Väldigt mycket känslor och en hel del trötthet

Jag vet inte vart jag står någonstans i mina känslor. Saknaden av Zaphire kommer alltid finnas där som med andra katter jag haft. Men min hjärna har ännu inte riktigt förstått. Jag gråter ibland. När det kommer nära inpå. Jag kommer inte glömma henne. Men chocken jag fick alltså när det var så illa. Den glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin. Älskade Zaphire.
Mitt i allt detta så blir jag bara tröttare och tröttare. Jag vet att trötthet är vanligt när man har en reumatisk sjukdom. Men jag borde inte bli så här förlamande trött. Det känns som att livet rinner ur mig. Idag gick jag upp 10.00. Tog kattlådan och gav Wimsa mat. Tog min medicin och åt en väldigt snabb frukost. Sen la jag mig igen. Slocknade direkt. Vaknade vid 12.30 men somnade om igen. Gick upp 14.30 ca. Detta är inte att jag är lat. Eller att jag har tråkigt. Det är för att jag är så förlamande trött att jag inte kan hålla mig vaken. För varje vecka som går så blir det allt värre. Numera svartnar det så fort jag reser mig.
Tränar gör jag ändå. Sover och tränar. Tränar för att jag måste pga min Ankyloserande Spondylit. Jag vill ju inte stelna helt än.
Ska till läkaren med min trötthet på onsdag. Så jag hoppas att den tas på allvar. För jag vet inte hur länge till jag kan ha det så här. Jag orkar helt enkelt inte. Jag är trött på att vara trött. Jag vill börja jobba lite. Men just nu är det inget som fungerar. Försöker orka vara social. Men det går inte så bra det heller.

Jag har alltså inte uppdaterat på grund av att jag är så trött. Och jag vet inte vad jag ska skriva om.

Bild på mina 2 saknade älsklingar Miina och Zaphire

Ta vara på er!

Jag vet inte hur jag ska hantera dessa förluster?

Miina gick bort 10/5 i år. Zaphire 17/10. Dom var mina bebisar. Mina barn. Ni som inte älskar katter eller djur på ett sådant djupt plan kan inte förstå.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag hade börjat må bättre efter Miinas bortgång. Men så kommer detta så tätt inpå med Zaphire. Och så hastigt. Jag kan inte ens gråta. Jag kan inte hantera det alls. Jag mår bara dåligt. Min kropp mår dåligt. Jag vill bara skrika och gråta men gråten kommer inte.
Idag var jag och hämtade Zaphires journal hos Aros VeterinärCentrum. Tror det kan hjälpa mig att börja sörja istället för att vara i det vakuum jag är i just nu. Ett fruktansvärt vakuum där jag emellanåt tror att Zaphire ligger i rummet intill och sover. Bara väntar på att hon ska möta mig i dörren när jag kommer hem efter att ha varit ute någonstans. Men ingen Zaphire står där.

Wimsa gör det lite lättare. Men jag hade velat ha mina bebisar kvar. Jag hade velat ha dom alla här, hos mig. Nu blev det inte så. Och jag sörjer det. Men jag är samtidigt i fullständig chock. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte det.


Älskade Zaphire. Alltid i mitt hjärta.

Ta vara på er!