Det var längesedan. Var det såhär? Jag minns ärligt talat inte. Jag är bara rädd att det började såhär. Med att jag blev lätt irriterad, att jag grät för inget. Men jag minns inte. Jag har tankar igen på att skada mig själv. Seriösa tankar. Inte bara lite, utan riktigt seriösa tankar. Inte på intox utan snarare rakblad. Jag sover mycket mer nu också. Jag somnar på dagarna och sover. Det brukar jag inte göra. Jag har inte skadat mig allvarligt sedan 30/1 2006. Visst har jag, men inte extremt mycket.
Min kurator menar att jag lärt mig massor och inte kommer falla lika djupt. Men jag vet inte?! Det ända som gör så att jag inte skadar mig är min katt Zephyr. Jag har redan förstört för 2 katter. Visst Musse älskade mig, men blev rädd varje gång jag grät. Eller inte rädd. Men han gick undan. Vill inte att Zephyr, som är så oskadd, ska fara illa för att jag rasar. Men, blir jag dissociera så vet jag inte vad jag gör. Så långt har det inte gått än. Men vem säger att det inte blir så?
Jag är rädd. Livrädd. Tror inte mamma orkar med en vända till.
Om jag ändå visste varför jag mådde som jag gör?! Snälla! Låt mig inte falla mer. Jag orkar inte. Mina nära orkar inte. Men jag kan inte göra nå åt att jag mår såhär. Isåfall vad ska jag göra?!
Snälla hjälp mig!!!
1 kommentar:
Lina min vän... Vad jag känner med dig och önskar att jag kunde göra det lättare för dig.
Du är jättestark! Glöm inte det även när det känns som att du är svagast i hela världen.
Du är älskad! Glöm inte det även om du känner dig ensammast i hela världen.
Jag tänker på dig och finns här för dig. Alltid.
Kram från din vän!
Skicka en kommentar