Vem är jag?

Jag vet ärligt inte längre vem jag är. Jag är arg, ledsen, modfälld och bara inte jag. Känns som att jag inte kommer att komma tillbaka igen. Allt känns riktigt illa just nu. Riktigt, riktigt illa och jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag ser inte något annat slut på detta än att försvinna. Att ge upp. Kasta in handduken. Jag vet inte om jag tar mig igenom detta en gång till. Alla år av dåligt mående gör så jag orkar inte mer. Jag har situationer jag inte vet hur jag ska lösa. Jag orkar inte ta tag i det. Jag började med ny blodförtunnande då jag mådde så dåligt av Trombyl, men den var så mycket värre, men jag orkar inte ringa Strokemottagningen igen. Jag gör verkligen inte det. Jag vet ju att jag behöver blodförtunnande, men just nu känner jag att jag struntar i vilket. Jag orkar inte ta tag i det, igen.
Jag sårar min älskade mamma och jag orkar inte med det. Jag vet dock inte hur jag ska hålla mig i skinnet. Jag är så arg. Inte på henne. Jag är bara arg.

När döden knackar på
Man egentligen snällt får gå
Kampen emot har varat i många år
Det har satt sina spår
Då kanske det är dags att man går

Lina Sarlin Lundberg 28/3 2017
Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva som jag gör nu. Jag tappar fattningen allt oftare. Och jag känner inte igen mig själv. Det blev värre igen när jag började med Clopidogrel (den nya blodförtunnande).

Det är bättre för alla om jag bara försvinner. Jag behöver inte dö. Men bara vara ur vägen för dom jag sårar. Det här går inte mer. Jag går sönder för vad jag gör. Att jag blir arg. Jag vill bara vara liten och hållas om. Eller isolera mig helt. Jag orkar inte mer. Jag vill inte såra mina nära mer. Det är inte värt det. Alla får det bättre utan mig.

Ta vara på er!