Gott Nytt År

Önskar er alla ett gott nytt år och god fortsättning. Önskar att 2015 blir bättre än 2014. Ta vara på er!

God Jul

Vill passa på att önska er alla en riktigt God Jul! Ta hand om varandra

Zephyr, älskad och saknad

Det behövs inga ord!

Långvarigt Meniérèanfall

I torsdags när jag var på väg hem från stan så kände jag ett obehag mer än vanligt av att åka buss. När jag gick av så kände jag mig vinglig, men inte så farligt. I fredags så tror jag att jag mådde bra. Eller, så bra som jag mår. Men i lördags vaknade jag med jobbig vinglighet, dålig hörsel och tryckkänsla från höger öra. Det var samma i söndags och likaså igår. Valde då att ringa Öronkliniken igår för att jag stod inte ut. Dom ringde upp och då var inte min journal skriven sedan jag var där sist. Så hon skulle be sekreteraren skriva den och återkomma. Sköterskan ringde tillbaka några timmar senare och jag fick då en tid till Hörselenheten för hörselprov idag 10.30. Hade egentligen tid till min reumatolog idag också. Men jag avbokade den då jag inte alls visste hur jag skulle må. Och den var på eftermiddagen.
Mamma var så snäll att hon hämtade mig här hemma och skjutsade mig hem efteråt igen. Bashörseln var sämre än tidigare. Och ett typiskt anfall sätter sig oftast på bashörseln. Jag har ju konstaterad Meniérès på vänster öra och misstänkt även på höger. Nu antar jag att den blir fastställt. Jag äter dubbel dos vätskedrivande redan. Så jag ska be om att få rör i örat istället. Vi får se hur det går.
När jag kom hem började det snurra lite mer och jag fick mer tinnitus. Det är ett tecken på att anfallet är på väg att ge sig. Jag fick inget superanfall denna gång. Men det var så långt så det räcker gott och väl.

Nu ska jag ta min Enbrelspruta som jag helt glömt bort att ta och sen sova.

Ta hand om er!

Att åka buss

Att åka stadsbuss är nog bland det värsta jag vet. Vet inte om andra bussar är så mycket bättre, men stadsbuss är vidrigt. Jag hamnar alltid på en buss som ska byta chaufför, bussen är alltid full samtidigt också.
Det här har ju självklart med mina fobier att göra. Tror jag har tagit upp mina fobier tidigare. Om inte så får det bli i ett annat inlägg.

Nu sitter jag i alla fall på stan och väntar på Lotta. Det är många år sedan vi sågs nu. Bussen hem lär inte vara lika full i alla fall.

Ta vara på er!

Det blev inte som jag tänkt mig Del 4

Svimningarna. Dom där svimningarna. Jag svimmade upp till 3-4 gånger i veckan, rakt ned i backen. Helt utan förvarning. Det började i maj 2013. Min frihet togs ifrån mig. Jag gick inte ut ensam. Jag var beroende av att ha någon med mig hela tiden. Svimningarna gick inte över. Man gjorde långtids-EKG och hittade inte orsaken till mina svimningar. Man gjorde EEG för att utesluta epilepsi. Jag testades för Rickettsia, som är en fästingburen sjukdom. Men det provet påvisade av någon anledning medelhavsfeber. Och det var helt omöjligt att jag skulle kunna ha då jag aldrig varit runt medelhavet. Frågan var varför? Men ingen ville ta reda på det. Remiss skickades till neurologen på grund av alla svimningar samt att jag fortsatte att få ansiktsförlamningar. Sommaren gick. Jag mådde inte bra och kunde fortfarande inte vara ensam. Eller, dom rådde mig att inte vara ensam. Jag kände mig fast. Mamma kan inte ha mått bra under denna period.
Väntan till neurologen var lång. Hela sommaren gick. Zephyr var dålig och inlagd i Strömsholm vid ett tillfälle. Men vi klarade ut det med lactulos dagligen samt skonsamt foder.
Jag var allt oftare svullen i ansiktet samt att läpparna svullnade så dom gjorde ont. När jag väl fick komma till neurologen fick jag träffa en mycket bra läkare. Det togs en massa prover och det blev bestämt att jag skulle läggas in planerat på Neurologavdelningen. Så den 22 oktober så blev jag inlagd. Jag hatar sjukhus, men jag hade med mig dator och allt. Första kvällen togs bara ett EKG och inget mer hände. Dagen efter när läkaren väl kom så ville jag hem. Jag hade lite lätt panik. Men, dom ville ha kvar mig då EKG:t påvisade förändringar som såg ut som kärlkramp. Dom ville ha 1 dygns övervakning med telemetri. Fast på samma rum, 1 dygn. Visst, det går väl. Andra har det värre jag vet. Samtidigt så tar läkaren upp att jag troligen har Melkersson Rosenthals Syndrom, det är det som orsakar svullnaden i ansiktet, läpparna samt ansiktsförlamningarna. Det är ett ovanligt neurologiskt syndrom. Läkaren hade inte sett det innan. Inte ens överläkaren. Men jag hade bilder på när det hänt. Det är ett syndrom som går i skov. Och jag hade inget då. Men med många bilder från min sida och mina förklaringar över hur det blir samt att min tunga är skårad så blev det den diagnosen till slut.
Telemetrin visade förändringar, men inte orsaken till mina svimningar. Jag väljer att skrivas ut den 24 oktober. Då har dom uteslutit diabetesneuropati i foten då den domnar bort ibland. Svimningarna får förklaringen att det är funtionellt. Att jag har för mycket psykiskt och fysiskt. Diagnos efter diagnos hopar sig. Inte konstigt att jag mår dåligt. Året fortsätter lugnt. Jag slutar svimma. Faktiskt. Och jag får mycket mer frihet. Men jag fick också en diagnos till. En diagnos som dom nu skulle börja föreläsa om. En diagnos som är så ovanlig att den inte finns med på socialstyrelsens hemsida.

Här är jag i ett skov av Melkersson Rosenthals Syndrom. Underläppen kändes som den skulle sprängas.

Resan slutar inte här. Mycket mer händer. Men, denna del slutar här. Ta vara på er!

Metallica 22/8 2015

Imorse gick jag upp 08.40 för att försöka få tag på biljetter till Metallica som kommer till Ullevi den 22/8 nästa år. Efter ca 15 minuter i kö kom jag in och fick 3 biljetter. Inte dom bästa som vi tänkt. Men det är någorlunda bra sittplatser.
Jag ska gå med mamma och moster. Samtidigt ska vi passa på att bo på Gothia Towers. Det är en dröm. En dröm som verkar kunna bli sann.

Jag har sett Metallica tidigare. Varav en gång på Ullevi. Så mäktigt att se live. Älskar deras musik. Älskar den ännu mer live.

Nu har jag en ljusglimt i livet att se fram emot.

Ta vara på er!

En kostnad kommer sällan ensam

Miina har ju varit på Djursjukhuset i Strömsholm 2 gånger pga att hon ätit saker som inte varit lämpliga. Samt att hon nyligen kastrerades. Detta är en del tusenlappar. Som att inte det vore nog så lossnade en del av min framtand igår. Det är en lagning sedan tidigare, men den lossnade jävligt olämpligt. Pengar finns inte, men jag måste laga tandhelvetet.
Allt som jag skulle unnat mig sedan förra året har jag fått återbuda pga alla jävla kostnader.
Katterna har jag valt, och dom ska jag självklart ta hand om. Men att man ska ha sådan himla otur. Vad händer härnäst? Vill inte ens veta det.

Ta vara på er!

Migrän

Igår så kräktes Miina. Något hon normalt inte gör. Nej, alla katter kräks inte normalt sett. Sist hon kräktes hade hon ju ätit hörlurar och blev inlagd på Strömsholm, men slapp tack och lov operation och allt kom ut som det skulle.
Därav att jag fick lite smått panik. När jag tog upp det så kände jag hårda bitar i det. Då har hon knaprat på en rottingkorg som vi haft till katterna att sova i.
Ringde Aros Veterinärcentrum, där vi brukar gå och får rådet att avvakta eller ringa till Strömsholm. Jag ringer dit och dom säger att jag ska försöka få i henne konserverad sparris. Men att det kan vara svårt. Jag skyndar mig iväg till affären och köper vit sparris. Och dra på trissor, hon äter det med god aptit. Tyvärr kräktes hon upp sparrisen lite senare och här var min migrän redan ett faktum. Klockan 19.00 bestäms det att det blir er tripp till Strömsholm, igen. Nästan på dagen en månad sedan vi var där. Huvudvärken satt i trots 750 mg Pronaxen och 2 665 mg Alvedon.
Vi kom in ganska snabbt och veterinären frågade om Miina var tillbaka. Det var samma veterinär som sist. Hon klämde och kände, till saken hör att Miina kastrerades i torsdags förra veckan, så självklart var hon lite öm i buken. Men dom tyckte att hon kunde få följa med hem och så fick vi en tid för ultraljud idag klockan 09.00. Vi kom hem och huvudet dunkade på. Miina fick lite mat för att sedan fasta över natten. Vi fick även rådet att om hon mådde bra och var sig själv att återbuda ultraljudet och avvakta. Imorse så hade hon inte kräkts mer, varit på lådan och busade som vanligt. Ringde och avbokade ultraljudet, och det var dom helt med på. Det var ju personalen från igår kväll jag pratade med.
Efter det så drack jag ett glas fil och tog 750 mg Pronaxen igen och en Stesolid för att slappna av i musklerna.
Somnade men vaknade med huvudvärk fortfarande. Upp, tog insulin och åt frukost. Svalde 2 665 mg Alvedon och la mig. Nu var jag rätt less på huvudvärken. Sov till och från. Och har under kvällen också fått tagit värktabletter. Hoppas verkligen jag får sova nu och att värken är bättre imorgon.
Jag hatar att ha huvudvärk. Min mage tål ju heller inte så mycket värktabletter som jag tagit. Så kommer inte må så bra imorgon.

Och om ni undrar varför Miina äter på saker så tror vi att det blivit lite av en fix idé när hon bytte tänder. Och att det kommer växa bort. Miinasäkrar så gott det går just nu.

Ta vara på er och god natt!

Min diabetes

Uppdaterar lite om hur det går med diabetesen och insulinet. Jag har kontakt med diabetessköterskan en eller två gånger i veckan. Jag är upp i sammanlagt 22 enheter Humalog Mix 50. Det är en väldigt liten dos. Jag tar största dosen på 15 enheter till frukosten. 7 enheter tar jag klockan 18.00. Mix menas att det är både snabbverkande insulin samt långtidsverkande, det verkar i ca 15 timmar. Här är det alltså 50/50.  Mitt blodsocker är nu nästan på normala värden. Nackdelen är att man kan gå för lågt också. Nu när jag börjar träna så får jag ha lite mer koll så jag inte går för lågt. Dock tjatar min diabetessköterska fortfarande om Victoza. Men, jag vägrar. Läser ni biverkningarna så kanske ni förstår mig.
På tisdag ringer min diabetessköterska igen. Får se om hon är nöjd för en gång skull.

Ta vara på er!

Jag vet inte

Jag vet inte. Jag vet inte. Önskar jag slapp verkligheten. Önskar mig bort. Bort. Någonstans där allt inte gör så ont. Smärta. Yrsel. Livslusten är så långt borta att jag inte står ut knappt. Hat. Jag hatar mer än jag brukar. Orättvisa. Känslor. Sår. Snarare rispor. På armarna. Nya. Vill mer. Djupare. Faller. Gråter. Massor. Retar mig. Älskar. Mina katter. Dör. Långsamt. Lidande. Det gör ont. Sorg. Dumma tankar. Vill ha. Rakblad. Blod. Droppar. Nej. Du får inte. Du förlorar. Enbrel. Immunförsvaret. Tänk på. Immunförsvaret.

Vill. Inte. Mer. Önskar. Jag. Kunde. Säga. Hej. Då.

Läkarbesök samt gym

Idag har jag lyckats med 2 läkarbesök samt tränat på gymmet för första gången på över ett år.
Jag tränade ju på Friskis & Svettis i våras, dock på jympa. Men just nu fungerar det inte med min kropp. Så jag är åter på gymmet på sjukhuset. Det är ett fullt utrustat gym. Så det är inte bara 3 maskiner eller så.
Läkarbesöken var hos min läkare på psyk samt en ny läkare på öron.
Båda gick bra och jag lärde mig en hel del på öron. Och det ser ut som tidigare, att jag har Menieres sjukdom på båda öronen. Ska försöka boka in ett hörseltest nästa gång innan eller efter ett anfall. Men läkaren var riktigt bra. Fick primperan utskrivet för illamående vid yrselanfallen och det känns lite tryggare. Det finns nämligen inget man kan göra när man väl fått ett anfall. Bara rida ut det.

Hos min läkare på psyk så grät jag mest. Jag grät över Zephyr och jag grät över annat också, men det orkar jag inte ta upp här. Men det har med en del hets att göra.
Jag har verkligen en toppenbra läkare. Haft henne sedan jag började inom psykiatrin 2002. Och jag har tur. Det är inte alla som haft sina läkare så länge.

Nog om det. Imorgon ska mattes lilla tjej kastreras. 7 månader är hon nu och det börjar bli dags. Så just nu är det fasta för båda katterna som gäller. Ena blir bestraffad för att den andra måste fasta. Men så är det ibland.
Så när vi lämnat in Miina på Aros Veterinärcentrum så ska jag direkt till psykologen. Fullt ös.

Nu måste jag sova. Men ta hand om er!

Tomhet och ensamhet

Jag känner en väldig tomhet. Det gör jag ofta. Nästan 24/7. Känner mig även ensam även om jag inte är ensam. Tror vissa av er förstår i alla fall. Jag har några få bra vänner. Och sen några som jag borde göra mig av med. Men hur gör man det liksom? Jag mår bara dåligt över att vissa aldrig hör av sig. Ska bara jag ringa hela tiden, då får det snart vara. Faktiskt.
Jag är inte den som kräver uppmärksamhet. Jag vill bara ha ett sms ibland, ett samtal. Alla har tid med 5 minuter någongång ibland. Även ni som har barn. För mig är familj ingen ursäkt. Jo, att höras ofta och ses ofta. Det förstår jag också att det inte går. Men när jag inte kommer upp ur sängen på grund av smärta eller yrsel och det är bokat något så blir det grinigt. Hallå! Jag är sjuk.
Detta gäller absolut inte alla. Jag har några guldkorn faktiskt. Så tacksam att ni finns.
Jag kommer nog bryta mer och mer. För jag är värd bättre.

Ta vara på er!

Miina våran Miina

Miina utforskar rummet hos veterinären i Strömsholm i onsdags kväll/natt efter många timmars väntetid i transportburen.

Det hela började i onsdags morse av att jag vaknade med Miina på mig smaskandes på något. Innan jag förstod vad det var så hade hon fått i sig en del av det. Det var mina hörlurar som jag använder när jag lyssnar på ljudbok. Dom låg under kudden i sängen. Dom var helt massakrerade och jag försökte få ihop dom för att se om något saknades av sladden. Det gjorde det tyvärr. Men inga lurar eller metalldelen som man sticker in i plattan. Så det var bara sladd som saknades. Inte så bara skulle det visa sig.
Det blev eftermiddag och hon var som vanligt. Jag gick och köpte mat och han i alla fall äta. När jag bytte om för att börja diska så kom Miina in i mitt sovrum och började kräkas. Hon kräktes 3 gånger och fick upp en liten bit sladd. Ringde direkt till Strömsholm (trots att jag inte litar på dom som är det dom man måste vända sig till på jourtid). Efter 30 minuter i telefonkö kom jag fram. Och, så klart blev det en tripp dit. Vi var där ca 17.15, registrerade 17.45 och kom in någon gång efter 20.30. Hon var då lite piggare då, men hade ont när veterinären klämde på magen. Det blev röntgen, och den väntan var inte heller kul. Men Miina fick vara lös i rummet och fick även en kattlåda, dock med papperspellets som hon trodde var mat. Efter mycket väntan blev det röntgen och sedan en del väntan igen. Ca 23.20 kom veterinären in och frågade om vi ville se bilderna. Och innan vi ens klev in i rummet så såg jag att det inte såg bra ut. Det låg en hel del i tunntarmen. Så det blev att hon hamnade på intensiven för övervakning och röntgen med jämna mellanrum för att se om det rörde på sig. Har man otur så trär tarmarna upp sig på främmande föremål och då blir det riktigt farligt. Och den risken fanns. Jag gav dom tillåtelse att operera under natten om det behövdes.
Sen hörde jag ingenting. Inte fören på eftermiddagen igår. Då mådde hon bra, var less på tratten och charmade alla. Sladden hade rört sig till grovtarmen och vi fick hämta hem henne under kvällen. När det väl är i grovtarmen så kommer det oftast. ut av sig själv. Under natten hade hon fått paraffin och dropp. Även Temgesic som är smärtstillande. När vi hämtade henne vid 18,00 igår kväll så hade hon inte bajsat alls där.
Väl hemma så åt hon som en galning, drack vatten och busade. Vid tolv på natten igår så bajsade hon äntligen. Efter noga koll så var det väldigt mycket sladd i hennes avföring. Ja, jag skulle kolla. Så det verkar som allt kommit ut. Älskade Miina. Skrämde oss verkligen. Nedan kommer bilderna dom tog igår innan vi hämtade hem henne. När det ligger i grovtarmen så kommer det oftast ut av sig själv. Annars får man ju självklart åka tillbaka. Och jag är mycket tacksam över Agria som aldrig har krånglat för mig.

Översta bilden är tagen när hon ligger på rygg och den andra på sida.

Allt gick bra, denna gång. Men jag kommer alltid gömma allt som kan vara farligt att förtära.
Ta vara på er!

Bloggtorka

Har inte alls haft motivation att skriva. Vet inte vad jag ska skriva om.
I söndags åkte jag och mamma till en kär vän och hennes familj i Jakobsberg och hälsade på. Det var riktigt mysigt, men tiden gick allt för snabbt. Det blev helt spontant.
Vad mer? Jo, jag har fastnat lite för att göra egna kort, scrapbooking (stavning?). Det är inte billigt. Eller jo, det beror alldeles på vad man köper för något.

Mitt blodsocker bråkar fortfarande och jag blev igår erbjuden läkemedlet Victoza som är spruta, men inget insulin. Jag har dock bara hört väldigt dåligt om Victozas biverkningar som är illamående, kräkningar och diarré. Dom är riktigt vanliga, speciellt i början. Men, många mår illa av den även efter några veckor. För den gör så att magsäcken tömmer sig mer långsamt och det ger en otäck mättnadskänsla. Jag vet att det finns positiva saker med den också. Att alla inte mår dåligt av den. Men med den enorma kräkfobi som jag lider av så nej. Det går inte. Magkatarr och reflux ger den också. Jag äter så mycket Omeprazol som man får äta. Jag behöver inga mer magbesvär.
Så imorgon sänker jag min dos Salures med en halv tablett. Den ökar nämligen sockret. Så får vi se hur det går. Håll tummarna.

Just nu är jag tacksam över min mamma och mina katter. Älskar dom över allt.
Självklart är jag tacksam för er vänner som väljer att finnas där. Tack

Ta vara på er!

Angående sjukdomsbloggar

Det skrivs mycket om det här med sjukdomsbloggar. Och då främst psykiska sådana vad jag förstått det. Jag personligen tycker att alla har rätt att skriva vad dom vill i sina bloggar. Jag är dock inte särskilt mycket för personer som samlar på psykdiagnoser och visar bilder på sina självskador. Men, jag väljer själv om jag vill läsa och se eller inte. Jag har aldrig skrivit i en blogg att jag tagit överdoser. Tror jag, eller jo, när det var modernt att man hade sin egna hemsida så skrev jag nog dagbok och la upp där. Men, jag skulle inte skriva om det idag. Och jag gör inte sådant idag. Men, och det är ett stort men. Min blogg är i stort sett en sjukdomsblogg. Alla mina fysiska diagnoser gör att jag mår så fruktansvärt dåligt. För att bara ta diabetesen till exempel som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag började med insulin i början av juni. Men, det är fortfarande inte okej inställt. Frustration? Svar ja. Jag vet att ju längre jag går högt socker, desto mer skada tar mina blodkärl i kroppen. Ögon, njurar och ja, alla blodkärl till slut.
Sen har jag ju min Ankyloserande Spondylit, en reumatisk sjukdom som sätter sig främst i bäcken och rygg. Min rygg kommer att förbenas. Frågan är bara hur lång tid det tar. Den sätter sig även i hjärta och kärl. Samt kan leda till benskörhet. Men framför allt är det grym smärta. Visst, jag har biologiska läkemedel för att bromsa sjukdomen. Men just nu hjälper dom till hälften kanske. Och, dom kan ge cancer för att man sänker immunförsvaret. Med sänkt immunförsvar så går jag omkring och är hispig hela tiden. Det försöker jag och min psykolog jobba lite med. Men, jag önskar inte denna sjukdom till någon.
Sen så har jag även Melkersson Rosenthals Syndrom. Det ger inte så jättemycket bekymmer. Om man tycker om att vara svullen i ansiktet som att man vägde 20 kilo mer än man gör samt att det ger ansiktsförlamningar titt som tätt. Läpparna sväller så det ser ut som ankläppar och gör ont. Men, den är inte farlig, den går i skov och den behöver inte medicineras.

Så har vi ju min kära herr M. Meniérès sjukdom. Det kallas för tortyrsjukdom. Den ger kraftiga yrselanfall med hörselnedsättning som följd. Många som har haft sjukdomen x antal år blir döva på sitt sjuka öra. Det är alltså en sjukdom som sitter i örat. Man vet inte vad som orsakar den. Det finns ingen effektiv behandling för den. Utan det är ofta vätskedrivande som ges. Om man inte väljer att skära av balansnerven vid en operation. Men, jag har då oturen att troligen ha fått den på båda öronen. Så klart. Men jag ska göra en magnetröntgen innan dom sätter diagnosen på höger öra, så det inte är något annat som ger symtom. Men visar den inget så har jag dubbelsidig. Jag har redan klar diagnos på vänster öra sedan 2012.

