Livet är inte lätt. Aldrig någonsin

Aldrig får jag andas. Jag trodde ärligt att jag i år skulle få ta läkemedel på avbetalning. Men nope. Imorgon går mitt frikort ut för läkemedel. På torsdag ska jag till läkaren och jag hoppas få hjälp. Men den hjälpen är läkemedel. Dyra sådana. Där man kommer upp i frikort första uttaget. 2350:-. Det är pengar jag inte har. Som sagt. Jag har skuldsanering. Klar nästa år. Jag får aldrig andas. Jag går sönder totalt. Ångesten pga detta sliter och river. När detta löst sig kommer säkert något annat. Less. Trött. Slut. 

Vill jag leva längre?

Mina tankar på att få somna in är starka. Tankar. Inte planer. Hade jag varit en hund eller katt så hade man avslutat mitt lidande för länge sedan.

Jag varken vill eller orkar mer. Alltid när jag kommer ifrån en kris så kommer nästa. Jag håller knappt näsan ovan vattenytan. Men jag kämpar. För vad vet jag egentligen inte. Jag är bara en belastning och en jobbig människa. Och jag vill inte vara det. Då är det bättre att jag inte finns och belastar varken vård eller nära och kära. 

Nej, ni behöver inte oroa er. Jag kommer inte dö nu. Jag drömmer mig bara bort. För ärligt så är jag slut. 

*2006 Diabetes typ 2

*2011 Ankyloserande Spondylit

*2012 Menieres sjukdom vänster öra

*2013 Melkersson Rosenthals Syndrom

*2014 Menieres sjukdom höger öra 

*2015 del av synfält "blurrades"

*2017 Misstänkt TIA, dock ej fastställt så kranskärl såg bra ut i hals och sorts.

*2019 MR hjärna för att utesluta tumör samt MS

*2019 Ulcerös Kolit

*2019 Svåra Dyspnéer, utreds på hjärtmottagningen.

*2020 Sömnapné med CPAP-behandling

*2020 Utredning Dyspnéer fortsätter på lungmottagningen.

*2020 Skulle varit tillbaka till Stroke Neuro sommaren 2019, men kommer kallas i år i augusti/september.

Jag har nog. Jag orkar inte. Sen när jag kommer igång så startar något i kroppen igen. Jag hatar verkligen det här. Och min situation. 

Ta hand om er!