Julafton

Julafton. Idag är det julafton och man ska vara glad och lycklig. Jag försöker. Men det är så svårt. Tornadon är kvar. Den minskar i styrka på ett sätt och ökar på ett annat. Jag vet liksom inte vad jag ska göra. Hur jag ska göra för att slippa detta? Jag överlever. Jag är redan starkare. Jag står upp för mig själv äntligen. Och att vissa sen tycker att det är fel får stå för dom.

Jag kämpar med hälsan varje timme. Varje dag. Det förstår inte alla. Men jag är starkare än vad vissa kanske tror. Vissa förstår. Vissa säger sig förstå. Andra förstår inte alls. 

Men det får vara så. 

God Jul och ta vara på er! 

Tornado

Det känns som att jag har hamnat i en storm. I ögat av en tornado och jag vet inte hur jag ska ta mig därifrån.

Som senaste dagarna har varit hemska. Inte hela tiden. Men en stor del av dom. Jag sover riktigt illa och det är inte så positivt med alla mina sjukdomar. Min kropp behöver all vila den kan få. 

Ibland så är det tydligen fel att stå upp för sig själv. Att stoppa när kroppen säger ifrån. Den vrede jag hamnat i är fruktansvärd. Detta på grund av att jag sa ifrån. Min kropp orkar inte. Men jag skulle aldrig sagt något. Jag skulle hållt käften och bara tvingat mig även om kroppen min lagt av. 

Men, jag hoppas att det lugnar ned sig lite. För denna storm klarar inte min kropp av. Jag kommer rasa totalt. 

Ta vara på er! Och acceptera, respektera andra. 

Efter träning

Jag tränade igår. 2 pass. Det var 2 nya ledare som skulle licensieras. Och det var så roligt. Indoor Walking distans. Så himla kul och båda klarade det med bravur.

Idag... Idag känns det som bröstet ska sprängas. Hjärtat bankar och jag är andfådd av att sitta upp. Vad sjutton händer? Ska njuta av julen och nyår. Sen ska jag till hjärtmottagningen 16 januari. Jag behöver svar. Jag behöver börja träna. Men det är obehagligt när det känns som att jag ska gå åt efter varje pass.

Jag saknar träningen. Så enormt mycket. Jag saknar att leda pass enormt. Hoppas kunna komma igång med mina Softpass i alla fall. Så snart som möjligt. 

Nu ska jag snart in till min terapeut. Det är längesen nu. 

Ta vara på er! 

Att kämpa i motvind konstant

Detta år har varit ett helevetets år. Ett vidrigt år rent ut sagt. Jag önskar så att jag hade mer motivation att blogga. För det är verkligen en riktigt bra ventil.
I torsdags var jag hos tandläkaren. Jag mindes inte alls när jag var där senast. Men jag trodde det var förra året och att tandhygienisten var i år. Men nej. 2 år sedan jag var hos tandläkaren och förra våren jag var hos tandhygienisten. Detta år är så gott som bara blurr i min hjärna. När jag tänker tillbaka så vet jag ju att i mars gjorde jag koloskopi och jag sprang inte ens massa hos tandhygienisten då. Jag trodde förra året att detta år skulle bli bättre. Men så fel jag hade. Jag gör ett nytt försök och hoppas 2020 blir så mycket bättre. Men jag tror ingenting. Jag hoppas bara. Men jag tänker inte hoppas för mycket. Det positiva med detta år är att jag tog körkort.
Sista månaderna har dock bestått av tårar, frustration, rädsla och längtan efter att få träna. Jag har haft ont så jag inte vetat vad jag heter och jag äter nu kortison vilket gör att jag sväller och går upp i vikt. Sen att jag inte kan träna på det gör inte saken bättre. Jag får träna så länge jag mår bra av det. Men hittills så har jag inte gjort det. Hjärtat rusar iväg efter träning och det räcker inte med Bisoprolol just då. Jag blir så slut att jag bara ligger och hjärtat pumpar som en galning samt att jag är andfådd. Dessa dagar kan jag inte göra något alls. Då ligger jag bara.
På grund av allt så har jag fått göra en del omfördelningar i jul. Jag kan inte åka till pappa på annandagen. Jag är rädd att jag inte klarar av att köra hem. Jag är ingen trafikfara. Men jag vill inte bli liggandes i flera dagar.
Jag har fått tid på hjärtmottagningen nu i alla fall. Den 16 januari ska jag dit. Jag hoppas verkligen kunna komma tillbaka som ledare snart på Friskis & Svettis. Jag saknar det enormt.

Imorgon ska jag träna dock. Det är licensieringar och jag vill vara med och peppa. Det kommer ta en del av mig. Men jag får försöka kämpa på. Jag ser fram emot det dock.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag hoppas att ni mår bra därute. Jag ska försöka uppdatera oftare. Men jag lovar inget.

Ta vara på er!

Det går inte så bra

Jag ska inte vänta med att skriva ett eget inlägg om körkortet. Jag tog körkort 7 juni. Jag gjorde teorin på morgonen och körde upp på eftermiddagen och klarade allt på första. 20 lektioner på körskola uppdelat på 8 dubbla, 1 trippel och uppvärmning innan uppkörning. Jag kan inte annat än rekommendera Hässlö Trafikskola. Så jag är ute i trafiken ensam nu.

Men resten då? Jo i maj fick jag diagnosen Ulcerös Kolit upppå allt annat jag har. Wimsa fick somna in 12 augusti. Jag blev tvungen att sluta med min medicin mot det reumatiska och börja med en som ska gå på båda. Jag har så ont i kroppen så jag vet inte hur jag ska stå ut. Men på måndag får jag min andra dos Remicade som ska hjälpa mot både Ankyloserande Spondylit och Ulcerös Kolit. Förra fredagen hamnade jag på akuten med misstänkt propp i lungan. Men det visade sig eventuellt bero på hjärtat. Så nu äter jag hög dos betablockerare. Jag har fått pausa mitt ledarskap på Friskis och ja, just nu går inget bra.

Imorgon när jag vaknar kommer jag ha så ont att jag knappt kommer ur sängen. Sen tar jag mitt kortison och sover en stund till så kan jag röra på mig lite igen. 

Men det värsta i allt det här är sorgen efter Wimsa. Den går inte att beskriva. Inte alls. 3 år gammal. Tre. Det är fan i mig inte rättvist. 

Nu ska jag försöka sova. Jo, min diabetes är åt helvete också. Why not? Har haft typ 2 sedan 2006 så det är väl dags.

God natt på er. Var rädda om varandra! 

WIMSA ÄR DÖD!

Den 12 Augusti somnade Wimsa in endast 3 år gammal. Livet är upp och ned efter detta. Hon var mitt allt. HCM är en jävla sjukdom. Vissa lever fullånga liv med denna sjukdom. Men Wimsa blev bara 3 år. Det är inte rättvist. Det är inte rättvist någonstans. Jag vill bara till henne. Avsluta allt skit och komma till henne. Men jag kommer inte göra det. Ibland så är livet bara lite för mycket.
Jag har massor att skriva om. Men det kommer sen. Jag har ju inte skrivit hur uppkörning osv gick. Men just nu är allt ett töcken.

Ta hand om er!

Pollen, bilkörning och stress

Just nu är det enormt med pollen i luften. Det gör mig galen. Varför kan man inte bara få slippa skiten? Har jag inte tillräckligt eller? Nej, tydligen inte. Vi ger henne en extrem pollenallergi detta år också. Det är värre än någonsin och jag hoppas verkligen att det bara är nu medan det verkligen exploderar därute.
Samtidigt har värmen gett mig enormt ont i ena SI-leden så idag fick jag tyvärr ställa in det pass jag skulle leda på F&S. Känns riktigt surt. Men det gör ju så satans ont. Nu har jag tagit Enbrel och jag hoppas verkligen att den hjälper mirakulöst. Annars blir det att ringa reumatologen imorgon för att få spruta. Det var längesedan jag fick i SI led så det kanske är på tiden. Men jag hoppas jag slipper. För jag har verkligen så mycket framför mig just nu.

Magen har jag inte mer svar om än sist. Jag antar att biopsisvaren ramlar in snart. Då skulle jag få en tid hos läkaren. Så jag återkommer när jag vet mer. När det gäller den MR jag gjorde i februari för att utesluta MS och tumör så har det ramlat in ett svar. Inga tecken på MS eller tumörer, vilket självklart är väldigt positivt. Ska kallas tillbaka till Strokemottagningen i sommar. Men jag kommer skickas därifrån då det inte är Stroke eller neurologiskt. Men vi får se vad som sägs där.

Samtidigt så har jag börjat övningskört. Ja, det gjorde jag för ett par månader sedan. Men nu har jag kört 1 dubbellektion på körskolan. Teori och körprov är bokade. Jag kommer inte skriva ut det här. Många vet om när. Men jag vill inte skylta mer med det. Jag tycker det går bra. Men körskolan är verkligen petiga med att man inte ska känna när man växlar osv. Dvs, bilen ska inte hoppa till det minsta. Sen är det verkligen finliret jag måste jobba med. Jag kör mycket på kopplingen, eller ja, jag försöker lära bort det. Men jag har vant mig vid det. Och det är inte direkt miljövänligt. Men, det går bättre och bättre. Teorin går sådär. Jag har klarat slutprovet en gång på elevcentralen. Så det är väl okej. Men vissa regler som t.ex utfartsregeln står det inte så mycket om. Jag får den inte riktigt klar i huvudet. Dom andra reglerna sitter någorlunda. Men jag kämpar vidare.

Stressen då? Jo, allt detta gör att jag känner mig enormt stressad. Kroppen är elak. Magen bråkar och jag tycker inte jag kör bra. Men, innerst inne vet jag att jag gör det. Dock så utvecklas man inte lika snabbt när man kört så mycket som jag gör. Små saker hela tiden, absolut. Men inte så jag märker enorma skillnader som i början. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv.
Just nu vilar jag, leder pass, försöker orka vara motionär, kör bil. Det är mitt liv just nu. Men jag kan ta det när det är så begränsad tid.

Nu ska jag se ett halvt avsnitt av "The Good Doctor" och sen sova. Jag har ett halvt kvar. Annars hade jag sett ett helt. Ta vara på er.

Och glöm inte att ta vara på era nära och kära!