Jagad och skräckslagen

I lördags kväll var jag ute och gick lite runt 21.30. Runt området bara. Jag tänker inte så mycket på det. Jag brukar alltid känna mig trygg här. Jag valde att vända när jag kom till mörkare ställen, utan lysen. Jag klarar det om det är upplyst, men inte riktigt kolsvart.
Jag började gå upp mot Bjurhovdaskolan och där hör jag att det är några ungdomar, men tänker inte mer på det då det var lördagskväll. Men när jag hör "Hey bruden" eller något sådant (Minns inte ordagrant precis då allt blev svart) så började jag springa. Jag hade mobilen uppe och jag vet inte om dom var ute efter den eller något annat. Men jag sprang och dom efter. 4 personer. 3 killar och en tjej. Så mycket mer än så vet jag inte. Allt är bara kaos. När jag kommit halvvägs över skolans parkering så vände dom. Jag vill inte ens veta vad som hänt om dom kommit ikapp mig.
Försökte lugna ned mig. Sa inte något om det när jag kom hem. Men efter ca 10 minuter så bröt jag ihop. Sen kom frågan. Ringa polisen eller inte?! Jag ringde upp min fina vän Anneli med gråten i halsen och paniken i kroppen och hon tyckte absolut jag skulle ringa polisen. Så jag ringde 112 och blev kopplad till polisen. Jag grät då som ett barn. Jag hade ren och skär panik. Jag berättade att jag tidigare blivit våldtagen och därför tror jag att jag reagerade som jag gjorde. Livrädd. Polisen jag pratade med var dock helt säker på att dom bara ville skrämmas. Speciellt när det var en tjej med. Eller råna mig. Dom skulle skicka ut en bil och köra runt skolan. Mer än så hände inte.
Jag är fortfarande skräckslagen. Vill inte gå ut när det är mörkt. Sover med en lampa tänd. Kollar dörren flera gånger. Flashbacks från när jag blev våldtagen trots att det var i hemmet.
Imorgon ska jag ut i mörkret igen. Ensam. Visst, inte sent. Men ändå. Jag har ångest redan nu.

Var rädda om er och varandra. Man vet aldrig vad livet ger en.

Jag vet hur det är att jaga döden

Tittade på Sofias Änglar idag. Så ledsamt och så tragiskt att en så ung människa väljer att avsluta sitt liv. Att inte se någon annan utväg. Det går inte att beskriva i ord hur tragiskt det är.
Självmord är tyvärr väldigt vanligt i Sverige. Jag önskar att siffran minskade, men det gör den tyvärr inte.
Jag vet tyvärr hur det är att inte vilja leva. Att jaga döden nästan varje dag. Att verkligen inte vilja leva. Jag har sett hur psykiatrin ser ut både utvändigt och invändigt. Jag har köpt rakblad på stan och mått så skit att jag inte ens tog mig hem. Sanningen är inte trevlig, jag vet. Men det var min sanning. I många år. Min mamma var den som blev mest lidande. Och det mår jag dåligt över idag. Hon frågade mig när vi tittade på Sofias Änglar om jag kommer ta livet av mig. Nej, det kommer jag inte. Att ha känslan att inte vilja leva, ja det har jag. Tyvärr. Men jag skulle aldrig ta livet av mig idag.
Känslan av att inte vilja vakna, den finns. Känslan av maktlöshet och trötthet gör det hela jobbigt tyvärr. Alla sjukdomar och behandlingar jag kräver. Alla läkemedel och alla nya symtom som ständigt dyker upp. All kamp man måste ta med vården, att inte bli trodd på grund av ärr.

Livet är värt att leva, livet är dock väldigt skakigt. Men ens sak är säker, som det är nu så kommer jag inte ta livet av mig. Det gör så mycket skada. Mina nära som bryr sig om mig är inte värda det. Jag har kommit längre än så. Jag har glädjen i att vara ledare på Friskis & Svettis. Jag har en mamma jag älskar. Jag har andra nära och kära som jag älskar.
Men jag vet tyvärr hur det är att må så dåligt att man bara ser döden som utväg. Jag lyckades aldrig. Tack och lov. Jag försöker leva så bra det går. Jag har dock ingen energi att tala om. Men jag försöker vara positiv och se det positiva i livet.
Jag har även haft väldig tur och haft väldigt bra hjälp inom psykiatrins öppenvård. Slutenvården ger jag inget alls för. Men öppenvården har jag haft sådan tur med. Idag, 16 år senare så går jag fortfarande till samma läkare. Ja, jag går kvar inom psykiatrin då jag får nya fysiska diagnoser var och vartannat år. Så då har jag fått gå kvar.

Mår du dåligt? Be om hjälp. Prata med någon du litar på. Vän, sjuksköterska, syskon, mamma, pappa vem det än må vara. Prata med någon så du får hjälp innan det går så långt att du vill dö.

Ta vara på er och kom ihåg! Du är värd att må bra

Huvudvärk och fullt upp

Klockan är nu när jag börjar skriva 23.07. Jag sitter i badet. Ja, badet. Försöker få bort en huvudvärk jag haft över en vecka nu. Konstant, mer eller mindre. Inga tabletter hjälper. Normalt sett brukar koffein tillsammans med pronaxen ge väldigt bra effekt. Men inte på denna huvudvärk.
Om jag är orolig? Jag lite. Speciellt när jag domnar i ansiktet korta stunder emellanåt. Om det är min Melkersson Rosenthals Syndrom som gör det, det vet jag inte. Men tillsammans med huvudvärk känns det lite mer skrämmande.
Jag skulle dock ha varit på Strokemottagningen i januari. Det är ju bara sisådär 10 månader sedan. Jag ringde för ca 2 veckor sedan, då skulle hon återkomma dagen efter. Har hon? Nej. Så ringa imorgon igen då.

Trots detta så kör jag på med min Indoor Walking. Älskar det verkligen. Ledarskapet, glädjen, träningen. Det bästa är att det fungerar bra med min kropp. Dock orkar jag inte så mycket mer än att leda pass. Men det kanske är så det ska vara, jag har ju ändå mina sjukdomar att ta hänsyn till också.

Jag kommer uppdatera mer. Eller, i alla fall försöka.
Ta hand om er.