Jag kommer aldrig att skaffa barn. Nu tänker ni kanske att det kommer jag visst, när jag träffar den rätta och så vidare i alla oändlighet. Men, nej, jag kommer inte att skaffa barn. Jag skulle till och med göra en sterilisering om jag visste att det var mödan värt. Jag med min psykiska bakgrund får nog jobbigt att få igenom det. Trots att man efter att man fyllt 25 har laglig rätt till det.
Jag skulle aldrig, med min bakgrund, sätta ett barn till världen. Det vore rent egoistiskt av mig. Jag kan när som helst falla tillbaka till det självdestruktiva. Jag kan aldrig säga aldrig om vi säger så. Sen får jag fortfarande ångestanfall som ett barn inte bör se.
Det är mina skäl till att välja bort ett barn. Sen må det vara hur mysigt som helst att ha ett barn och bära ett barn.
Jo, en sak till, jag måste sluta med mina mediciner minst 6 månader innan jag ens börjar försöka bli gravid. Det skulle resultera i svåra smärtor och en väldig trötthet. Det är det inte värt för mig. Vill man ha barn, så funkar det nog bra. Man lider sig igenom det bara. Och vissa mår till och med bättre under graviditeten. Men nä. Inget för mig.
Många runt mig får nu barn och det är tack och lov inget jag lider över. Jag vet att många saknar det när vänner och bekanta börjar få barn och man inte är där själv än. Jag tror att alla kan träffa den rätta och så vidare. Men jag tror inte på mig själv och barn. Jag pussar dock gärna på barnen runt mig, om dom är friska :-P.
Nu vet ni, kanske det var ett helt onödigt inlägg. Men, min blogg.
Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar