerat. Det har verkligen varit hemskt. I februari blev det så illa att jag hamnade på akuten med hjärtklappning. Jag var uttorkad. Jag ledde pass och sov. Det var vad jag gjorde. Drack vatten så klart, men då jag hade såna problem så fick jag inte behålla all vätska. Kroppen hann inte ta upp den då jag dagligen hade diarréer. Blev ordinerad vila, mineralvatten och Dimor. Dimor i stora doser. Jag hade då fått en tid i mars på Mage och tarm. Jag hade sådan tur att det var den läkaren jag träffade på akuten. Så hon hade läst att jag skulle komma och om mina problem. Jag hade på akuten lite lågt kalium och alldeles för högt hb, ett tecken på att man är uttorkad.
Jag hade tid hos henne 11 mars. Jag knaprade dimor och försökte leva så gott det gick. Jag hade mina pass efter en veckas vila. Besöket gick bra, men hon trodde inte jag hade någon inflammatorisk tarmsjukdom då mitt inflammationsvärde i tarmen inte var mer än 5 gånger så högt mot vad det ska vara. IBS trodde hon, eller Mikroskopisk kolit. Men vi bestämde ändå att jag skulle få göra en koloskopi, men inte akut så det kunde ta ett par månader innan jag fick tid. Jag var hos henne en måndag, jag fick kallelse för koloskopi på fredagen samma vecka. Jag hade fått en tid 29 mars. 2 veckor senare bara.
Så, i torsdags började jag fasta. Man får enbart drick klar dryck innan en koloskopi. Så 25 timmar skulle jag fasta varav dom 4 sista helt, alltså jag fick inte dricka alls sista 4 timmarna. Samtidigt så ska man laxera sig. Jag trodde fastan skulle bli det värsta. Jösses så fel jag hade. Laxeringen var ett helvete. Jag skulle ta på torsdagen 18.00. Allt startade vid 22, sen skulle jag ta nästa dos 06.00 på fredagen. Alltså igår. Trodde aldrig det skulle ta slut. Och det sved som helvete. När jag åkte vid 12.30 så hade jag inte slutat gå på toa än. Jag hade tid 13.00. Men det gick bra ändå.
Väl där så fick jag ta av mig alla kläder, på med en rock med 2 knappar och sen in på ett rum. Blodtryck togs, högt så klart. Men jag var ju så sjukt nervös. Läkaren kom in och jag frågade om jag skulle få sova. Hon sa att det var det smidigaste. Så tacksam för det. Dom satte nål och jag fick syrgas. Fick sen lägga mig på vänster sida med rumpan i vädret. När jag skulle vända mig från rygg till sida så ramlade ena bröstet ur, så jag sa det. Svaret jag fick var lite gulligt. Sköterskan sa bara det att "Vi alla härinne ser likadana ut". Sen så fick jag propofol och somnade direkt. Efter en stund så hör jag hur sköterskan säger att jag håller på att vakna. Läkaren tyckte det var okej då jag nästan var klar. Jag valde att slumra på det sista av ruset jag fick. När dom var klara så hade jag gaser från helvetet. Men det är vanligt. Jag vaknade direkt när dom frågade om jag var vaken. Blev skjutsad till ett rum, dom hämtade min mamma och jag var klarvaken redan.
När läkaren kom så sa hon lätt förvånat att dom hade sett inflammation som vid Ulcerös Kolit. En inflammatorisk tarmsjukdom har jag alltså. Mest trolig Ulcerös Kolit, men det kan vara Crohns också. Det tar ca 4 veckor innan man får svar på biopsierna som togs. Då ska vi träffas igen och så ska vi bestämma behandling.
Jag är lättad. Jag är ledsen. Jag har alla möjliga känslor i mig just nu. Jag ska ta Dimor om jag behöver. Men jag mår inte bra av dom. Men Ondansetron har jag fått också. Det är mot illamående, men även stoppande. Sen har jag Papaverin vid kramper i magen. Så nu börjar en till fas i livet. Detta är min 7 fysiska diagnos jag fått. Jag kämpar på. Jag kommer aldrig att ge upp fast jag så gärna vill ibland.
Jag har även börja övningskört sedan jag skrev sist. Så ska försöka komma ihåg att blogga mer. Jag försöker lova det. Ta hand om er!
