Alltid denna känsla av att vara utanför. Ett utanförskap som jag känner att jag inte klarar av så länge till. Då blir det tack och adjö och sen får jag bara sörja klart och sedan är det över. Inga mer förhoppningar. Det har jag knappt idag heller. Men jag har besvikelser. Och säger jag tack och adjö så slipper jag den biten iaf. Det skulle vara så skönt att slippa en del i det hela. Jag är väl besvärlig som haltar ibland. Eller som har yrsel ibland. Suckar när jag ska resa mig upp för att smärtan gör att jag låter ibland. Men vad vill ni jag ska göra? Är jag besvärlig? Jag är inte mina sjukdomar. Faktiskt inte.
Jag blir ledsen och jag blir sårad. Men jag får snart inse att det är mitt liv. Jag började med en ny medicin igår. Har ni frågat hur det har gått? Att sticka sprutan med ett medel som blev godkänt förra året i benet och se hur vätskan sakta går in i min kropp. Har ni någonsin varit intresserade av vad som händer vid mina sjukdomar? Inte många gånger nej. Sorgen är stor att jag inte är värd att besöka. För det är så det känns. Det har känts så i många år nu. Jag är inte värt något.
Tårarna rinner och jag vet inte varför det är såhär. Men det är inte värt att vara ledsen så ofta. Och att alltid få veta att man är val nummer 2.
Ta vara på er!
1 kommentar:
Min underbara vän.. Du är värd att få må bra å slippa vara ledsen. Om ja kunde hade ja mer än gärna gett hälsa, välmående m.m men kan inte. Vi får försöka tänka att vi ska inte låta de negativa ta överhanden även om de är skit svårt. Att va de näst bästa gör ont å de är inte konstigt med ens känslor. Kram AP <3
Skicka en kommentar