Jag lider även av Emotionell instabil personlighetsstörning eventuellt bipolär 2, Social Fobi samt dystymi. Jag har även en riktigt jobbig Emetofobi.

Nu tänkte jag till och med köra en lista med dom läkemedel jag tar. Det ni.

För psyket tar jag:
*Aurorix 300mg x 2 (Antidepressiva)
*Propavan 25mg x 1.5 (Sömntablett)
*Stesolid 10mg x 1 (Lugnande, men jag tar den till natten)

För min diabetes tar jag:
*Humalog Mix 50 8Enheter på morgonen 4Enheter på kvällen (Insulin, kan ändras imorgon)

För min AS (Ankyloserande Spondylit förkortas AS) tar jag:
*Enbrel 50mg/ml en spruta/vecka (immunsuppresivt läkemedel)
*Oxynorm 5mg vid behov (Morfin)
*Alvedon 665mg x 2 max 3 gånger/dygn (modifierade alvedon)
*Prednisolon Inte just nu dock (Kortison)
*Kortisoninjektioner vid behov

För vitaminbrister tar jag:
*Folacin 5mg x 2 (Folsyra)
*Behepan injektion var tredje månad (B12)

För hjärtat tar jag:
*Atenolol 25mg (Betablockerare)

För Meniérès tar jag:
*Salures 5mg (Vätskedrivande)

Ventoline tar jag även vid behov. Jag har Depo-Provera också.

Jag tror detta är allt. Och det är inte lite. Men, jag är sjuk. MEN, jag är inte mina sjukdomar. Dock så hinner jag inte med att vara frisk så mycket som jag skulle önska då det hela tiden är läkarbesök, röntgen, psykolog, sjukgymnastik med mera.
Jag orkar inte heller vara frisk jämt. Men tro mig. Jag försöker verkligen. Jag gör det. Och för att orka göra det så hamnar mycket elände i min blogg.

Ta vara på er!

Ett jobbigt ämne för mig, min diabetes

Jag fick diagnosen diabetes typ 2 2006 endast 25 år gammal. Det är inte så jättevanligt. Men vi har stark ärftlighet, så jag visste att det egentligen inte var frågan om om, utan när. Trodde dock inte jag skulle få det som så ung. Visst, jag var överviktig. Men inte extremt.
Jag fick tabletter Metformin som jag tog en gång om dagen. Skulle ta två egentligen. Men jag skötte inte maten så bra då. Så det blev en gång. Mina långtidsvärden låg alltid på normalt. Och 2009 slutade jag med Metformin och gick endast som kostbehandlad.
Som ni vet så fick jag ju diagnosen Ankyloserande Spondylit 2011 och fick då Prednisolon, som är kortison, tyvärr gick vågen uppåt efter att jag hade gått ned 40 kilo. Inte snabbt och mina värden (som kan påverkas negativt av kortison) höll sig normala. Som en frisk människa. 2012 fick jag diagnosen Menieres sjukdom och behandlas med vätskedrivande. Här kommer då det jobbiga. Dom påverkar mitt socker negativt. Samt att jag är väldigt känslig mot kortison. Minsta tablett och det går upp i höjden. Ja, för mig.
Tar jag inte mina vätskedrivande tabletter så får jag svåra yrselanfall som leder till hörselnedsättning som är bestående.

Jag går nu på insulin. Att jag inte har tabletter är för att jag ska kunna ändra dosen lättare vid tex kortisonbehandling och så vidare. Jag lider. Insulinet är inte rätt inställt ännu. Det är blodsocker hit och insulin dit. Samtal med diabetessköterskan minst en gång i veckan. Insulin förstör kroppen. Jag har fått börja med insulin trots att vikten går nedåt igen.
Jag hatar min diabetes. Men jag är tacksam att det finns mediciner.

Dags att sova. Min läkare ringer imorgon, tidigt, angående prover jag lämnade i måndags.
Ta hand om er!

Ge upp

Känslan när man inte längre orkar mer. Att man inte ens kan få bort den känslan. Den gör mig tokig. Galen. När allt verkligen går åthelvete. Känns det som. Vill bara gråta. Men kan inte just nu. Det kanske kommer. Jag vill inte. Jag vill inte. Ge mig kraft att orka.

Ta ställning

Jag donerar mina organ vid min död. Gör du? Ta ställning och prata med dina nära om hur du vill ha det. Det blir lättare när den dagen kommer om organen går att donera.

Ta ställning nu! Du kan rädda flera liv efter din död.

Mer piller?

Jag vill verkligen inte ha mer mediciner. Men när jag var hos min läkare inom psykiatrin så tyckte hon att jag ska börja med Lamotrigin. Jag vill verkligen inte ha mer. För det fysiska har jag ju inte direkt något val. Känns som jag tappat fotfästet.
En ny medicin a la Lyrica känns inte så lockande även om jag skulle bli jämnare i humöret. Jag vet inte, det är så svårt.
Ska ta upp det med min psykolog.

Dags att sova. Får tänka mer när jag sovit. Sov gott och ta hand om er!

Jävla bröstrygg

Det var längesedan jag hade så ont som jag har haft sista veckorna. Bröstryggen får gärna sluta värka nu. Men, det kommer den inte göra. Jag ska äta pronaxen för den värken. Men min mage klarar inte av det. Och idag hjälpte det inte ens.
Visst, jag har Enbrel och den tar ner sänkan och andra inflammationsvärden, samt att höfter och bäcken känns mycket bättre. Men alltid ska något göra ont. Ska till reumatologen nästa gång i november. Så vad säger man? Jo, det är bara att stå ut.
Idag har det känts som att ryggraden vridit sig runt ett varv. Hoppas det känns lite bättre imorgon. Annars är det bara att gilla läget.

Imorgon ska jag träffa en vän på stan. Det ska bli trevligt. Det är ett tag sen vi sågs nu. Hoppas ni får en bra tisdag.

Ta vara på er!

Tack och lov

Var ju som jag skrivit innan till reumatologen igår. Och Enbrelen blir kvar. Det är jag så glad över. Han tyckte att jag skulle äta naproxen för den har god effekt på inflammationer i bröstrygg tydligen. Men, min mage gillar inte antiinflammatoriska mediciner. Så, jag ska börja träna på sjukgymnastikens gym för att stärka kroppen och framför allt ryggen. Så, Friskis&Svettis får snällt vänta. Känns skittråkigt, men det är det bästa just nu. Jag vet ju det. Måste vara snäll mot kroppen.

Idag ska jag och mamma åka till Norberg för att se min lillebror uppträda. Jag är trött, men det blir nog riktigt trevligt.

Ta vara på er!

Enbrel eller inte

Idag ska jag till reumatologen eftersom jag har så ont i min bröstrygg. Det känns som att ryggraden vrids ett halvt varv runt ungefär. Varför tar inte Enbrelen bort denna smärta? Den fungerar jättebra från midjan och nedåt. Visst har jag ont i mina SI leder, men det har jag alltid. Med Enbrelen så är smärtan där hanterbar. Det knakar och smäller när jag lägger mig på rygg. Men det är det.
Bröstryggen gör så ont att det är svårt att andas emellanåt. Jag hoppas verkligen att jag får behålla Enbrelen, för jag vill inte vara utan. Jag kan inte gå utan. Mina höfter klarar sig inte utan.
Jag är rädd hur snabbt sjukdomen har gått framåt i kroppen.
Visst, jag har nästan hela tiden haft biologiska läkemedel. Men när jag inte tar det så kraschar en ny del av kroppen varje gång. Sist var det höfterna. Fy farao vilken vidrig smärta det var. Hade vätska i höfterna och fick kortisonsprutor samt kortisontabletter. Detta var mellan Remicade och uppstarten av Enbrel. Enbrel tog snabbt på höfterna. Och fungerar fortfarande där. Men inte i bröstryggen.

Jag hoppas allt går bra. Dags att sova. Håll tummarna på att vi finner en lösning.
Ta vara på er!

Asexuell

Som rubriken säger så kommer detta inlägg handla om asexualitet. Att vara asexuell och få folk att förstå att det faktiskt existerar är svårt. Att få höra, om några är är du nog inte så asexuell längre är ju faktiskt som att säga, om några år är du nog inte så homosexuell längre.
Att vara asexuell är en läggning. Det finns olika typer av asexuella människor och visst kan man leva i relation för det. Med en annan asexuell person.

Att jag skriver om det här är för att jag är asexuell. Jag kan aldrig tänka mig att ha sex och har aldrig direkt velat ha sex. Jag har valt att ha sex 1 gång i mitt liv. Detta efter att jag blivit våldtagen 3 gånger. Och när jag var 21 och det hände så var jag oskuld. Efter det valde jag att ha sex 1 gång för att "välja" det själv. Men nej. Jag har inga fantasier ingenting.
Må ha pratat om det normalt. För jag har inte velat vara onormal. Men nu vet jag att jag inte är onormal. Jag är asexuell.

Kanske kommer detta som en chock för många, men det har jag svårt att tro. Jag har aldrig raggat eller varit med på sajter för att leta efter partner.
Partner kan man ha ändå. Man kan vara upp över öronen kär och ändå vara asexuell. Man kan leva o relation precis som alla andra. Bara att man lever med en annan asexuell person.

Så här ligger det till. Det är tufft just nu. Och det är inte lätt. Samtidigt som en sten har lämnat mitt hjärta.

Ta vara på er!

För tre månader sedan

Just den här tidpunkten för 3 månader sedan så tog jag det svåraste beslutet i mitt liv. Att låta min älskade katt Zephyr skulle få somna in. Hon blev 6 år och 3 månader bara.
Min pälsboll, min lilla sköldpaddsfärgade suris. Hon var sur men på ett charmigt sätt. Fluffig som få. Men oj vad dålig hon blev den söndagen.
Var dock inlagd i Strömsholm veckan innan i 3 dagar.
Men, den 15 juni så var hon så dålig. Hon fick ingen ro på kvällen/natten och då tog jag beslutet.
Natten var så jobbig. Jag ville ju inte att hon skulle behöva lida mer. Prick 08.00 måndagen den 16/6 ringer jag till Aros Veterinärcentrum och får komma in direkt. Smärtan, att min bebis skulle dö ifrån mig var hemsk. Men, jag bet ihop. För Zephyrs skull. Hon var lugn ända in i slutet. Hon fick sin veterinär som såg att hon magrat väldigt. 09.07 den måndagsmorgonen somnade älskade Zephyr in. Och det känns tyvärr som igår.

Vi kommer alltid sakna dig kära du! Du kommer alltid vara min lilla älskade suris. Men som ändå var så speciell. Du slipper lida mer och vara stressad över veterinärbesöken du tvingades utstå sista året.
Zephyr diagnostiserades att hon hade Megacolon. Hon kunde fortsätta leva så länge hon inte led. Men, det gick inte så länge efter diagnosen.

Zephyr *1/3 2008 +16/6 2014 Älskad och saknad föralltid

Det blev inte som jag tänkt mig Del 3

Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag hade Humira och var en helg i Göteborg. Där slutar egentligen mitt år på händelsefronten på så sätt.
2012 och jag fortsätter med Humira mot min Ankyloserande Spondylit samt Metoject. Våren tragglar sig fram och jag går på Gymmet på Sjukhuset flera dagar i veckan. Jag blir den första februari utförsäkrad från Försäkringskassan efter att ha varit sjukskriven sedan 2001. Jag går på aktivitetsstöd och min handläggare på Arbetsförmedlingen är helt enig med mig att jag inte kan närvara vid deras aktiviteter utan jag ska fokusera på den medicinska rehabiliteringen istället. 3 månader är jag utförsäkrad och får sedan Sjukpenning från början igen. Jag fortsätter på gymmet men tycker det är tråkigt och går allt mindre. Humiran ger inte längre samma effekt och det tar på krafterna. Sommaren går med ganska dåligt väder så det händer inte särskilt mycket där.
Den 18 juni kommer Zaphire hem till oss. Hon är hittad i komposten hos min morbror och efter att dom frågat runt på området så tar jag hand om henne. Zephyr accepterar henne nästan direkt. Det känns underbart. Zaphire som inte verkar sett mat på många veckor äter som att det är hennes sista måltid, hon har fästingar och ja, lilla pluttan. Men hon mår bra.
Tanken var att Zephyr skulle få vara ensamkatt eftersom det gången innan när jag tog hem en katt inte gick bra alls. Men denna gång gick inte Zephyr undan alls och pälsen var fin hela tiden. Man såg alltid på Zephyr när hon mådde dåligt, då blev hennes päls platt och glanslös.
Under den här tiden får jag allt sämre hörsel och även yrsel. Tar yrseln för spända muskler i nacken och tänker inte mer på det.

I september åker jag på min andra ansiktsförlamning, eller inte en hel halv ansiktsförlamning utan något som heter central facialispares. Får via vårdcentralen remiss till akuten. Får där beskedet att jag får åka hem då man inte gör något åt det. Sen ursäktar sig läkaren och går iväg. Hon kommer tillbaka ca en halvtimma senare och säger att jag får räkna med att bli kvar. Detta eftersom jag inte har Bell's pares utan just central facialispares. Det görs en datortomografi av min hjärna ganska omgående och jag blir inlagd på Akut Stroke och Neurologi. Dagen efter så kommer en sköterska in och säger att det troligtvis blir en lumbalpunktion (ryggmärgsprov) men att läkarna skulle komma på förmiddagen.
När läkarna kom så bestämdes det för lumbalpunktion. Misstanke fanns på MS och Neuroborrelia. Jag skulle få vila lite efter provet som skulle tas på eftermiddagen och sedan få åka hem. Magnetröntgen av hjärna och ryggmärg skulle jag göra också, men få kallelse hem för.
Jag fick lunch och ett par timmar efter lunch var det dags. Det var då jag blev nervös. Jag har hört skräckhistorier om det. Och ja, det stämmer. Det är bland det värsta jag gjort. Jag fick sitta upp, lätt böjd framåt medan dom grävde runt i ryggen på mig. Dom hittade ingen vätska, bara nerver. När han valde att dra ur nålen för att byta till en grövre så höll jag på att både kräkas och svimma. Men ingen lyssnade, till slut så måste sköterskorna sett hur jag svettades, för jag mådde verkligen hemskt. Jag tror det berodde på spänningar samt alla nerver som han kom åt. Jag hann börja må lite bättre innan det var dags igen för den grova nålen. Det gick till slut och jag var överlycklig när jag kände hur vätskan rann varm efter ryggslutet. Det var blod i från början så dom kunde inte ta provet fören det var rent. Dom hade gått igenom ett blodkärl, därav blodet, inte på grund av något annat. När dom väl började samla vätska så tog dom 5 rör. Det är mycket vad jag förstått det som.
När jag var omplåstrad och klar fick jag lägga mig ner för att ligga plant i cirka 1 timma. Denna timma han dom ta blodprov 3 gånger tror jag för att läkaren kompletterade hela tiden så dom fick ta om. Jag blev beordrad vila och dricka mycket kaffe. Tyvärr dricker jag inte kaffe.
Jag åkte hem och mådde ganska bra, ont i ryggen som bara den dock. Men inget annat. Fören dagen efter. Åh helvete säger jag bara. Jag hade så ont i nacke och det strålade ut i båda armarna, hur jag än låg så skrek jag nästan av smärtan. Detta trodde jag var övergående snabbt. Och jag hade ju ingen huvudvärk direkt. Nästan precis 24 timmar efter provet slog huvudvärken till. Det var migrän x 100 när man satt eller stod. Gå på toa var rena plågan. Äta mat, ja det fick jag göra liggandes på mage. För låg jag inte på mage så gjorde nacken och armarna ont. Provet togs en tisdag, jag fick huvudvärk på onsdagen och torsdagen veckan efter var jag ute första gången. Då hade jag knaprat koffeintabletter från fredagen. Och ja, det var då värken började lätta.
Det visade inte på MS eller Neuroborrelia. Jag fick dock sluta med Humira då denna medicin kan ge neurologiska biverkningar. Man hade fortfarande inga svar alls på varför (det finns idag, men det kommer i nästa inlägg). Eftersom jag slutade med Humiran så kom mina inflammationer tillbaka med besked. Jag började om med Remicade och det gick mycket bra.

Jag var till Öronläkaren och fick diagnosen Meniérèrs sjukdom som ger yrsel, tinnitus samt hörselnedsättning. Diagnoserna hoppade sig och ja, visst var det skönt att veta varför man var så yr och även få lite lindring. Det finns inget som tar bort anfallen. Finns bara lindring och det är för mig vätskedrivande tabletter.

Här är jag ganska nere på grund av allt som händer. Men, det kommer bli värre. Jag kommer börja svimma. Och svimma flera gånger om dagen ibland. Jag får ytterligare diagnoser och jag får aldrig vila. Men detta skriver jag mer om i del 4.

Ta vara på er och god natt

Prednisolon en mirakelmedicin och ett rävgift

Äter sedan i tisdags prednisolon igen. Jag har haft så fruktansvärt ont i bröstryggen så jag höll på och gå åt. Smärtan är bättre, men min diabetes är så mycket sämre.
Jag har på senare tid gått från att klara en kur prednisolon jättebra till att få högt socker direkt. Samma dag jag tar första dosen.
Men bröstryggen känns mycket bättre, men det är som att välja pest eller kolera. Jag har ett insulinschema för när jag tar prednisolon samt ett när jag inte tar det.
Ibland måste man ta lite skit för att orka. Jag orkade inte med smärtan. Då får jag ta att diabetesen blir sämre. Är dock så dålig på att ta blodsocker tyvärr.
Måste komma igång med det igen.
På tisdag ska jag sänka dosen prednisolon, så jag håller tummarna att det ska gå bra.

Ta vara på er!

Acceptans and commitent therapy

Det är en terapiform jag ska börja med nästa vecka. Jag har läst lite om den, det är en del i KBT:n. Vi får se hur det går. För just nu går det mest utför. Jag kan inte heller riktigt förstå varför. Eller, till viss del. Jag hinner med att vara sjuk som min psykolog sa. Eftersom det är så mycket undersökningar, behandlingar och så vidare. Jag hinner inte med annat, och orkar inte med annat. Så vi måste jobba med det. Komma igång och kanske träffa en vän eller så ibland. Jo, det gör jag ju emellanåt. Men, kanske lite oftare. Göra något som jag tycker är kul. Just nu kan jag inte tänka så mycket som är kul. Jag tycker om att titta på TV. Det var ju positivt. Men det kan jag ju inte göra resten av livet.

Så jag hoppas verkligen på denna terapi. Och som vanligt kan man säkert må sämre innan man mår bättre.

Ta vara på er och trevlig helg om jag inte skriver mer innan!

Mina hjärtegryn

Zaphire 2 år gammal. Helt underbar älskling som tyvärr har astma. Men hon klarar det bra med inhalationer morgon och kväll. Hon är jätteduktig när hon får sin medicin.

Här har vi Miina. 20 veckor idag på dagen faktiskt. Busig som alla kattungar. Och lite till. Hon blir helgalen när hon är trött. Man märker på henne när det är dags att sova. Då lägger man henne där hon brukar sova så slocknar hon direkt.

Allt är inte bara elände. Det håller jag med om. Men, det är tufft. Ska jag ljuga eller? Det finns alltid dom som kämpar mer. Dom är hjältar som orkar kämpa vidare.
Mina katter är det som ibland får mig att orka vidare.

Ta vara på er! Och trevlig söndag!

Enbrelinjektion

På grund av min Ankyloserande Spondylit så tar jag sprutor en gång i veckan. Jag har inte pennan utan vanliga sprutan. Jag ser nog både fördelar och nackdelar med det. Innan, när jag hade Humira, så hade jag penna. Det var bara sprita, sätta pennan mot låret och trycka på en knapp så gjorde den allt själv. Slapp sticka in nålen osv. Men, det gjorde ont eftersom det gick så fort. Man har lite mer kontroll med spruta. Så, när jag skulle få Enbrel så tyckte min läkare att sprutorna är säkrare än pennorna, så då valde jag ju det han tyckte var det bästa. Så, på detta klipp jag delar så ser ni hur det går till. Strunta i hur det ser ut runtomkring.

Detta är nog kanske inte så intressant. Men det är min verklighet. Imorgon är det dags igen.
Ta vara på er!

That black hole

Jag hatar att jag så lätt faller. Faller djupt ned. Egentligen utan anledning. Eller, anledning finns det väl. Men småsaker. Allt får mig ur balans just nu. Precis allt tyvärr.
Jag vet inte hur länge jag ska orka det här. Hur länge jag klarar av att hålla ihop. Känns som att det lättaste vore att ge upp. Ta den fega vägen som vissa kallar det.

Vi får se. Jag försöker hålla ihop. Men hur länge det går kan jag inte sia om.

Ta vara på er!

Psykolog

Idag var jag hos min psykolog för första gången sedan i april. Det har hänt mycket i mitt mående. Tyvärr till det sämre. Men jag var ärlig i allt. Jag tjänar inget på att ljuga. Eller undanhålla sanningen.
Blev ett mycket bra samtal, men jobbigt så klart. Mycket drag av en av mina diagnoser har visat sig i somras. Och ja, jag har dissocierat, för er som tvekade på det. Dock bara enstaka gånger. Inte alls som förr. Det har hänt händelser som jag aldrig kommer ta upp här. Vi kommer fokusera på min kräkfobi och mina drag från min borderline. Eller, emotionell instabil personlighetsstörning.

Imorgon ska jag till min psykiatriker för första gången sedan i januari. Det behövs verkligen. Jag klarar inte det här ensam.

Torsdag, ja då är det reumatologen som gäller. Och en del annat resten av veckan.

Ta vara på er!

Ta tag i livet

Jag måste ta tag i mig själv och att jag isolerar mig lite.
Börjar bli bättre, men annars har sommaren varit jobbig som bara den. Besök på psykakuten och en massa tankar.
På tisdag ska jag träffa min läkare på psyk, så det blir nog bra.

Sitter på stan och väntar på en kär vän. Så kanske ska skriva mer en annan dag.

Ta vara på er!

Det blev inte som jag hade tänkt mig Del 2

Vart var jag någonstans? Jo, jag fick ju en tid till Reumatologen den 29 april 2011. När jag kom dit så var läkaren nästan 1 timma försenad för att hon satt och läste min journal. Men jag fick också mycket tid inne hos henne. Hon tog min anamnes, pratade om vi hade några reumatiska sjukdomar i släkten. Eller mag-tarmsjukdomar. Vad jag vet så har vi inte det. Men, jag vet ju inte så mycket känns det som. Hon mätte min rygg och min bröstkorg. Och vi fortsatte att prata en massa. Allt tydde här på att jag hade en Spondartrit av något slag. Hon skulle skicka remiss för magnetröntgen och lungröntgen. Samt att jag skulle lämna massa prover samt göra ett så kallat PPD-test, ett test för att se om man har antikroppar mot TBC. PPD-testet och färgseende gjordes innan jag lämnade mottagningen. Samt att jag fick kortison för att min sänka och inflammationsvärden var för höga.
Jag gick direkt till kemlab och lämnade alla prover dom ville ha.
Den 17 maj fick jag tid för magnetröntgen. Klockan 18.00 tror jag det var. Jag var livrädd, som jag alltid är innan jag ska göra magnetröntgen. Dom tog hela ryggen och halsrygg samt bäcken. Det tog ca 35 minuter och det tyckte jag var snabbt jobbat. Gången innan låg jag i apparaten i 1 och en halv timma.
Svaret damp ned i brevlådan ganska snabbt. Jag hade tydliga förändringar i hela ryggen samt bäcken, i dom så kallade SI-lederna. Många fasettleder var angripna av inflammation och artros. Fick då diagnosen Ankyloserande Spondylit. Fick en snabb tid till läkaren där jag snabbt fick vaccin mot lunginflammation och en vecka efter det började jag med Metotrexate. Hela sommaren 2011 gick ut på att lämna prover varannan vecka och höja dosen varannan. Mina levervärden höll sig låga under hela upptrappningen. Den 15 augusti träffade jag min läkare igen, denna gång för att förbereda start med Remicade.
Jag fick min första dos Remicade någon vecka senare. Och det var som en dröm. Att gå från att skrika när man ska vända sig i sängen. Till att vakna i en annan ställning än den man la sig i och detta utan att man har vaknat. Så skönt. Tyvärr fick jag bara 2 behandlingar av Remicade denna gång då jag en vecka efter andra behandlingen fick svullna läppar. Då fick jag direkt sluta och byta tabletterna Metotrexate mot Metoject, som är samma sak fast Metoject är spruta. Jag mådde bra några månader och började på så kallat ReumaRehab. Det var 2 heldagar i veckan i 5 veckor. Mycket träning om många underbara människor. Under denna period började jag med Humira. Till skillnad från Remicade, som är dropp, så är Humira en spruta/penna som man tar själv varannan vecka. Denna hjälpte mycket bra. Första 6 månaderna.
Åkte till Göteborg i december och gick på teater med mamma och moster. Träffade kusin med familj och ja, allt var ganska okej. Men tyvärr tar det inte slut här.

Jag kommer fortsätta skriva om detta. Ni behöver inte läsa om ni inte vill.
Kanske kommer det andra inlägg emellan. Men, vi får se.

Ta vara på er!

Det rasar en brand i Västmanland

Helikoptrarna kör fram och tillbaka mellan flygplatsen här i Västerås och branden som härjar utanför Sala. Den största brand i modern tid. Som troligtvis inte kommer vara släckt innan augusti är slut. Det som behövs är regn. Allt fler ställen evakueras folk ifrån sina hem. Dom hinner inte packa sina saker.
Jag tycker det är hemskt att detta kan hända. Det är så många som blir drabbade. Hade jag möjlighet så skulle jag hjälpa till själv. Stor eloge till alla som på något sätt hjälper till i branden. Det är tyvärr väldigt många bönder som drabbas.

Snälla! Tänk på att det är extrem torka i Västmanland, vi har inte fått regn på flera veckor. Jo, några droppar.

Ta vara på varandra!

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig Del 1

Året är 2008. Det är höst. November. Min mage kraschar totalt. Illamående och diarréer som inte går över. Inga kräkningar dock. Men ett mående som får mig att isolera mig. Mår illa dagligen och har svårt att gå ut på grund av min mage. Jag vet aldrig när jag får magknip och behöver toa nu.
Isolerar mig och ligger nästan bara i sängen och tittar på TV och äter. Jag äter som en häst. Blir jag minsta lilla hungrig så mår jag illa. Så från att ha levt på i princip chips och Coca-Cola så måste jag äta mat och liknande 6 gånger om dagen för att slippa det värsta illamåendet. Jag går snabbt ned i vikt. Och på VC får jag träffa olika läkare med olika teorier. Aldrig samma läkare som fortsätter på samma spår. Till slut börjar man misstänka att jag eventuellt har en inflammatorisk tarmsjukdom. Och prover och röntgen samt coloskopi beställs. Men jag avbokar allt. För att göra en coloskopi så måste man fasta i 1 dygn innan. Leva på vatten och buljong. Med mitt illamående går det inte.
Gör dock en gastroskopi i sovande tillstånd och den är negativ. Så ingenting i magsäcken. Efter det här får jag efter mycket om och men en remiss för att träffa en magspecialist på medicin.
Åtskilliga prover lämnas och när jag är där får jag reda på att jag INTE har cancer eller en inflammatorisk tarmsjukdom. Hur han nu kunde veta det?! Cancer förstod jag med att det inte var. Då hade jag varit död. Detta var januari 2010. Och eftersom alla läkare påstod att jag skulle bli bra av att sluta röka så gjorde jag det den 13 maj 2010. Vart jag bättre? Kanske, men inte bra. Jag isolerade mig fortfarande. Och 7 juli 2010 blev jag tyvärr tvungen att ta bort min älskade Musse (katt).

Här någonstans började jag få ont i ryggen igen. Trodde det var mitt diskbråck som bråkade igen då det gjorde ont i vänster skinka. Mitt diskbråck trycker på nerverna åt vänster. Under hösten blev allt bara värre och värre. Värken skiftade mellan höger och vänster. Det började göra ont mellan skulderbladen. Olidligt. Det konstiga är att här började min mage bli bättre. Medans värken blev värre och värre.
2011 i januari ska jag göra en sömnutredning i Uppsala. Vid första besöket träffade jag läkaren och lämnade en massa blodprover och ca 2 veckor senare skulle jag tillbaka för en sömnregistrering och sen träffa läkaren dagen efter. Allt gick bra, men jag kunde här knappt röra mig för att allt gjorde så ont.
När jag träffade läkaren dagen efter så pratade vi om min sömn och mina prover. Hon tyckte absolut att jag skulle söka, för mina värden var alldeles för höga.
Sagt och gjort. Bokade en tid till VC, hade här precis bytt VC. Och jag är så tacksam för det. Alla prover togs om inklusive vanliga RA-prover. Allt var högt utom mitt RA-prov, det visade ingenting. Han ville då gå vidare med lite andra prover. Bland annat ett prov som heter HLA B27. Det är en vävnadstyp om jag förstått det rätt. Det provet var positivt. Jag bar på den vävnadstypen. 90% som gör det har en spondartritsjukdom. Dit hör Ankyloserande Spondylit, Psoriasis Artrit m.fl. 10% har positivitet för HLA B27 utan att vara sjuka.
Fick här remiss till Reumatologen, men min läkare var tveksam om jag skulle få komma då reumatologen här sällan tog emot remisser. Men jag hade tid inom en månad.

Mina värden som var för höga var bland annat, vita blodkroppar, röda blodkroppar, sänka, CRP. Ja, i princip alla inflammationsvärden var för höga.
Den 29/4 2011 hade jag tid på Reumatologen.

Fortsättning följer...

Vila i frid

Jag har under några års tid följt en tjejs blogg. Tjejen hette Lina. Ja, precis som mig.
En trasig själ, men som gav många människor glädje och sorg. Hon kämpade hårt. Hade vid tidigare tillfälle hoppat från balkongen, men överlevt dock förlamad. Lina var i mina ögon mycket stark. Hon kämpade hårdare än många jag känner, inklusive mig själv.
Den 16 juni blev hon inlagd på psyk. På tvångsvård, ändå lät dom henne vara i duschen själv. Där försökte hon hänga sig.
Idag tog Lina sina sista andetag.

Lina, jag hoppas du får det bättre där du är nu. Att du har frid.
Varma kramar. Och glöm inte att säga till alla du älskar. Man vet aldrig när det är försent.

Denna värme

Nu har vi haft värmebölja så det räcker. Den har varat ett par veckor nu. Förra måndagen kom en kort åskskur, men inget sen dess. Och klass 2 varning fram tills igår. Tror dom började med den i tisdags förra veckan.
Vi har alltså inte haft något oväder som det varit på många håll i landet. Vi har haft runt 30+ och det är för mycket.
Säger ingenting om det skulle var runt 20-25, men det här är bara för mycket. Hela jag mår dåligt av denna värme. Får mer ont i lederna. Huvudvärk och så blir jag extra känslig psykiskt.

Imorgon ska vi få åska. Men, jag tror det när jag ser/hör det.

Ta vara på er!

Psykjouren

Det var längesedan jag besökte psykjouren innan i måndags. Tror det var 2006. Men just nu är allt ohållbart. Jag orkar inte leva. Jag kommer inte ta livet av mig eller så. Men faller jag död ner så gör det mig inget.
Så i måndags pratade jag med en sköterska på mottagningen jag tillhör och hon tyckte jag skulle åka till jouren. Sagt och gjort så gjorde jag det och mamma var snäll nog att följa med.
Vi kom dit klockan 16.00. Det var en före och 2 läkare. Klockan 18 kom jag in. 20.30 åkte jag därifrån. Väntan i väntrummet var helt okej. Det får man räkna med då dom även går till avdelningarna och så. Men sen, oj, läkaren mumlade och pratade väldigt dålig svenska. Han tyckte min mamma skulle förlåta allt jag gjort mot henne när jag varit arg. Tänker inte skriva ut vad här. Men det är saker som inte bara är att förlåta. Sen skulle han kolla mina mediciner. Där började det roliga. Jag äter en antidepressiv medicin som heter Aurorix. En gammal medicin som är en så kallad MAO-hämmare. Den är svår att passa in med andra läkemedel. Då tänker han sätta in Cymbalta också. Det är tyvärr förenat med livsfara. Man ska ha varit utan Aurorix i minst 14 dagar innan någon annan antidepressiv sätts in. Likaså med många smärtstillande läkemedel. Han hade även synpunkter på min vikt och det har inte han med att göra över huvudtaget. Tyckte att jag skulle äta ett läkemedel man går ned i vikt utav. Jag vet att jag har en del övervikt, men när man under vissa perioder inte kan röra sig på grund av svår smärta så är det svårt. Samtidigt som man då äter kortison. Han fick mig verkligen att känna mig som en dunderklump. Jag har storlek large på kläder. Och han tjatade om denna medicin så jag höll på gå åt. Till slut så hade vi varit där i 4 timmar och höll på att bli galna. Mer galen än jag redan är. När han kom in för sista gången så erbjöds jag att läggas in för ECT. Jag vill dock inte ligga inne man tackade jag till ECT. Men jag tror inte att jag får det dock. Fick nej i januari. Så vi får se.
Jag har tid till min läkare 19 augusti. Då kanske det händer saker.

