Det blev inte riktigt som jag tänkt mig Del 1

Året är 2008. Det är höst. November. Min mage kraschar totalt. Illamående och diarréer som inte går över. Inga kräkningar dock. Men ett mående som får mig att isolera mig. Mår illa dagligen och har svårt att gå ut på grund av min mage. Jag vet aldrig när jag får magknip och behöver toa nu.
Isolerar mig och ligger nästan bara i sängen och tittar på TV och äter. Jag äter som en häst. Blir jag minsta lilla hungrig så mår jag illa. Så från att ha levt på i princip chips och Coca-Cola så måste jag äta mat och liknande 6 gånger om dagen för att slippa det värsta illamåendet. Jag går snabbt ned i vikt. Och på VC får jag träffa olika läkare med olika teorier. Aldrig samma läkare som fortsätter på samma spår. Till slut börjar man misstänka att jag eventuellt har en inflammatorisk tarmsjukdom. Och prover och röntgen samt coloskopi beställs. Men jag avbokar allt. För att göra en coloskopi så måste man fasta i 1 dygn innan. Leva på vatten och buljong. Med mitt illamående går det inte.
Gör dock en gastroskopi i sovande tillstånd och den är negativ. Så ingenting i magsäcken. Efter det här får jag efter mycket om och men en remiss för att träffa en magspecialist på medicin.
Åtskilliga prover lämnas och när jag är där får jag reda på att jag INTE har cancer eller en inflammatorisk tarmsjukdom. Hur han nu kunde veta det?! Cancer förstod jag med att det inte var. Då hade jag varit död. Detta var januari 2010. Och eftersom alla läkare påstod att jag skulle bli bra av att sluta röka så gjorde jag det den 13 maj 2010. Vart jag bättre? Kanske, men inte bra. Jag isolerade mig fortfarande. Och 7 juli 2010 blev jag tyvärr tvungen att ta bort min älskade Musse (katt).

Här någonstans började jag få ont i ryggen igen. Trodde det var mitt diskbråck som bråkade igen då det gjorde ont i vänster skinka. Mitt diskbråck trycker på nerverna åt vänster. Under hösten blev allt bara värre och värre. Värken skiftade mellan höger och vänster. Det började göra ont mellan skulderbladen. Olidligt. Det konstiga är att här började min mage bli bättre. Medans värken blev värre och värre.
2011 i januari ska jag göra en sömnutredning i Uppsala. Vid första besöket träffade jag läkaren och lämnade en massa blodprover och ca 2 veckor senare skulle jag tillbaka för en sömnregistrering och sen träffa läkaren dagen efter. Allt gick bra, men jag kunde här knappt röra mig för att allt gjorde så ont.
När jag träffade läkaren dagen efter så pratade vi om min sömn och mina prover. Hon tyckte absolut att jag skulle söka, för mina värden var alldeles för höga.
Sagt och gjort. Bokade en tid till VC, hade här precis bytt VC. Och jag är så tacksam för det. Alla prover togs om inklusive vanliga RA-prover. Allt var högt utom mitt RA-prov, det visade ingenting. Han ville då gå vidare med lite andra prover. Bland annat ett prov som heter HLA B27. Det är en vävnadstyp om jag förstått det rätt. Det provet var positivt. Jag bar på den vävnadstypen. 90% som gör det har en spondartritsjukdom. Dit hör Ankyloserande Spondylit, Psoriasis Artrit m.fl. 10% har positivitet för HLA B27 utan att vara sjuka.
Fick här remiss till Reumatologen, men min läkare var tveksam om jag skulle få komma då reumatologen här sällan tog emot remisser. Men jag hade tid inom en månad.

Mina värden som var för höga var bland annat, vita blodkroppar, röda blodkroppar, sänka, CRP. Ja, i princip alla inflammationsvärden var för höga.
Den 29/4 2011 hade jag tid på Reumatologen.

Fortsättning följer...

