Jag har varit riktigt självdestruktiv under många år. Jag har skurit mig och tagit överdoser i mängder. Mina armar är täckta av ärr. Tillslut skar jag mig på händerna också. Tyvärr. Jag ville dö. Men ändå inte. Jag ville inte leva i det mörker jag levde i. Allt var extremt jobbigt att hantera. Jag flyttade hem till mamma igen 2003 för att jag klarade inte av att bo själv. Jag var en fara för mig själv och turerna till psyk ökade.
Tillslut var jag inlagd minst 1 dag i veckan. Men med min diagnos så fick jag inte stanna mer än max 3 dygn inom slutenvården. Så jag var på jouren lika snabbt igen. Mina självkskador blev värre och värre. Inte för att ångesten blev värre. Men det krävdes mer för att ångesten skulle försvinna.
Jag blev många gånger väldigt illa behandlad på akuten. Blev sydd över 30 stygn en gång utan bedövning. För jag hade ju tillfogat mig skadan själv. Då grät jag. Mycket. Har alldrig känt mig så förnedrad som jag gjorde den gången.
Jag har gjort många av mina nära och kära illa. Det gör mig ont idag. Fruktansvärt.
Jag är inte frisk än. Och kommer nog aldrig bli. Men jag skadar mig inte längre.
Men jag saknar det ibland när ångesten kommer.