Jag mår helt enkelt inte bra. Så är det. Jag känner mig ensam.

Ta vara på er!

Det är alltid jag

Så är det. Det är alltid mitt fel. Det är alltid mig det är fel på. Jag som säger fel osv. Nu har vi utrett det. Det är alltid jag som är sur och grinig trots att det är du som låter sur och tvär. Men det är jag.

Värmen gör sitt och kan dra åt helvete. Hatar värmen, jag hatar den. Och värre ska det bli. Hoppas ingen jävel klagar nästa år att det inte var sommar detta år. För då slår jag den personen på käften.

Humalog Mix 50 Kwikpen

Jag har inte skrivit det här här i bloggen. Men förra fredagen var jag på läkarbesök för min diabetes. Har typ 2 sedan 2006. Fick diagnosen när jag var 25. Behandlades med Metformin, men slutade med den 2009 då jag inte behövde den mer. Metformin är en tablett som man tar i samband med måltid som sänker blodsockret, men aldrig för lågt.
2009 blev jag dock av med dom. Har legat bra i långtidssocker sedan dess. 2011 åt jag prednisolon nästan hela året men låg på 38 i långtidssocker. 44 är normalt för ickediabetiker, medans det för en diabetiker är okej att ha upp till 52. Kontrollen innan förra fredagen hade jag 40. Fortfarande som en frisk alltså.
Trots några kilos viktnedgång så hade mitt värde gått upp till 57. Detta troligtvis pga mediciner. Men va fan!!! Orkar inte det också. Så nu går jag på insulin dagligen. Samt att jag har för låga värden av det goda kolesterolet, tyvärr är inte det positivt. Samt lågt kaliumvärde.
Håller min kropp på att lägga av? Jag klarar inte mer förändringar. Jag tar nu spruta insulin varje dag. Samt spruta Enbrel en gång i veckan. Samt en mängd andra mediciner.

Jag har varit väldigt nere sedan förra fredagen. Jag har inte riktigt orkat. Eventuellt har jag dissocierat någon gång också. Men, jag är inte säker. Jag ska ta upp detta med min läkare i augusti.

Men nu vet ni läget. Hoppas ni mår bra.

Ta vara på er!

Passar inte in längre

Jag har slutat boka upp saker. Jag orkar inte alltid och då vill jag inte såra folk med att säga nej.
Sen passar jag inte in längre. Inte ens i släkten. Utböling som man är. Inget jobb, sjukpensionär och sjuk på det. Då är det illa. Då är man inte den som någon kan vara stolt över.
Säga vad man känner och tycker är också helt galet. Bättre hålla käft och säga tack och amen.

Känner mig ensam. Känner ingen tillhörighet längre.

Tänker inte ens be er att ta vara på er. För det är knappt någon som ber mig ta vara på mig.

God natt från den där jobbiga kompisen/släktingen

En massa saker händer

Både bra och mindre bra. Sorgen håller i sig. Samtidigt så har vi skaffat tillskott i familjen. Zaphire börjar ta det bättre och bättre. Miina heter den tjej på 12 veckor som i söndags kom in i vår familj.
Jag är samtidigt rädd för mig själv. Och det är mindre bra. Tyvärr gör värmen mycket med mitt psyke också. Sen att jag inte fått träffa någon av mina kontakter inom psykiatrin sedan i april gör inte saken bättre alls. Och det blir tidigast i augusti.

Miina tar inte Zephyrs plats. Hon tar inte bort sorgen och saknaden. Men, hon underlättar då Zaphire behöver en kompis. Sällskap. Och ja, jag vet att katter inte är flockdjur.

Ta vara på er!

Hur ska jag klara sorgen

Jag förstår inte hur jag ska klara av den enorma sorg som jag känner efter Zephyrs bortgång. Det har på måndag gått 3 veckor och jag kan fortfarande inte hantera det. Jag vill inte leva utan henne. Jag älskar Zaphire och vill så klart inte lämna henne. Men jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska klara detta.

Zephyr är spridd vid Tillinge Djurbegravningsplats. Vi var där idag. Sorgen är så enorm. Jag minns inte att det känts så här tidigare. Men, det måste det ju ha gjort. Sedan 4 december har jag fått tagit bort 3 katter. Den äldsta 10 år gammal. Det var Musse, honom fick jag ta bort efter en tids sjukdom 7/7 2010.

Jag förstår inte, och jag vill inte förstå. Jag vill inte vara i det svåra. Samtidigt som jag inte alls mår bra fysiskt.

Jag vill inte leva i det här. Det kanske blir lättare. Jag hoppas det.

Ta vara på er!

Ens riktiga vänner

Sen jag tog bort min bebis, min älskade katt och livsgnista Zephyr så har jag börjat märka vilka som är ens riktiga vänner. Och inte är det många, det kan jag verkligen inte påstå. Det gäller ju även andra, inte bara vänner.
Jag har stor sorg och saknad. Jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan Zephyr. Jag måste det. Jag har ju min andra bebis Zaphire kvar.
Jag har många vänner på internet som verkligen bryr sig. Det är jag så tacksam över. Men så besviken annars. Men tro inte att jag står där givakt längre om det händer något. Tro inte att jag alltid kommer kunna prata.

Nej, jag får skaffa vänner som även finns där för mig.

God natt

Snälla, bara kom tillbaka

Snälla. Jag vill inte att du ska vara borta. Jag har panik just nu över att jag aldrig mer kommer få pussa på dig. Att inte få gosa in mig i din fluffiga päls.
Jag fick din journal idag från Strömsholm. Du var inte frisk. Men inte heller så sjuk trodde jag. Men, det var du. Du hade ju så ont sista natten och fick inte någon ro. Jag älskar dig så Zephyr. Jag kommer aldrig mer få en katt som du. Aldrig någonsin. Min fina älskade Zephyr. Kan inte förstå att det gott över en vecka.

Men vi ses snart igen. Det går fort för dig vännen. Långsamt för matte. Men glömmer dig kommer jag aldrig att göra.
Älskar dig för alltid. Alltid.

Sista bilden på Zephyr innan hon gick bort. Denna är tagen när hon kom hem 13/6. Hon somnade in 16/6. Man ser att hon blivit smalare.

Vet inte vad jag ska skriva eller vad jag ska känna

Allt känns tomt. Det är bara jag och Zaphire denna vecka. Det är inte fy skam det heller. Men det är så jobbigt. Mina tankar på att få pussa Zephyr bara en gång till. Gosa med hennes goa tassar bara en gång till. Men det skulle inte vara nog. Det vet jag. Jag vill helt enkelt att hon ska finnas hos oss. Det var rätt beslut. Men, saknaden är enorm. Idag är det en vecka sedan hon fick somna in. Man märker på Zaphire att hon är deppig vissa dagar. Nu när mamma är borta så ser jag saknaden i henne ännu mer. Hon är lite "mormors" kisse. Men hon sover hos mig på nätterna. I brist på bröd får man äta limpa.
Ja, jag vet inte riktigt. Jag ska någon gång berätta hela Zephyrs historia. Så att jag själv förstår att jag verkligen gjort rätt. Jag vet att jag gjort rätt. Men innerst inne så känns det så jobbigt och tänk om. Men, det fanns inget tänk om. Det gjorde inte det.

Jag hoppas att ni mår bra. Och ta vara på er!

Sorg

Vi alla människor sörjer på olika sätt. Vi är alla olika individer med olika mönster och tankar.
Igår var en fruktansvärd dag. Mitt hjärta var som en sten som inte rörde sig. Och allt var tungt. Framemot kvällen så blev det ytterst lite bättre. Det var ju självklart grymt jobbigt fortfarande.
I natt har jag sovit utan att vakna. Jag brukar alltid vakna någongång på natten. Har alltid gjort det. Men nej inte natten som var.
Troligen beror det på att jag knappt sov mellan söndag och måndag. Men, jag vaknar med skuldkänslor för att jag sovit en hel natt utan att tänka på Zephyr.
Det är inte konstigt alls. Men för mig blev det jobbigt. Jag tänker mycket på Zephyr. Att jag aldrig mer får klappa henne. Se hennes goa tassar. Se henne och Zaphire köra race genom lägenheten.
Men jag gråter inte varje gång jag tänker på henne. Det är inte lättare. Det är bara på ett annat sätt. Jag har förstått att jag gjorde rätt val. Eller, jag och mamma gjorde rätt val. När det äntligen börjar gå in i min hjärna så blir sorgen annorlunda.

Jag vet vart hennes aska kommer att spridas. Jag tar hand om Zaphire så gott det bara går. För ja, katter sörjer också. På sitt sätt.
Om det blir en ny kompis till henne eller inte, ja, det får tiden utvisa. Kanske hon mår bra som ensamkatt. Vi får se.

Ta vara på er!

Vila i frid älskade Zephyr

Igår (söndag) så började Zephyr bli lite sämre. Och framemot sena kvällen fick hon ingen ro alls. Hon sprang omkring, det ryckte i rygg och svans på henne. Hon mådde inte alls bra. Försökte med lek, kel, ja allt. Men hon gömde sig. Inte likt henne. Jag bestämde mig att så här ska hon inte behöva ha det. Hon har lidit tillräckligt.
Megacolon är ju tyvärr något man bara kan försöka lindra genom lactulos för att dom ska kunna bajsa alls.

Att hon var piggare i fredags och i lördags tror jag var för att hon var så uppvätskad när vi hämtade henne i Strömsholm.

Så, i alla fall, sen igår kväll bestämde jag mig att hennes lidande skulle vara över. Hon hade även magrat.
Natten var så jobbig, hon kom inte till ro. Jag kom inte till ro. Mamma kom inte heller till ro. Väntan fram till 08.00 och AVC öppnade kändes som en evighet.
Jag ringde prick 08.00 och kom fram nästan direkt. Det var bara att komma in.
Våran veterinär, vi har samma till Zaphire också, sa direkt att Zephyr magrat mycket. Ändå har hon ätit. Men, det måste ha runnit igenom henne. Eller så tog hon inte upp näringen.
Klockan 09.07 så bekräftas det att hon är borta. Hon hade somnat in. Det gick snabbt och hon led inte det minsta.

Nu finns ingen smärta mer för Zephyr. Desto mer smärta får vi som är kvar. Det var ett korrekt beslut. Men ändå så jobbigt.

Zephyr *1/3 2008 +16/6 2014 Älskad och saknad.

Uppdatering Zephyr

Zephyr fick komma hem igår från Strömsholm efter 3 nätter där. 1 natt blev ju på grund av att dom råkade ge henne laktulos intravenöst fast det absolut inte är gjort för det. Dom ringde i torsdags kväll vid 23.00 och sa att hennes blodsocker hade gått ned kraftigt så att hon fick glukosdropp. Men, jag fick äntligen hem henne igår kväll. Sista dygnet betalade jag inte för. För utan det som hände hade hon kommit hem i torsdags.
Säger bara tur att jag har vett i skallen och skaffar försäkring direkt när katterna kommer innanför dörren hemma. Agria ersatte med ca 16.000:- denna gång.

