Mina hjärtegryn

Zaphire 2 år gammal. Helt underbar älskling som tyvärr har astma. Men hon klarar det bra med inhalationer morgon och kväll. Hon är jätteduktig när hon får sin medicin.

Här har vi Miina. 20 veckor idag på dagen faktiskt. Busig som alla kattungar. Och lite till. Hon blir helgalen när hon är trött. Man märker på henne när det är dags att sova. Då lägger man henne där hon brukar sova så slocknar hon direkt.

Allt är inte bara elände. Det håller jag med om. Men, det är tufft. Ska jag ljuga eller? Det finns alltid dom som kämpar mer. Dom är hjältar som orkar kämpa vidare.
Mina katter är det som ibland får mig att orka vidare.

Ta vara på er! Och trevlig söndag!

Enbrelinjektion

På grund av min Ankyloserande Spondylit så tar jag sprutor en gång i veckan. Jag har inte pennan utan vanliga sprutan. Jag ser nog både fördelar och nackdelar med det. Innan, när jag hade Humira, så hade jag penna. Det var bara sprita, sätta pennan mot låret och trycka på en knapp så gjorde den allt själv. Slapp sticka in nålen osv. Men, det gjorde ont eftersom det gick så fort. Man har lite mer kontroll med spruta. Så, när jag skulle få Enbrel så tyckte min läkare att sprutorna är säkrare än pennorna, så då valde jag ju det han tyckte var det bästa. Så, på detta klipp jag delar så ser ni hur det går till. Strunta i hur det ser ut runtomkring.

Detta är nog kanske inte så intressant. Men det är min verklighet. Imorgon är det dags igen.
Ta vara på er!

That black hole

Jag hatar att jag så lätt faller. Faller djupt ned. Egentligen utan anledning. Eller, anledning finns det väl. Men småsaker. Allt får mig ur balans just nu. Precis allt tyvärr.
Jag vet inte hur länge jag ska orka det här. Hur länge jag klarar av att hålla ihop. Känns som att det lättaste vore att ge upp. Ta den fega vägen som vissa kallar det.

Vi får se. Jag försöker hålla ihop. Men hur länge det går kan jag inte sia om.

Ta vara på er!

Psykolog

Idag var jag hos min psykolog för första gången sedan i april. Det har hänt mycket i mitt mående. Tyvärr till det sämre. Men jag var ärlig i allt. Jag tjänar inget på att ljuga. Eller undanhålla sanningen.
Blev ett mycket bra samtal, men jobbigt så klart. Mycket drag av en av mina diagnoser har visat sig i somras. Och ja, jag har dissocierat, för er som tvekade på det. Dock bara enstaka gånger. Inte alls som förr. Det har hänt händelser som jag aldrig kommer ta upp här. Vi kommer fokusera på min kräkfobi och mina drag från min borderline. Eller, emotionell instabil personlighetsstörning.

Imorgon ska jag till min psykiatriker för första gången sedan i januari. Det behövs verkligen. Jag klarar inte det här ensam.

Torsdag, ja då är det reumatologen som gäller. Och en del annat resten av veckan.

Ta vara på er!

Ta tag i livet

Jag måste ta tag i mig själv och att jag isolerar mig lite.
Börjar bli bättre, men annars har sommaren varit jobbig som bara den. Besök på psykakuten och en massa tankar.
På tisdag ska jag träffa min läkare på psyk, så det blir nog bra.

Sitter på stan och väntar på en kär vän. Så kanske ska skriva mer en annan dag.

Ta vara på er!

Det blev inte som jag hade tänkt mig Del 2

Vart var jag någonstans? Jo, jag fick ju en tid till Reumatologen den 29 april 2011. När jag kom dit så var läkaren nästan 1 timma försenad för att hon satt och läste min journal. Men jag fick också mycket tid inne hos henne. Hon tog min anamnes, pratade om vi hade några reumatiska sjukdomar i släkten. Eller mag-tarmsjukdomar. Vad jag vet så har vi inte det. Men, jag vet ju inte så mycket känns det som. Hon mätte min rygg och min bröstkorg. Och vi fortsatte att prata en massa. Allt tydde här på att jag hade en Spondartrit av något slag. Hon skulle skicka remiss för magnetröntgen och lungröntgen. Samt att jag skulle lämna massa prover samt göra ett så kallat PPD-test, ett test för att se om man har antikroppar mot TBC. PPD-testet och färgseende gjordes innan jag lämnade mottagningen. Samt att jag fick kortison för att min sänka och inflammationsvärden var för höga.
Jag gick direkt till kemlab och lämnade alla prover dom ville ha.
Den 17 maj fick jag tid för magnetröntgen. Klockan 18.00 tror jag det var. Jag var livrädd, som jag alltid är innan jag ska göra magnetröntgen. Dom tog hela ryggen och halsrygg samt bäcken. Det tog ca 35 minuter och det tyckte jag var snabbt jobbat. Gången innan låg jag i apparaten i 1 och en halv timma.
Svaret damp ned i brevlådan ganska snabbt. Jag hade tydliga förändringar i hela ryggen samt bäcken, i dom så kallade SI-lederna. Många fasettleder var angripna av inflammation och artros. Fick då diagnosen Ankyloserande Spondylit. Fick en snabb tid till läkaren där jag snabbt fick vaccin mot lunginflammation och en vecka efter det började jag med Metotrexate. Hela sommaren 2011 gick ut på att lämna prover varannan vecka och höja dosen varannan. Mina levervärden höll sig låga under hela upptrappningen. Den 15 augusti träffade jag min läkare igen, denna gång för att förbereda start med Remicade.
Jag fick min första dos Remicade någon vecka senare. Och det var som en dröm. Att gå från att skrika när man ska vända sig i sängen. Till att vakna i en annan ställning än den man la sig i och detta utan att man har vaknat. Så skönt. Tyvärr fick jag bara 2 behandlingar av Remicade denna gång då jag en vecka efter andra behandlingen fick svullna läppar. Då fick jag direkt sluta och byta tabletterna Metotrexate mot Metoject, som är samma sak fast Metoject är spruta. Jag mådde bra några månader och började på så kallat ReumaRehab. Det var 2 heldagar i veckan i 5 veckor. Mycket träning om många underbara människor. Under denna period började jag med Humira. Till skillnad från Remicade, som är dropp, så är Humira en spruta/penna som man tar själv varannan vecka. Denna hjälpte mycket bra. Första 6 månaderna.
Åkte till Göteborg i december och gick på teater med mamma och moster. Träffade kusin med familj och ja, allt var ganska okej. Men tyvärr tar det inte slut här.

Jag kommer fortsätta skriva om detta. Ni behöver inte läsa om ni inte vill.
Kanske kommer det andra inlägg emellan. Men, vi får se.

Ta vara på er!

Det rasar en brand i Västmanland

Helikoptrarna kör fram och tillbaka mellan flygplatsen här i Västerås och branden som härjar utanför Sala. Den största brand i modern tid. Som troligtvis inte kommer vara släckt innan augusti är slut. Det som behövs är regn. Allt fler ställen evakueras folk ifrån sina hem. Dom hinner inte packa sina saker.
Jag tycker det är hemskt att detta kan hända. Det är så många som blir drabbade. Hade jag möjlighet så skulle jag hjälpa till själv. Stor eloge till alla som på något sätt hjälper till i branden. Det är tyvärr väldigt många bönder som drabbas.

Snälla! Tänk på att det är extrem torka i Västmanland, vi har inte fått regn på flera veckor. Jo, några droppar.

Ta vara på varandra!