Ont

Får just nu inte ta Humira som jag annars tar för min reumatism. Får inte ta den då dom utreder mig neurologiskt. Vet inte riktigt varför, men jag har pratat med reumatologen och dom tyckte att jag inte skulle ta den. Metojecten får jag ta men har inte gjort det dom senaste 2 veckorna då jag haft högt koffeinintag pga smärtorna efter den LP jag genomgick. Metoject och koffein går tydligen inte så bra ihop. Inte i dom doserna jag ätit i alla fall. Idag var sista dagen som jag tog koffein så på onsdag är det dags för metoject igen. Hoppas den hjälper lite med den värk som håller på att byggas upp i kroppen.
Nu ska jag försöka sova. Ta vara på er.

I'm so afraid

Tankarna, katastroftankarna. Oftast kan jag hantera dom. Men ibland flyger tankarna bara iväg. Utan att jag vill det. Tankar på vad som kan hända. Sen blir jag rationell och tänker att jag inte ska dra förhastade slutsatser. Jag kan ju inget göra innan jag träffar läkaren den 8 oktober.
Men, jag är rädd. Riktigt rädd. Nu är det väl dags att försöka sova.
Ta hand om er!

Mycket tankar

Tankarna snurrar i huvudet. Neurologbesök 8 okt, MR av hjärna och hals och bröstrygg den 10 okt och sedan möte med psyk, reumatologen och FK den 11 okt.
Jag har äntligen börjat må bättre efter lumbalpunktionen. Senaste veckan har varit vidrig. Men idag så unnade jag mig neuLash. Nu ska jag bli snygg. Haha.
Nej, men jag är skraj. Natten till 8 okt kommer jag inte sova mycket. Fy fan.
Ta hand om er mina vänner

Vill fly

Jag vill fly från allt. Jag vill inte vara med mer. Och varför skulle jag? Vad tillför jag? Nej, jag vill inte mer. All oro. Alla jag sårar eller sårat. Inklusive mig själv.
Hur länge till är det värt det? Vill fly långt bort, bort från mig själv och allt annat. Men jag har tyvärr inte den möjligheten. Jag är fast. Fan.

Aldrig mer

Vet ni en sak? Jag ligger fortfarande. Tog provet i tisdags och jag har fortfarande huvudvärk. Nu tar jag mängder av koffeintabletter för att bli bättre och det hjälper lite i alla fall. Imorgon måste jag börja sänka dosen så jag inte blir för beroende. Jag dricker vanligtvis inte ens kaffe. Cola dricker jag 1 burk per dag, men det innehåller ju knappt koffein alls om man jämför.
Så nu har jag uppdaterat er om hur läget är. Börjar bli ganska less på detta.
Ta hand om er!

Ett helvete

Fy fan vad jag mår efter det där ryggmärgsprovet. Har inte kunnat sitta upp sedan i tisdags när jag gjorde det. Just nu känns det som det aldrig kommer att gå över. Jag vet att det gör det, tillslut. Men när vet man inte. Försöker sova, men kroppen är trött på att ligga ner så den vill inte det mer.
Om dom skulle ringa och säga att jag behöver ta om det så skulle jag bryta ihop. Inte för att det skulle hända. Men ändå.
När jag sitter eller står så har jag migränliknande huvudvärk. Lägger jag mig ner så blir det mycket bättre. Trodde jag skulle klara mig då jag mådde okej hela tisdagskvällen, men sån tur hade jag inte.

Ska sätta igång Storytel igen och försöka somna.
Ta hand om er!

Ryggmärgsprov

I tisdags när jag fortfarande var inlagd så gjorde dom ett ryggmärgsprov på mig. Kan erkänna att jag var fruktansvärt rädd och att det, enligt mig, var värre än jag trodde. Jag satt på sängkanten i ett behandlingsrum och höll i ett gåbord. Han fick sticka några gånger och jag höll på att svimma av smärta. Tillslut så satt nålen på plats och då var det okej.
Efter provet fick jag ligga kvar en timme i sängen och jag skulle försöka få i mig vätska och koffein. För att slippa huvudvärken man kan få.
I tisdags kväll så mådde jag ganska bra. Ryggen värkte, men hellre det än att huvudet värker. Dock så började huvudvärken igår när jag vaknade, och inte nog med det, jag hade nå fruktansvärt ont i nacken och ner i armarna. Fick ligga hela dagen igår.
Idag har jag fortfarande huvudvärk, men det borde ge med sig snart.