Zephyr kommer att gå bort tidigare på grund av sin megacolon. Hon kommer inte bli jättegammal. Hon är 6 år i år. Och jag hoppas det går i några år till. Så länge hon kan bajsa får hon vara kvar. Och så länge hon mår bra så klart. Jag har aldrig varit egoistisk när det gällt sjuka djur. Men, jag hoppas ju så klart på många år till. Men det återstår att se.

Just nu mår hon bra. Hon är trött och omtöcknad. Och Zaphire är lite sur. Men, det är inte så konstigt. Zephyr har ju varit borta och blivit stucken i osv i 3 nätter.

Jag är i alla fall glad att hon är hemma. Så länge det går. Nu så ska jag ta kväller. Fast jag vet inte vad jag ska göra. Ha tråkigt blir det nog.

Ta vara på er och ha en fin lördagskväll!

Älskade Zephyr

Min älskade Zephyr är ju som jag skrev i inlägget nedan inlagd i Strömsholm. Igår när dom ringde så mådde hon bättre och hade ätit. Hon skulle troligen få komma hem idag med medicin. Jag var så ledsen över att hon skulle stanna en natt till, men dom vet ju vad dom gör. Trodde jag.
I morse så ringde dom och jag blev så glad. Jag trodde hon var redo att hämtas. Sömndrucken som jag var så fattade jag knappt vad som sas sen. Hon mådde bra, meeeen, dom hade gjort ett stort misstag. Dom hade gett henne en medicin intravenöst som hon skulle ha fått oralt. Så nu var hon på intensiven för övervakning. INTENSIVEN!!! Jag vill bara ha hem henne och så hamnar hon på intensiven för deras misstag. Hon mådde bra. Men dom visste inte alls vad som kunde hända.
Jag är så himla arg så jag kokar. Ledsen och känner mig vilsen. Vad har jag att hämta? Vad kan jag ta vägen för att få ersättning för detta? Ersättning är inget i sammanhanget. Men dom har gjort fel.

Jag hoppas dom ringer ikväll och att jag får hämta henne imorgon. Håll tummarna.

Ta vara på er!

Jag är i helvetet

Just nu är jag nere i helvetet. Som jag skrivit innan så har min katt Zaphire på två år astma och troligtvis epilepsi. Hon går på astmamediciner sedan 3 veckor tillbaka och allt går bra.
Men, då blir Zephyr dålig. Hon har ju sedan i mars förra året lidit av återkommande förstoppningar och får lactulos morgon och kväll sedan dess. Samt magfoder. Tyvärr innehåller det fodret mycket kalorier och Zaphire som varit dålig och orörlig innan diagnosen behöver inga onödiga kalorier. Så vi bytte till ett foder med mer fibrer, självklart med veterinärens godkännande. Vi kunde sluta med lactulosen på Zephyr och hon var till och med lös i magen i början.

Senaste dagarna har hon kräkts varje dag. Som att hon vill få upp en hårboll, men det har inte kommit någon hårboll. Idag efter hon kräkts så la hon sig på sidan i bokhyllan och jag fick inte röra henne.
Ringde till Aros Veterinärcentrum, men dom hade inga tider idag och vi var ganska överens om att hon inte kunde vänta. Så det blev akut till Strömsholm. Hon fick komma in nästan direkt. Och det bestämdes att hon skulle röntgas. Helst ville veterinären att hon skulle få göra ett ultraljud, men det var fullt.
När allt var klart och veterinären tog in oss på ett rum så kände jag mig så nervös. Det visade sig att hon lider av megacolon, och att hon hade avföring högst upp i tarmen mot magsäcken till. Hon blev inlagd för dropp och så ultraljud imorgon.
Megacolon går inte över alls. Dom kan få problem med att ha avföring alls.
Sen såg dom något på ena njuren, kan vara att hon haft en propp i njuren. Eller "bara" ett bifynd. Det bifyndet har dock inte funnits innan. Inte vad jag fått veta i alla fall.

Just nu är ovissheten värst. Kan jag ta hem henne? Kommer hon ha ett drägligt liv? Eller måste jag låta henne somna? Kan hon må bra på foder samt typ lactulos så självklart, då får hon ju vara kvar. Men annars, jag vet inte. Allt är bara så hemskt jobbigt just nu. Jag slits mellan hopp och förtvivlan.

Ta vara på er!

Cellprovtagning och Mirena

Idag har jag varit och tagit cellprov. Det är ju inte direkt trevligt. Inte trevligt alls faktiskt. Men, det gick fast det gjorde ont. Att jag tyckte det gjorde så ont var nog också för att hon inte sa till när hon började. Jag är så van att alla talar om vad dom gör, så blev lite paff när det helt plötsligt kändes som någon ryckte ut min livmoder. Eller, ja kanske inte. Men nästan.
Men det gick bra till slut. Och det går ju så snabbt.

Sen har jag ju haft Depo-Provera nu i 9 år, och man rekommenderar att max ha det i 2 år. Så vi pratade om hormonspiralen Mirena istället.

Vi bokade också en tid i augusti när den ska sättas in. Men, jag ska försöka ändra den tiden till en vecka innan. Annars får jag inte bada på min födelsedag. Och ja, jag vet att det kommer göra ont. Ondare än det gjorde idag. Men, nu är jag beredd. Och jag ska inte glömma att andas. Klarar jag att få massa sprutor hit och dit i olika leder så klarar jag tamesjutton det här också.
Att det inte blev fören i augusti är för att jag nyligen tagit Depo-Proveran, och den ligger ju kvar ca 3 månader.

Ja, och angående inlägget nedan. Det är inget jag kommer gå tillbaka till. Jag har bara en saknad ibland. Ibland när man varit självdestruktiv under många år och sen inte längre är det, så kan man få kriser lite nu som då.

Ta vara på er. Jag ska snart lägga mig. Känner mig helt slut. Sov gott

Otäck känsla av saknad

Jag saknar en viss sak mer och mer. Kanske för att jag inte mår bra. Att jag känner mig osedd och ovärd. Läser bloggar och vill vara den personen. Inte den jag är nu. Den jag är nu är ingen. Osynlig. Jag är identitetslös. Grå.

Dom släpper mig mer och mer. Det ger mig mer och mer panik. Inte träffat läkaren på över 6 månader. Det fungerar inte för mig.

Jag vill inte gå tillbaka dit där jag var, men jag vill ändå. Svårt att förstå kanske. Men jag har inget kvar känns det som.

Ta vara på er!

En söndag på balkongen

Mamma ligger i solstolen och fryser. Jag kan inte förstå varför. Jag tycker det är jätteskönt nu när solen har gått i moln lite. Men hon säger att hon inte fryser. Nu ska hon somna också, med hjälp av mindfulness, jag tycker dock inte om mindfulness. Det är inte min kopp te direkt. Men alla är vi ju olika.
Jag har varit en sväng till min vän Jenny som fyller år på onsdag. Det var trevligt. Lite jobbigt innan, men det är det ju alltid innan jag ska iväg någonstans. Ett under att jag kommer iväg så mycket som jag gör ändå. Tycker ni inte? Jag har panik och gråter och skriker innan, nej inte alltid, men det händer. Sen blir det oftast trevligt när jag väl är där.

Ätit sallad från Ica idag. Det var faktiskt gott. Tro det eller ej. Jag är skeptisk mot affärssallad. Men, jag får väl ge mig. Får krypa till korset för det var faktiskt gott.
Lyssnar på P3 från när Metallica spelade på STHLM Fields. Men radiopratarna förstörde inledningslåten "Ectasy of gold".

Nej, nu ska jag göra något vettigt.

Ta vara på er!

Livet i allmänhet

Må Just nu är det inte så bra. Grubblar mycket på personer i mitt liv, runt mig. Vilka man ska försöka få bort (energitjuvar). Jag har inga pengar. Och så är det med det. Jag får ingen semester detta år, och så är det ju med det också. Men, det jobbigaste av allt. Jag har fått tigga pengar till mina mediciner.
Nästa gång jag hämtar ut Enbrel så är det 2.200:- som går direkt. Och jag får inte ta det på faktura. Och ni behöver inte fråga varför. Det har ingen med att göra. Och jag tror att man kan förstå varför.
Jag skrev ett inlägg på Facebook om hur det ligger till. Och jag har fått hjälp av några underbara människor. Men, det är inga 2.200:-. Men, jag är tacksam för det jag får hjälp med, så klart. Och en del hjälp kommer faktiskt från oväntat håll. Jag tycker det är skitjobbigt att vara i denna situationen. Jag behöver medicinen. Och alla andra mediciner med. Men fy vad jag skäms.

Sen mår jag så dåligt. Psykiskt. Det är bara väldigt tungt. Min psykolog har jag inte träffat på rätt många veckor nu. Min läkare har jag inte träffat på säkert 6 månader. Jag tycker det är så jobbigt. Jag behöver hjälpen. Men jag ska ringa imorgon och höra när min psykolog beräknas vara tillbaka.

Enbrelen då. Jo, jag känner viss effekt faktiskt redan efter första sprutan. Jag har minskat på kortisonet till hälften. Får se när jag vågar ta bort det helt. Men det får bli en spruta till innan i alla fall. Jag hoppas och tror på denna medicinen. Jag måste det, för annars blir jag galen. Jag vill komma igång med träningen igen. Så fort jag hör en låt som passar på passen så blir jag nere och vill träna. Men då jag hade inflammationer i båda höfterna så är det snällt bara vänta lite till.

Nu är det snart dags att sova.
Denna vecka ska jag försöka lyckas ta fasteprover på onsdag inför diabeteskontroll som jag skulle varit på i februari. Och sen på torsdag ska jag lämna cellprov.

Ta vara på er!

Reumatologen igår

Igår hade jag tid hos min reumatolog. Det gick riktigt bra. Inom en halvtimma så hade jag börjat med en ny biologisk medicin. Enbrel. Det är sprutor man ger sig själv en gång i veckan. Det är också ett biologiskt läkemedel precis som Humira och Remicade. Men dom fungerar lite olika. Får se hur det går. Nu måste jag ta tag i nedtrappning av kortisonet bara. Börjar imorgon. Skulle egentligen börja nästa vecka. Men, min mage klarar dom inte mer. Så vi får se.
Han ultraljudade mina höfter, den vänstra som jag fick spruta i såg mycket bättre ut, den högra visade dock tecken på inflammation. Men, nu är det promenader och Enbrel som gäller. Friskis & Svettis får vänta lite till. Trots att jag håller på att bli galen.

Jag blir så väl omhändertagen hos reumatologen så ja. Jag är så tacksam.
Ta vara på er nu. Och sov gott!

