Jag vet hur det är att jaga döden

Tittade på Sofias Änglar idag. Så ledsamt och så tragiskt att en så ung människa väljer att avsluta sitt liv. Att inte se någon annan utväg. Det går inte att beskriva i ord hur tragiskt det är.
Självmord är tyvärr väldigt vanligt i Sverige. Jag önskar att siffran minskade, men det gör den tyvärr inte.
Jag vet tyvärr hur det är att inte vilja leva. Att jaga döden nästan varje dag. Att verkligen inte vilja leva. Jag har sett hur psykiatrin ser ut både utvändigt och invändigt. Jag har köpt rakblad på stan och mått så skit att jag inte ens tog mig hem. Sanningen är inte trevlig, jag vet. Men det var min sanning. I många år. Min mamma var den som blev mest lidande. Och det mår jag dåligt över idag. Hon frågade mig när vi tittade på Sofias Änglar om jag kommer ta livet av mig. Nej, det kommer jag inte. Att ha känslan att inte vilja leva, ja det har jag. Tyvärr. Men jag skulle aldrig ta livet av mig idag.
Känslan av att inte vilja vakna, den finns. Känslan av maktlöshet och trötthet gör det hela jobbigt tyvärr. Alla sjukdomar och behandlingar jag kräver. Alla läkemedel och alla nya symtom som ständigt dyker upp. All kamp man måste ta med vården, att inte bli trodd på grund av ärr.

Livet är värt att leva, livet är dock väldigt skakigt. Men ens sak är säker, som det är nu så kommer jag inte ta livet av mig. Det gör så mycket skada. Mina nära som bryr sig om mig är inte värda det. Jag har kommit längre än så. Jag har glädjen i att vara ledare på Friskis & Svettis. Jag har en mamma jag älskar. Jag har andra nära och kära som jag älskar.
Men jag vet tyvärr hur det är att må så dåligt att man bara ser döden som utväg. Jag lyckades aldrig. Tack och lov. Jag försöker leva så bra det går. Jag har dock ingen energi att tala om. Men jag försöker vara positiv och se det positiva i livet.
Jag har även haft väldig tur och haft väldigt bra hjälp inom psykiatrins öppenvård. Slutenvården ger jag inget alls för. Men öppenvården har jag haft sådan tur med. Idag, 16 år senare så går jag fortfarande till samma läkare. Ja, jag går kvar inom psykiatrin då jag får nya fysiska diagnoser var och vartannat år. Så då har jag fått gå kvar.

Mår du dåligt? Be om hjälp. Prata med någon du litar på. Vän, sjuksköterska, syskon, mamma, pappa vem det än må vara. Prata med någon så du får hjälp innan det går så långt att du vill dö.

Ta vara på er och kom ihåg! Du är värd att må bra