Jag väntar mig fortfarande att Zaphire ska stå vid dörren när man kommer hem. Eller att hon rusar ut på loftgången. Men ingen katt möter i dörren. Wimsa ligger oftast och sover när man kommer hem. Alltså jag älskar Wimsa. Men jag kan inte riktigt ta in att Zaphire är borta. Jag får in det i hjärnan ibland och då tokgråter jag. Men för det mesta så är det som att hjärnan inte kan ta in det. Miina gick ju bort 10 maj och nu Zaphire. Jag vet inte om det är för att min hjärna inte kan ta mer?! Emellanåt faller jag hårt. Men för det mesta är det som att hjärnan är avstängd. Kan den verkligen stänga av på det sättet?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Försöker leva. Körde Indoor Walking idag och det var riktigt roligt idag också. Annan ledare men kul ändå så klart. Imorgon blir det en sväng på gymmet och sen hälsa på en vän på sjukhuset. Men jag vet inte vad mer jag ska skriva. Jag saknar Zaphire enormt. Känns som jag vill lägga mig ned och sova bort allt.
Ta vara på er!
måndag 24 oktober 2016
måndag 17 oktober 2016
Zaphire *2012-04-01 +2016-10-17
Idag fick våran älskade Zaphire somna in då hon knappt kunde gå längre. Det var inte rättvist att låta henne fortsätta med tanke på att hon aldrig skulle bli bra. Då hade det enbart varit för våran skull. Nu leker hon med Miina och inga smärtor finns längre.
Ta vara på er!
söndag 16 oktober 2016
Zaphire, kära Zaphire
I januari hade våran kära panter (katt) av korsbandet på höger baktass. Efter mycket vila så blev hon bättre. Då fick vi även reda på att hon hade en förändring i höger knä som man oftast ser på äldre katter, Zaphire var då 3 år, nästan 4. I maj blev hon utskriven från ortopeden med ett stor OK i rumpan. I torsdags såg jag att hon haltade på vänster bak. Jag fick lätt panik då hon verkat deprimerad sista veckan så jag ringde direkt till Aros VeterinärCentrum (AVC) och dom tog mig på allvar och jag fick en tid med henne redan i fredags. Wimsa låg när jag ringde på operationsbordet för kastration på AVC så jag var redan innan jag såg att Zaphire haltade ett vrak. Jag blir alltid nervös när det är något stort med katterna. En bukoperation är ganska stor.
I fredags hade vi då tid med kära Zaphire. 10.30 hade vi tid och fick träffa, för oss, en ny veterinär. Hon var mycket sympatisk och märkte direkt att Zaphire inte skulle kunna slappna av utan att sederas. Zaphire är mycket snäll hos veterinären, men kunde inte slappna av för det gjorde ont. Hon blev sederad och somnade gott. Jag bar henne in till rummet där hon skulle röntgas. Veterinären kom in och kände igenom hennes båda knän och ja, det verkar som hon har en korsbandskada även i vänster knäled bak. Hon valde att röntga både höger och vänster och ja, det var väl det enda rätta. Men det kändes inge kul att se bilderna. Inte det minsta. Hon har degenerativa förändringar i båda knälederna i baktassarna. Detta går inget att göra något åt. Detta gör även så att hennes ledband inklusive korsband är skörare än hos en normal knäled. Detta är någon hon i längden inte kommer kunna leva med.
Jag är förkrossad. Så förkrossad. Min mamma är också riktigt förkrossad. Hon får nu Onsior, det är en antiinflammatorisk medicin, för att magen ska klara sig så får hon även Andapsin. Detta utöver sin astmamedicinering. Vi har återbesök den 24 oktober. Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Kommer jag verkligen känna på mig när det är dags? Jag vill inte att hon ska få lida för länge. Men jag vill heller inte låta henne somna in här och nu heller. Hade det varit nödvändigt så självklart. Men annars inte.
Lägger upp hennes röntgenbilder. DX står för höger och SIN för vänster. Knäskålen ska sluta där det vita slutar. Men den fortsätter lite längre än så. Sen har hon en hel del skrot i knälederna. Som inte ska vara där. Och nej, detta går inte att mirakulöst operera. Det är degenerativt vilket menas att det blir värre och värre.
