Allt känns tomt. Det är bara jag och Zaphire denna vecka. Det är inte fy skam det heller. Men det är så jobbigt. Mina tankar på att få pussa Zephyr bara en gång till. Gosa med hennes goa tassar bara en gång till. Men det skulle inte vara nog. Det vet jag. Jag vill helt enkelt att hon ska finnas hos oss. Det var rätt beslut. Men, saknaden är enorm. Idag är det en vecka sedan hon fick somna in. Man märker på Zaphire att hon är deppig vissa dagar. Nu när mamma är borta så ser jag saknaden i henne ännu mer. Hon är lite "mormors" kisse. Men hon sover hos mig på nätterna. I brist på bröd får man äta limpa.
Ja, jag vet inte riktigt. Jag ska någon gång berätta hela Zephyrs historia. Så att jag själv förstår att jag verkligen gjort rätt. Jag vet att jag gjort rätt. Men innerst inne så känns det så jobbigt och tänk om. Men, det fanns inget tänk om. Det gjorde inte det.
Jag hoppas att ni mår bra. Och ta vara på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar