Från glädje till förtvivlan

Jag var så glad över ett beslut som jag tagit ikväll, men säg den lycka som varar? Så kul ska man inte få ha det tydligen. Jag vet inte om jag orkar mer. Att dom som lever nära mig inte kan ta mig som jag är, det vill säga väldigt jobbig ibland, är så himla jobbigt. Jag funderar på att bara försvinna. Jag var så glad. Men nu är jag nere i helvetet. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer om man inte kan ta mig för den jag är. Då är det tyvärr hej då.

Ta vara på er!

Skriva eller sova det är frågan.

Är ganska trött just nu. Lite less också. Men så är det nästan alltid vid den här tiden på dygnet.
På lördag är det sista april. Maj månad är snart här. Vad ska man säga om det? Jag vet ärligt inte. Men det blir nog bra i slutändan. Synd bara att jag ska till neurologen i maj. Jag är livrädd om jag ska vara ärlig. Men det får man kanske vara. Jag känner att tankarna inte är riktigt med. Det har dom inte varit på ett tag. Kanske har det med mina mediciner att göra? Kanske är det bara mitt minne som är hej och hå med. Det vet man aldrig.
Idag var jag återigen på gymmet. Fick huvudvärk denna gång. Det är inte alls roligt. Jag hatar det. Jag vill liksom bara kunna träna utan att må skit av det som jag gör ibland. Eller ja, ganska ofta.

Nej, jag ska nog kanske sova istället. Jag ska komma med vettigare inlägg, jag lovar.

Sov gott och ta vara på er!

Utanförskap

Alltid denna känsla av att vara utanför. Ett utanförskap som jag känner att jag inte klarar av så länge till. Då blir det tack och adjö och sen får jag bara sörja klart och sedan är det över. Inga mer förhoppningar. Det har jag knappt idag heller. Men jag har besvikelser. Och säger jag tack och adjö så slipper jag den biten iaf. Det skulle vara så skönt att slippa en del i det hela. Jag är väl besvärlig som haltar ibland. Eller som har yrsel ibland. Suckar när jag ska resa mig upp för att smärtan gör att jag låter ibland. Men vad vill ni jag ska göra? Är jag besvärlig? Jag är inte mina sjukdomar. Faktiskt inte.
Jag blir ledsen och jag blir sårad. Men jag får snart inse att det är mitt liv. Jag började med en ny medicin igår. Har ni frågat hur det har gått? Att sticka sprutan med ett medel som blev godkänt förra året i benet och se hur vätskan sakta går in i min kropp. Har ni någonsin varit intresserade av vad som händer vid mina sjukdomar? Inte många gånger nej. Sorgen är stor att jag inte är värd att besöka. För det är så det känns. Det har känts så i många år nu. Jag är inte värt något.

Tårarna rinner och jag vet inte varför det är såhär. Men det är inte värt att vara ledsen så ofta. Och att alltid få veta att man är val nummer 2.

Ta vara på er!

Neurologen all over again

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag varit till neurologen några gånger för utredning av en del konstiga symtom, bland annat domningar lite här och var. Men det har inte blivit någon mer diagnos än Melkersson Rosenthals Syndrom. Det är jag ju självklart glad över. Inget har visat på MS tack och lov. Då.
I augusti så började jag se en fläck i synfältet på höger öga. Denna har blivit lite större och dom har inte hittat någon orsak alls. Jag har gjort alla möjliga undersökningar. Men det har inte visat på något. Däremot så ser man lite förändringar på samma ställe när jag gjorde synfältsundersökning redan i mars 2014. Men man tänkte inte på det då då det var så lite. Men utöver det så har jag fortfarande domningar här och var. Det som tillkommit är att jag har fått domningar i underlivet. Först kändes det som att jag fått framfall. Men det var det inte och det visade sig att känslan kom av att jag inte har känsel i dom yttre blygdläpparna. Jag känner dom inte när jag sitter. Så det känns som framfall. Tack och lov så är det inte konstant. Men det kommer och så sitter det i några dagar eller någon vecka. Riktigt obehagligt. Jag sökte VC efter att jag varit på Kvinnokliniken och det blev direkt en remiss till Neurologen. Jag trodde att jag inte ens skulle få komma dit. Ögonmottagningen har ju redan gjort MR av hjärnan osv osv. Så jag trodde remissen bara skulle gå tillbaka, men det gjorde den inte. Och fredag den 13 maj ska jag dit. Känns riktigt läskigt denna gång. Jag vet inte vad jag har att vänta. En till lumbalpunktion? Det är ju inte det roligaste man kan göra. Men måste jag så måste jag. Men jag hoppas ju att jag slipper så klart. Men den turen tror jag inte jag har denna gång.
Så snälla, håll alla tummar därute. Och håll tummarna att det inte är något allvarligt.

Nu måste jag lägga mig. Jag ska till min reumatolog imorgon.

Ta vara på er!

Vill verkligen blogga oftare

Men det jag har inte orken. Jag hoppas verkligen att jag kommer igång igen snart. Jag ska verkligen försöka. Men med allt som händer runt omkring mig så vet jag inte om jag vill gnälla hela tiden. Men det är ju min blogg så det är ju egentligen jag som bestämmer vad jag skriver om.
Jag försöker verkligen att vara positiv för det mesta. Men det är svårt ibland. Sen har jag svårt att få upp bilder. Jag är lite lat ibland. Men jag ska verkligen försöka mer.

Det kommer nog bli lättare nu. Vi hoppas på det. Eller kanske inte. Jag har mycket framför mig. Men jag skriver mer om det i ett annat inlägg. Vi har en annan dator som jag måste lära mig tangentbordet på. Det är inte alltid så enkelt när man vant sig vid ett tangentbord. Man vänjer sig riktigt snabbt om man använder det ofta.

Jag vill önska er en trevlig söndagskväll och en någorlunda lugn vecka.

Ta vara på er!