Till på köpet gick ena min tand sönder i fredags kväll också och jag har panik för att gå till tandläkaren. Hoppas han har tider imorgon. För jag får panik om jag ska vänta längre. Vill bara få det gjort.
Det är för mycket just nu. Jag exploderar. Men det måste gå. Nu måste jag lägga mig.
Ta vara på er!
I fredags hade vi då tid med kära Zaphire. 10.30 hade vi tid och fick träffa, för oss, en ny veterinär. Hon var mycket sympatisk och märkte direkt att Zaphire inte skulle kunna slappna av utan att sederas. Zaphire är mycket snäll hos veterinären, men kunde inte slappna av för det gjorde ont. Hon blev sederad och somnade gott. Jag bar henne in till rummet där hon skulle röntgas. Veterinären kom in och kände igenom hennes båda knän och ja, det verkar som hon har en korsbandskada även i vänster knäled bak. Hon valde att röntga både höger och vänster och ja, det var väl det enda rätta. Men det kändes inge kul att se bilderna. Inte det minsta. Hon har degenerativa förändringar i båda knälederna i baktassarna. Detta går inget att göra något åt. Detta gör även så att hennes ledband inklusive korsband är skörare än hos en normal knäled. Detta är någon hon i längden inte kommer kunna leva med.
Jag är förkrossad. Så förkrossad. Min mamma är också riktigt förkrossad. Hon får nu Onsior, det är en antiinflammatorisk medicin, för att magen ska klara sig så får hon även Andapsin. Detta utöver sin astmamedicinering. Vi har återbesök den 24 oktober. Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Kommer jag verkligen känna på mig när det är dags? Jag vill inte att hon ska få lida för länge. Men jag vill heller inte låta henne somna in här och nu heller. Hade det varit nödvändigt så självklart. Men annars inte.
Lägger upp hennes röntgenbilder. DX står för höger och SIN för vänster. Knäskålen ska sluta där det vita slutar. Men den fortsätter lite längre än så. Sen har hon en hel del skrot i knälederna. Som inte ska vara där. Och nej, detta går inte att mirakulöst operera. Det är degenerativt vilket menas att det blir värre och värre.
Till på köpet gick ena min tand sönder i fredags kväll också och jag har panik för att gå till tandläkaren. Hoppas han har tider imorgon. För jag får panik om jag ska vänta längre. Vill bara få det gjort.
Det är för mycket just nu. Jag exploderar. Men det måste gå. Nu måste jag lägga mig.
Ta vara på er!
tisdag 11 oktober 2016
IW igår, början på inflammation idag
Det är så tråkigt detta med att ha någon form av spondartrit. Jag var ju som jag skrev igår på ett IW-pass, och efter det började en smärta smyga sig på mellan skulderbladen, träningsvärk tänkte jag då. Idag var jag på gymmet, körde lite crosstrainer även där, det blev ju dock inte lika intensivt som igår. Nu känner jag i bröstbenet, revbenen och mellan skulderbladen att en inflammation är på väg. Det är inget konstigt, sådant som händer. Och det ger nog med sig, men det är så tråkigt att man aldrig får vara helt smärtfri. Det är alltid något som gör ont. För det är det verkligen. Min vanliga smärta kan jag ta. Den i SI lederna och så vidare. Men så fort man får lite mer ont så blir det jobbigt. Är det inte konstigt? Minsta lilla mer ont man får så blir det så jobbigt. Haha, ja eller kanske inte. Men mer smärta än den vanliga är alltid jobbigare. Men att leva med någon form av smärtsjukdom är alltid jobbigt. Får bli en nödtablett till natten sen. Jag har ju inte något kontinuerligt smärtstillande jag tar, utan jag har vid behov sedan jag slutade med Norspan. Känns skönt att dom är borta i alla fall.
Ska till reumatologen i november för återbesök då jag tar immundämpande läkemedel. Då måste man lämna prover och gå på kontroller med jämna mellanrum. Jag har ju gått från Enbrel 25 mg 2 gånger i veckan till Benepali (biosimilar till Enbrel) 50 mg en gång i veckan då 25 mg blev restnoterade och jag skulle bli utan ganska länge. Men det fungerar ganska okej. Det är lite jobbigt dagarna innan det är dags att ta sprutan, men det får vi se vad mina prover visar också.
Nog om det. Delar med mig en bild av hur glad man kan bli efter ett träningspass. Det är en bild från igår.
Ta vara på er!
Ska till reumatologen i november för återbesök då jag tar immundämpande läkemedel. Då måste man lämna prover och gå på kontroller med jämna mellanrum. Jag har ju gått från Enbrel 25 mg 2 gånger i veckan till Benepali (biosimilar till Enbrel) 50 mg en gång i veckan då 25 mg blev restnoterade och jag skulle bli utan ganska länge. Men det fungerar ganska okej. Det är lite jobbigt dagarna innan det är dags att ta sprutan, men det får vi se vad mina prover visar också.
Nog om det. Delar med mig en bild av hur glad man kan bli efter ett träningspass. Det är en bild från igår.
Ta vara på er!
måndag 10 oktober 2016
Indoor Walking soft
Idag var jag på mitt första Indoor Walkingpass på Friskis & Svettis här i Västerås. Även premiär för mig att vara i deras lokaler i City. Fräscht och fint. Jag var på ett Soft 45 minuter då jag inte använt crosstrainer så länge. Så 45 minuter räckte gott och väl. Men det gick bra. Det var roligt. Riktigt roligt. Svettigt och bara wow. Ja, det kan nog bli min nya favorit. Försöker hitta något annat än dom "vanliga" passen då jag har svårt med armhävningar och liknande då jag är halvt stelopererad i höger handled. Jag kan inte sätta handflatan i golvet. Den går inte böja bakåt. Sitter massa skrot i vägen. Mu ska jag bara ta det lugnt så jag orkar gymmet imorgon. Sen är det snart dags att sova ändå så.
Ta vara på er!
tisdag 4 oktober 2016
Bråk från ena SI leden
Idag har min vänstra SI led bråkat lite. Eller, lite mer än lite. Men hade varit konstigt om inte kroppen kände av att jag tagit bort morfinet på något sätt. Sen att jag låg på soffan nästan en vecka gör inte saken bättre när man lider av AS, Ankyloserande Spondylit. Igår och idag har jag dock tagit snabba promenader och imorgon är det dags för gymmet igen. Fasa. Haha. Konditionen försvann väldigt snabbt. Men jag är inte helt återställd än heller. Men det får gå.
Fortsätter leden bråka så får jag be om att få en spruta. Om det inte är för tätt inpå. Det återstår och se nu när jag kommer igång mer igen.
Så, hösten är här på allvar. Vilken chock det blev. Jag har längtat efter den höga luften och när den kommer så tycker jag det är för kallt. Men jag vänjer mig. Mysigt dock att krypa under filten i soffan. Jag har nog aldrig haft mer ont av kyla. Däremot av värme kan jag får rejält ont i lederna av. Många mår bra av värme. Men jag vet flera som mår sämre av det. Så det ska bli intressant att se hur kroppen reagerar när jag ska utomlands nästa år. Hjälp. Vi får väl se då. Inget att oroa sig över nu.
Nej, dags att ta och varva ned med någon serie och sedan sova.
Ta vara på er!
Fortsätter leden bråka så får jag be om att få en spruta. Om det inte är för tätt inpå. Det återstår och se nu när jag kommer igång mer igen.
Så, hösten är här på allvar. Vilken chock det blev. Jag har längtat efter den höga luften och när den kommer så tycker jag det är för kallt. Men jag vänjer mig. Mysigt dock att krypa under filten i soffan. Jag har nog aldrig haft mer ont av kyla. Däremot av värme kan jag får rejält ont i lederna av. Många mår bra av värme. Men jag vet flera som mår sämre av det. Så det ska bli intressant att se hur kroppen reagerar när jag ska utomlands nästa år. Hjälp. Vi får väl se då. Inget att oroa sig över nu.
Nej, dags att ta och varva ned med någon serie och sedan sova.
Ta vara på er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)