Astma och eventuellt epilepsi hos ena katten

På första bilden ser ni Zaphire spatsera runt hos veterinären i onsdags som att hon ägde rummet. Det såg lite roligt ut. När veterinären kom in så låg hon på en hylla och undrade hur lång tid detta skulle ta.
Bild nummer två är på Zaphires astmamedicin. Den ger man i en "kammare" så kallad Aerokat. Hon får Ventoline Evohaler samt Flutide Evohaler. 2 gånger om dagen.
Hon får fortfarande prednisolon varannan dag, men blir allt bättre enligt både mig och mamma. Pälsen är blankare och hon är piggare. Nu har det ju dock varit riktigt varmt, så då blir dom ju loja av det. Men annars så.

Hon har även en trolig epilepsi men utan kramper. Mer som frånvaroattacker, får hon fler sådana så ska det undersökas mer. Det behöver inte bli mer än dom 2 hon har haft. Så nu går allt framåt.
Hon tolererar inhalationerna mycket bättre än förväntat. Men hon tycker ju inte det är roligt. Men, det blir bättre och bättre. Hon blir bättre och bättre.

Med mig då? Jo, jag ska till Hörcentralen och sen till Öronläkaren imorgon med min Meniérès. På onsdag är det Reumatologen. Och förhoppningsvis ny medicin.

Jag överlever detta med. Ibland är det bara jobbigt.
Nu ska jag in och diska.

Ta vara på er!

Önskan

Ibland önskar jag att allt vore så annorlunda. Att jag bodde ensam. Att jag bara behövde rå om mig själv. Inga katter ingen annan att behöva tänka på. Missförstå mig inte nu. Jag älskar mina katter. Men det är ett ansvar, ett ansvar jag ibland inte riktigt vill ta. Men jag gör det. Jag ger Zaphire hennes 4 inhalationer per dag, 2 morgon och 2 kväll. Jag ger henne prednisolon varannan dag som hon behöver. Orkar jag detta psykiskt? Nej, det gör jag inte. Men jag gör det. Jag gråter inom mig. Men jag vet att det är det bästa för henne.
Jag vill krypa in i ett hål och inte komma ut mer. Inte behöva bry mig om såna saker som sjukdomar och behandlingar. Varken på mig själv eller katterna. Jag vill flytta långt härifrån så ingen behöver bry sig i vad jag tycker och tänker.
Idag har jag haft en bra dag, men, som alltid så slutar fredagar alltid i kaos.

Som man sa förr, jag tyar inte mer.
Ta vara på er!

Tar det aldrig slut?

Min älskade Zaphire fick igår ett "anfall". Eller snarare en frånvaroattack. Gick inte att få kontakt med henne. Jag ruskade och ropade hennes namn, men ingen reaktion. Hon stirrade rakt ut och rörde sig inte alls. Sen öppnade hon munnen som för att fräsa åt mig. Men inget ljud kom.
Så, veterinären imorgon för blodprover. Sen remiss till Strömsholm för att sätta på henne en Ekgväst för långtidsmätning. Eventuellt har hon även epilepsi utöver sina andningssvårigheter.
Det gör mig så ont att hon ska vara sjuk. Men, veterinären sa att hon inte lider eftersom hon inte krampar något.
Men ja, imorgon blir det provtagning. Då det är andra gången det händer.

Låt allt bara gå smidigt.
Ta vara på er!

Börjar min AS bli sämre?

Jag äger inte bilden
Jag har tänkt och tänkt. Sen jag fick inflammationen i höften så har jag grubblat mycket. Och tänkt massor. Jag antar att det är att sjukdomen blir värre. Har aldrig haft problem på detta sätt någonsin innan. Det har varit i rygg och bäcken som mina smärtor har suttit. Men aldrig i höften. Och ja, jag vet att jag har en inflammation i höften då det syntes på ultraljud när jag fick kortisonsprutan. Min sjukdom blir alltså värre. Visst, jag står utan behandling just nu. Men, när jag inte hade behandling innan så hade jag inte ont där. Det grämer jag mig över. På riktigt. Vi får se vad min läkare säger nästa vecka när jag ska dit. Då är det dags att prova nya läkemedel. Får se vad det blir för nå. Spännande. Ja, faktiskt. Skrämmande och spännande. Jag hoppas bara det är något jag tål samt att det ger snabb effekt. Jag orkar inte gå hela sommaren.

Jag önskar så att jag slapp denna sjukdom. Samt mina andra sjukdomar. Jag önskar inte någon denna smärta. Nu är det dags att gå och sova.
Ta hand om er!

Måndag igen

Veckorna går, jag står still känns det som. Som i Status Quo, men ändå inte. Blir allt sämre i kroppen nu utan behandling. Känns som att mjukdelarna i ryggen sitter fast längst med ryggraden och skulderbladen. Höften gör fortfarande ont trots kortison, men det är bättre.
Jag grubblar. Och tänker. Mycket.

I lördags var jag på bror och Jennys bröllopsfest. Det var mycket trevligt även om kvällen innan var mycket jobbig. Ont och ångest.
Men det var mycket trevligt väl där.

Skulle varit till min psykolog idag 09.30. Men dom ringde för en stund sen, han har blivit pappa. Så nu blir han väl hemma några veckor. Det blir bra. Får komma igång och träna själv.

Ska snart lägga mig igen. Med kyla i nacken och värme på höften.

Ta vara på er!

Höftpaj

Natten mot söndagen så fick jag ju grymt ont i vänster höft och det var riktigt vidrigt. Jag tycker att jag tål smärta bra. Men, här skrek jag rakt ut emellanåt. Vissa rörelser var hemska. Att sova var en plåga och jag har under tiden faktiskt tagit OxyNorm, men tyvärr får jag riktigt mycket mardrömmar av dom. Sover oroligt och bortdomnat. Nej, jag tycker inte det är behagligt.
Men så i tisdags så var jag ju på reumatologen och fick en kortisonspruta i höften. Och redan bedövningen gjorde att det kändes bättre. Det kändes bättre även igår. Och efter 24 timmar väljer jag, mitt nöt, att ta en promenad. Inte långt, men när jag kom hem började smärtan komma tillbaka. Jag fick panik då jag visste hur ont det gjort.
Idag var det tillbaka som smärtan innan kortisonsprutan. Efter mycket om och men så ringde jag reumatologen och sköterskan skulle prata med min läkare för att se om han ville ge mig en spruta till. Sen skulle hon ringa tillbaka. Döm av min förvåning när min läkare ringer upp och bara "Men Maria (ja, det är mitt namn, men kallas Lina), du ska ju ta det lugnt, du har en inflammation i höften". Jag trodde bara man behövde ta det lugnt 24 timmar efter sprutan. Men tji fick jag. Så, jag står nu på kortisontabletter fram tills jag ska till honom den 28 maj och jag ska få ny behandling. Det bästa med tabletter är att jag får mindre ont i bröstrygg också. Men, jag är känslig för kortison. Så jag sväller för minsta lilla dos.
Han frågade också om jag hade det hemma. Sa då att jag kan ta kattens, för hon har ju också prednisolon 5 mg, oj vad han skrattade. Jag ska ta 10 mg för att försöka minska biverkningarna. Jag fick mitt eget recept.

Nu ska jag strax sova.
Ta vara på er!

PS. Jag saknar träningen!!!

Kortisonspruta höft

Idag har jag varit med om en ny erfarenhet, eller nej, snarare två. Den ena är att komma försent till ett bokat möte. Med en hel timme. Tack för att jag ändå fick hjälp.
Det andra är kortison i höften. Det görs med ultraljud, 3 läkare var i rummet samtidigt. Det var spännande eftersom dom går in i låret och upp i höften. Jag hade vätska samt att något var förtjockat, fråga mig inte vad. Höften känns bättre, men jag törs inte hoppas. Visst gör det fortfarande ont, men det tar ju ett tag innan Kortisonet verkar.

Så nu är det god natt. Och ta vara på er!

Grym smärta

Jag står ju som jag skrivit tidigare, helt utan behandling för min ankyloserande spondylit sedan jag fick en reaktion på Remicade den 22 april. I onsdags förra veckan fick jag tre kortisonsprutor i bäckenet.
I lördags planerade jag för träning på söndagen, tji fick jag. Vaknade och hade så vidrigt ont i vänster höft. Det gör ont hela tiden, men när jag rör benet det minsta så gör det så ont emellanåt att skriken inte går att hejda. Har fått en tid imorgon för kontroll och förhoppningsvis en spruta i höften också. Har aldrig fått det. Så är livrädd. Vet att dom gör det med ultraljud. Men, bara det ger effekt så. Ska be om ett par kryckor också. Dock behöver jag en reumatikerkrycka till höger då den handen är stelopererad och det går tyvärr inte med en vanlig där.

Ska strax sova. Ta vara på er. 14.30 har jag tid imorgon

Veterinärbesök och kortisonsprutor

Ja, nu var det ju inte hos veterinären som det gavs några kortisonsprutor. Utan jag och mamma var till veterinären i morse med Zaphire, den yngsta. Hon har ju haft problem med lite andningssvårigheter samt trötthet och att hon grymtar emellanåt. Vi var ju till veterinären med henne 17/3 i år. Och sen dess har hon avmaskats samt fått antibiotika i 20 dagar. Tyvärr så började hon grymta igen bara dagar efter att antibiotikakuren var slut, vet ärligt talat inte ens om hon slutade då jag slappnade av för att hon blev så mycket piggare. Kan ärligt inte säga nu när jag tänker efter.
Men, i alla fall. Hon behandlades med Ery-Max i 20 dagar, men Zephyr fick ingen behandling alls. Så nu idag när vi var hos veterinären så blev det bestämt att båda ska gå på Ery-Max i 10 dagar, veterinären ringer den 15 maj och är hon inte bra då så får dom 10 dagars antibiotika, annars blir det 20 igen då. Är hon inte bra utan fortsätter grymta så blir det en kur med prednisolon (kortison) och sedan så kommer hon att resten av livet behandlas med Ventoline och Flutide. Allt tyder på att hon har astma. Och att hon blev piggare av antibiotikan kan bero på att hon fått en bakterieinfektion eftersom hon har astma och är känsligare. Det är det som är det mest troliga. Nu hoppas jag att dom mår bra dom 2 första dagarna med Ery-Maxen för det är då biverkningarna kommer om dom kommer. Sist klarade Zaphire det bra. Men känns så jobbigt. Jag hoppas verkligen att dom tål den båda två.
Jag klarar inte riktigt av sånt här, jag tycker att det är jättejobbigt när dom är dåliga. Men, det är oftast bara dom första dagarna och sedan så vänjer jag mig. Så nu är det tufft, men det blir nog bättre.

Angående kortisonsprutor så är det jag som har fått det. Jag har ju ingen behandling just nu eftersom jag reagerade vid min senaste Remicadebehandling, så står utan nu. Så jag hade tid hos en läkare på reumatologen för kortisoninjektioner i SI-lederna. Dom sitter i bäckenet. Eller, mellan ryggrad och bäcken. Så fick 3 sprutor. 1 i vänster SI-led och 2 i höger. Allt gick bra och nu har jag lite ont. Men det tar ungefär ett dygn innan det verkar. Direkt efteråt så var det jätteskönt, dom blandar kortisonet med bedövning, så när man går därifrån så är man bedövad och fin.

Nej, nu är det dags att tänka på refrängen.
Ta hand om er!