måndag 1 november 2010

Saknad

Jag har varit riktigt självdestruktiv under många år. Jag har skurit mig och tagit överdoser i mängder. Mina armar är täckta av ärr. Tillslut skar jag mig på händerna också. Tyvärr. Jag ville dö. Men ändå inte. Jag ville inte leva i det mörker jag levde i. Allt var extremt jobbigt att hantera. Jag flyttade hem till mamma igen 2003 för att jag klarade inte av att bo själv. Jag var en fara för mig själv och turerna till psyk ökade.
Tillslut var jag inlagd minst 1 dag i veckan. Men med min diagnos så fick jag inte stanna mer än max 3 dygn inom slutenvården. Så jag var på jouren lika snabbt igen. Mina självkskador blev värre och värre. Inte för att ångesten blev värre. Men det krävdes mer för att ångesten skulle försvinna.
Jag blev många gånger väldigt illa behandlad på akuten. Blev sydd över 30 stygn en gång utan bedövning. För jag hade ju tillfogat mig skadan själv. Då grät jag. Mycket. Har alldrig känt mig så förnedrad som jag gjorde den gången.
Jag har gjort många av mina nära och kära illa. Det gör mig ont idag. Fruktansvärt.

Jag är inte frisk än. Och kommer nog aldrig bli. Men jag skadar mig inte längre.
Men jag saknar det ibland när ångesten kommer.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja du..Detta med självskador är ju ett sätt att visa utåt hur man mår invändigt och sen att behöva bli straffad av sjukvården för att man inte mår bra och skadar sig själv är skrämmande. Vården borde haft kunskapen redan då att ta hand om individen och bemöta med respekt! Tyvärr så tror jag inte de kommer bli bättre med tiden med all besparing utan tvärtom. Men strongt av dig att våga skriva..!! Massa styrkekramar från du vet vem..<3

Kryckan sa...

Men varför har dom en tre dagars gräns? Det har jag aldrig hört förut. Det verkar ju inte särskilt smidigt, kan man tycka.
Fy va fruktansvärt det du skriver om att läkaren sydde i dig utan bedövning. Jag var på väg att få en liknande behandling en gång men som tur var så hade jag en skötare och kontaktperson med mig som fick läkaren på rätt tankar igen. Så där får det ju inte gå till! Va förbannad jag blir.
Jag tänker på dig! Kram från Kicki <3