Vila i frid

Jag har under några års tid följt en tjejs blogg. Tjejen hette Lina. Ja, precis som mig.
En trasig själ, men som gav många människor glädje och sorg. Hon kämpade hårt. Hade vid tidigare tillfälle hoppat från balkongen, men överlevt dock förlamad. Lina var i mina ögon mycket stark. Hon kämpade hårdare än många jag känner, inklusive mig själv.
Den 16 juni blev hon inlagd på psyk. På tvångsvård, ändå lät dom henne vara i duschen själv. Där försökte hon hänga sig.
Idag tog Lina sina sista andetag.

Lina, jag hoppas du får det bättre där du är nu. Att du har frid.
Varma kramar. Och glöm inte att säga till alla du älskar. Man vet aldrig när det är försent.

Denna värme

Nu har vi haft värmebölja så det räcker. Den har varat ett par veckor nu. Förra måndagen kom en kort åskskur, men inget sen dess. Och klass 2 varning fram tills igår. Tror dom började med den i tisdags förra veckan.
Vi har alltså inte haft något oväder som det varit på många håll i landet. Vi har haft runt 30+ och det är för mycket.
Säger ingenting om det skulle var runt 20-25, men det här är bara för mycket. Hela jag mår dåligt av denna värme. Får mer ont i lederna. Huvudvärk och så blir jag extra känslig psykiskt.

Imorgon ska vi få åska. Men, jag tror det när jag ser/hör det.

Ta vara på er!

Psykjouren

Det var längesedan jag besökte psykjouren innan i måndags. Tror det var 2006. Men just nu är allt ohållbart. Jag orkar inte leva. Jag kommer inte ta livet av mig eller så. Men faller jag död ner så gör det mig inget.
Så i måndags pratade jag med en sköterska på mottagningen jag tillhör och hon tyckte jag skulle åka till jouren. Sagt och gjort så gjorde jag det och mamma var snäll nog att följa med.
Vi kom dit klockan 16.00. Det var en före och 2 läkare. Klockan 18 kom jag in. 20.30 åkte jag därifrån. Väntan i väntrummet var helt okej. Det får man räkna med då dom även går till avdelningarna och så. Men sen, oj, läkaren mumlade och pratade väldigt dålig svenska. Han tyckte min mamma skulle förlåta allt jag gjort mot henne när jag varit arg. Tänker inte skriva ut vad här. Men det är saker som inte bara är att förlåta. Sen skulle han kolla mina mediciner. Där började det roliga. Jag äter en antidepressiv medicin som heter Aurorix. En gammal medicin som är en så kallad MAO-hämmare. Den är svår att passa in med andra läkemedel. Då tänker han sätta in Cymbalta också. Det är tyvärr förenat med livsfara. Man ska ha varit utan Aurorix i minst 14 dagar innan någon annan antidepressiv sätts in. Likaså med många smärtstillande läkemedel. Han hade även synpunkter på min vikt och det har inte han med att göra över huvudtaget. Tyckte att jag skulle äta ett läkemedel man går ned i vikt utav. Jag vet att jag har en del övervikt, men när man under vissa perioder inte kan röra sig på grund av svår smärta så är det svårt. Samtidigt som man då äter kortison. Han fick mig verkligen att känna mig som en dunderklump. Jag har storlek large på kläder. Och han tjatade om denna medicin så jag höll på gå åt. Till slut så hade vi varit där i 4 timmar och höll på att bli galna. Mer galen än jag redan är. När han kom in för sista gången så erbjöds jag att läggas in för ECT. Jag vill dock inte ligga inne man tackade jag till ECT. Men jag tror inte att jag får det dock. Fick nej i januari. Så vi får se.
Jag har tid till min läkare 19 augusti. Då kanske det händer saker.

Jag mår helt enkelt inte bra. Så är det. Jag känner mig ensam.

Ta vara på er!

Det är alltid jag

Så är det. Det är alltid mitt fel. Det är alltid mig det är fel på. Jag som säger fel osv. Nu har vi utrett det. Det är alltid jag som är sur och grinig trots att det är du som låter sur och tvär. Men det är jag.

Värmen gör sitt och kan dra åt helvete. Hatar värmen, jag hatar den. Och värre ska det bli. Hoppas ingen jävel klagar nästa år att det inte var sommar detta år. För då slår jag den personen på käften.