Dom gjorde detta ryggmärgsprov på mig, då jag under flera år haft en del neurologiska symtom som inte tagits på allvar. Jag har haft ansiktsförlamning 2 gånger nu, därför blev jag inlagd i måndags. Dom har tagit prover för borrelia, MS m.m. Jag ska även göra magnetröntgen av hjärna och ryggmärg. Jag tror eller tänker ingenting. Försöker bara överleva varje dag.

Ta vara på er!

Inlagd ASN

Blev inlagd igår. CT-hjärna gjordes men tack och lov hittade dom ingen propp eller blödning. Blev dock inlagd på Akut Stroke Neurologi. Vilken fasa. Sovit dåligt och varit nervös utan dess like. Idag på ronden så fick jag reda på att dom ska göra ryggmärgsprov (lumbalpuntion) på mig idag. Känner mig inte kaxig just nu. Dom ska in med en nål i min ryggmärg!!! Men, efter att ha vilat en stund så får jag åka hem. Och så kommer jag kallas på magnetröntgen av hjärna och ryggmärg. Skönt att det händer saker. Men samtidigt jobbigt.
Hoppas ni har det bättre än mig just nu.
Ta hand om er!

Terrified

Just nu sitter jag på akuten. På medicinakuten. Jag är livrädd över att vara här! Jag vill bara att det ska vara över så jag får gå hem. Jag har domningar i höger ansiktshalva. Igen. 2008 hade jag likadant. Allt bara domnar bort. Benen, ansiktet. Ja allt. Läkaren har varit här en snabbis och ja, jag vet inte. Jag skulle få träffa en läkare i lugn och ro. MS har redan kommit på tal. Det är ju absolut inte säkert. Långt ifrån. Men bara ordet. MS.

Jag återkommer senare. Ta hand om er. Kram

Mår inge bättre

Om ni saknar inlägg från mig så är jag fortfarande dålig. Pirrar allt mer i vänsterbenet och ner i foten och jag är så trött så trött. När jag lägger mig har jag ångest för dagen efter, att jag ska behöva kliva upp ur sängen. För att jag är alldeles slut.
Humiran mår jag inge bra heller. Men ska ge den 1 chans till om 2 veckor, blir det samma reaktioner då så får jag prata med reumatologen.

Hoppas ni mår bra!
Ta vara på er!

I dåligt skick

Just nu är jag i riktigt dåligt skick. Jag har domningar i underbenen och i fötterna. Det är börjat i höger nu senaste dagarna. Jag har så fruktansvärt ont i musklerna i nacke och skulderblad. Men, tröttheten är det värsta just nu. Sjukgymnasten ville inte behandla domningarna i vänsterbenet mer då det blir sämre hela tiden och att det nu tillkommit i höger också. Så hon tyckte jag skulle ringa läkaren och så har jag gjort idag. Vi får se vad som händer. Bra mår jag i alla fall inte.
Senaste tiden har jag även blivit mer glömsk än innan. Jag hade någorlunda perfekt minne tidigare. Sa t.ex min kurator en ny tid till mig så kom jag ihåg den, utan att behöva skriva upp den. Det är helt omöjligt numera. Likaså så var det ett papper som jag inte alls minns att jag fått, jag gick och undrade när jag skulle få beskedet om skatten. Det visade sig att jag hade fått det och öppnat det, men jag har INGET minne av det. Inte ens när jag får det berättat för mig.
Vad är det som händer?!

Snart är det i alla fall dags att sova. Ska bli så skönt, hoppas jag.
Ta hand om er!

Barn eller inte barn?

Jag kommer aldrig att skaffa barn. Nu tänker ni kanske att det kommer jag visst, när jag träffar den rätta och så vidare i alla oändlighet. Men, nej, jag kommer inte att skaffa barn. Jag skulle till och med göra en sterilisering om jag visste att det var mödan värt. Jag med min psykiska bakgrund får nog jobbigt att få igenom det. Trots att man efter att man fyllt 25 har laglig rätt till det.
Jag skulle aldrig, med min bakgrund, sätta ett barn till världen. Det vore rent egoistiskt av mig. Jag kan när som helst falla tillbaka till det självdestruktiva. Jag kan aldrig säga aldrig om vi säger så. Sen får jag fortfarande ångestanfall som ett barn inte bör se.
Det är mina skäl till att välja bort ett barn. Sen må det vara hur mysigt som helst att ha ett barn och bära ett barn.
Jo, en sak till, jag måste sluta med mina mediciner minst 6 månader innan jag ens börjar försöka bli gravid. Det skulle resultera i svåra smärtor och en väldig trötthet. Det är det inte värt för mig. Vill man ha barn, så funkar det nog bra. Man lider sig igenom det bara. Och vissa mår till och med bättre under graviditeten. Men nä. Inget för mig.
Många runt mig får nu barn och det är tack och lov inget jag lider över. Jag vet att många saknar det när vänner och bekanta börjar få barn och man inte är där själv än. Jag tror att alla kan träffa den rätta och så vidare. Men jag tror inte på mig själv och barn. Jag pussar dock gärna på barnen runt mig, om dom är friska :-P.