Humalog Mix 50 Kwikpen

Jag har inte skrivit det här här i bloggen. Men förra fredagen var jag på läkarbesök för min diabetes. Har typ 2 sedan 2006. Fick diagnosen när jag var 25. Behandlades med Metformin, men slutade med den 2009 då jag inte behövde den mer. Metformin är en tablett som man tar i samband med måltid som sänker blodsockret, men aldrig för lågt.
2009 blev jag dock av med dom. Har legat bra i långtidssocker sedan dess. 2011 åt jag prednisolon nästan hela året men låg på 38 i långtidssocker. 44 är normalt för ickediabetiker, medans det för en diabetiker är okej att ha upp till 52. Kontrollen innan förra fredagen hade jag 40. Fortfarande som en frisk alltså.
Trots några kilos viktnedgång så hade mitt värde gått upp till 57. Detta troligtvis pga mediciner. Men va fan!!! Orkar inte det också. Så nu går jag på insulin dagligen. Samt att jag har för låga värden av det goda kolesterolet, tyvärr är inte det positivt. Samt lågt kaliumvärde.
Håller min kropp på att lägga av? Jag klarar inte mer förändringar. Jag tar nu spruta insulin varje dag. Samt spruta Enbrel en gång i veckan. Samt en mängd andra mediciner.

Jag har varit väldigt nere sedan förra fredagen. Jag har inte riktigt orkat. Eventuellt har jag dissocierat någon gång också. Men, jag är inte säker. Jag ska ta upp detta med min läkare i augusti.

Men nu vet ni läget. Hoppas ni mår bra.

Ta vara på er!

Passar inte in längre

Jag har slutat boka upp saker. Jag orkar inte alltid och då vill jag inte såra folk med att säga nej.
Sen passar jag inte in längre. Inte ens i släkten. Utböling som man är. Inget jobb, sjukpensionär och sjuk på det. Då är det illa. Då är man inte den som någon kan vara stolt över.
Säga vad man känner och tycker är också helt galet. Bättre hålla käft och säga tack och amen.

Känner mig ensam. Känner ingen tillhörighet längre.

Tänker inte ens be er att ta vara på er. För det är knappt någon som ber mig ta vara på mig.

God natt från den där jobbiga kompisen/släktingen

En massa saker händer

Både bra och mindre bra. Sorgen håller i sig. Samtidigt så har vi skaffat tillskott i familjen. Zaphire börjar ta det bättre och bättre. Miina heter den tjej på 12 veckor som i söndags kom in i vår familj.
Jag är samtidigt rädd för mig själv. Och det är mindre bra. Tyvärr gör värmen mycket med mitt psyke också. Sen att jag inte fått träffa någon av mina kontakter inom psykiatrin sedan i april gör inte saken bättre alls. Och det blir tidigast i augusti.

Miina tar inte Zephyrs plats. Hon tar inte bort sorgen och saknaden. Men, hon underlättar då Zaphire behöver en kompis. Sällskap. Och ja, jag vet att katter inte är flockdjur.

Ta vara på er!

Hur ska jag klara sorgen

Jag förstår inte hur jag ska klara av den enorma sorg som jag känner efter Zephyrs bortgång. Det har på måndag gått 3 veckor och jag kan fortfarande inte hantera det. Jag vill inte leva utan henne. Jag älskar Zaphire och vill så klart inte lämna henne. Men jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska klara detta.

Zephyr är spridd vid Tillinge Djurbegravningsplats. Vi var där idag. Sorgen är så enorm. Jag minns inte att det känts så här tidigare. Men, det måste det ju ha gjort. Sedan 4 december har jag fått tagit bort 3 katter. Den äldsta 10 år gammal. Det var Musse, honom fick jag ta bort efter en tids sjukdom 7/7 2010.

Jag förstår inte, och jag vill inte förstå. Jag vill inte vara i det svåra. Samtidigt som jag inte alls mår bra fysiskt.

Jag vill inte leva i det här. Det kanske blir lättare. Jag hoppas det.

Ta vara på er!