Nu vet ni, kanske det var ett helt onödigt inlägg. Men, min blogg.

Ta hand om er!

Jag började böla

Igår hade jag tid hos min kurator på ångestmottagningen. Jag har inte varit hos henne på drygt en månad, men det kändes enormt mycket längre än så. Saker händer, orken tryter och jag mår allt sämre (vissa dagar). Så igår när jag kom inte till min kurator så började jag gråta. Jag gråter väldigt sällen hos läkare eller kuratorn. Men, igår gick det inte att vara stark. Det brast inom mig. Totalt. Jag blev själv så paff så att jag nästan blev förskräckt. Kändes som att kuratorn också blev lite ställd. Men, efter 45 minuter så hade jag trängt in känslorna igen i sin håla i mitt hjärta så nu gör det bara ont. Jag visar det inte direkt. Min kurator undrade vart känslorna tog vägen eftersom jag var så extremt ledsen i början. Men, jag är duktig på att sätta på en mask. Har varit i alla år. Så känslorna var instängda igen.

Vi får se när jag gråter nästa gång. Allt är fruktansvärt jobbigt. Men jag kan inte gråta.

Ta hand om er!

Pillertrillare

Ibland undrar jag om det inte vore lättare om man var en pillertrillare? Jag tror ibland att jag skulle må bättre då. Jag vet att man inte gör det. Men känslan när allt är piss är att jag skulle vilja ha något mysigt piller att trycka ner i halsen. Som man blir lugn och flummig av. Jag har aldrig gillat att vara hög eller något. När jag tog mina överdoser så var det för att dö, just då. Ett rop på hjälp, men inte att flumma bort. Jag har aldrig haft vid behovsmedicin, jag har alltid av stående medicinering. Eller, jo, jag har haft Atarax som vid behovsmedicinering. Men aldrig annars. Jag har inget nu mot ångest som jag kan ta när det blir för jobbigt. Det kan jag tycka är synd. För ibland skulle jag verkligen behöva det.

Så, vad tror ni? Skulle det vara enklare om jag vore pillertrillare?

Nog om det.
Ta vara på er!

Illamående

Jag har sedan hösten 2008 ett konstant illamående som ligger och gnager. Ibland är det lite mer ibland mindre. Det är inte alltid jag tänker på det, men börjar jag tänka efter så finns det alltid där. Lite småmolande. Jag har till viss del lärt mig att leva med det men det finns fortfarande tillfällen som jag tycker är jobbiga. Som när jag åker buss till exempel. Förr var det värre än det är i dag, tror jag, eller så har jag bara lärt mig att leva med det?! Jag har också emetofobi som är fobi mot illamående och kräkningar. Så när jag fick min diagnos (Ankyloserande Spondylit) så fasade jag för att få cellgifter. Det är en någorlunda vanlig behandling vid reumatiska sjukdomar. Tror ni inte jag rätt snart fick cellgifter? Jo, på andra läkarbesöket så skrevs dom små gula runda tabletterna ut. Jag skulle börja med 3 stycken i veckan och höja varannan vecka tills jag var uppe i 8 tabletter per vecka. Jag hade grym ångest varje vecka jag skulle ta dom där tabletterna, livrädd att må mer illa. Men, jag klarade mig.
Jag tror att mitt illamående hör ihop med någon form av dyspepsi och att jag alltid mer eller mindre kommer ha det.
I början fick jag utskrivet Primperan som är mot illamående. Jag levde på dom då. Tog minst 1 varje dag tills en dag jag bestämde mig att inte ta dom mer. Jag mådde nog inte sämre utan. Sedan den 7 juli 2010 har jag tagit det någon enstaka gång bara. Och jag klarar mig. Har dock alltid med mig illamåendetabletter.

Nu ska jag strax lägga mig!
Ta vara på er!